Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket
Motion 1923:205 Andra kammaren
Motioner i Andra kammaren, Nr 205.
7
Nr 205.
Av herr Gustafson i Rasen berg, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 22, med förslag till lag om sparbanker
in. m.
Utan att i frågans nuvarande läge uttala något omdöme om, huruvida
det i Kungl. Maj:ts nådiga proposition nr 22 framlagda förslaget
till lag om sparbanker bör i stort sett bifallas eller icke, har jag trott
mig böra för prövning framlägga mina betänkligheter emot vissa stadganden
i förslaget, vilka icke, synes det mig, under ärendets förberedande
erhållit tillräckligt uttömmande belysning.
I första rummet vill jag vända mig mot lagförslagets bestämmelser
rörande förhållandena mellan sparbanks styrelse och dess huvudmän.
I nu gällande sparbankslag innefattas huvudbestämmelserna i detta
ämne i 7 §, varest stadgas: att vården om sparbanks angelägenheter
tillkommer dels s. k. huvudmän, som skola representera insättarna och
såsom överstyrelse övervaka sparbankens förvaltning, och dels en förvaltande
styrelse; att huvudmännen — förutom i frågor, vilkas avgörande
enligt lagen tillkommer dem, såsom t. ex. val av styrelse och
revisorer, decharge o. d. — i övrigt hava att fatta beslut i ärenden,
vilka enligt reglementet tillhöra deras handläggning; samt att styrelsen
handhavei den omedelbara ledningen av sparbankens verksamhet och
ager att besluta i frågor, vilkas avgörande icke är huvudmännen förbehållet.
1 lagförslaget återfinnas motsvarande stadganden i 9 och 14 §§
och innehålla: att sparbanks angelägenheter skola omhänderhavas dels
av huvudmän, vilka skola såsom representanter för insättarna övervaka
sparbankens förvaltning, och dels av en av huvudmännen utsedd stylelse,
som skall handhava den omedelbara ledningen av sparbankens
verksamhet, samt att i förhållande till sparbanken styrelsen är pliktig
att i sin förvaltning av sparbankens angelägenheter ställa sig till efte£
rättelse de särskilda föreskrifter, som i reglementet eller av huvudmännen
meddelas; allenast med den restriktion, att styrelsen ej må efterkomma
föreskrift av huvudmännen, där den finnes strida mot sparbankslagen
eller reglementet.
8 Motioner i Andra kammaren, Nr 205.
Korteligen kan skillnaden mellan de gällande och de föreslagna
stadgandena uttryckas så, att styrelsen är skyldig att ställa sig till efterrättelse
huvudmännens föreskrifter: enligt gällande lag i frågor, som (i
lag eller reglemente) förbehållits huvdmännens avgörande; enligt förslaget
i frågor, som (i lag eller reglemente) icke undandraga huvudmännens avgörande.
o
Mina betänkligheter gälla dessa bestämmelsers tillämpande i frågor
rörande sparbanks ekonomiska förvaltning. Enligt gällande lag hava huvudmännen
rätt att i sadana frågor binda styrelsen endast, om leglementet
skulle i något fall giva dem en sådan särskild befogenhet. Enligt
förslaget skulle styrelsen vara pliktig att följa huvudmännens instruktioner
både i dessa och andra frågor, såframt icke reglementet uttryckligen
undantager dem från huvudmännens beslutanderätt. Vad som
nu är ett i verkligheten knappast förekommande undantagsförhållande,
skulle enligt förslaget bliva regel.
Denna betydelsefulla omkastning av hittills rådande förhållande har
av de sakkunniga, vilka utarbetat förslaget, motiverats allenast med eu
hänvisning (sid. 85) till de likartade stadganden, som givits i aktiebolagslagen
(§ 59) banklagen (§§ 55, 171) och föreningslagen (§ 22). Man förstår
lätt, att de sakkunniga fallit för frestelsen att skapa förment likartade
rättsförhållanden även inom sparbankslagens område. Likformighet
i lagstiftning på skilda rättsområden är visserligen i sig önskvärd
under lika förhållanden, men också allenast där likheten i situation betingar
likformigheten.
Men inom sparbankslagstiftningens område äro förhållandena icke
på denna punkt lika. Det korrektiv mot missbruk av en bolags- eller
föreningsstämmas maktbefogenhet, som ligger i aktie- eller lottägarnas
(föreningsmedlemmarnas) egna ekonomiska intressen, saknas nämligen
fullständigt beträffande sparbankerna. Varje aktieägare vet, att ett missgrepp
i avseende å handhavandet av bolagets ekonomiska förvaltning,
menligt återverkar på hans egen ekonomi genom nedgång i värdet å
hans aktier eller eventuellt detta värdes fullständiga försvinnande. V etskapen,
att missbruk av bolagsstämmas makt hamnar sig på varje enskild
aktieägares ekonomi, lägger naturligen en kraftig hämsko på aktieägarnas
lust att ingripa störande i styrelsens förvaltning av bolagets
ekonomiska angelägenheter. I eu sparbank intaga huvudmännen en helt
annan ställning. De hava intet eget ekonomiskt intresse av sparbankens
ekonomi. De utgöra, såsom förslaget säger, »representanter för insättama»
(9 §), men deras egen ekonomi röner intet som helst inflytande
av sparbankens bättre eller sämre ställning. De behöva icke ens vara
Motioner i Andra kammaren, Nr 205.
9
— och iiro i regel icke — själva inrättare, så att t. o. m. sparbankens
obestånd lämnar deras egen ekonomi oberörd. De äro valda bland utomstående,
de fungera såsom huvudmän merendels endast en gång om året
vid det ordinarie årssammanträdet, och de sakna helt naturligt i regel
styrelsens erfarenhet och möjlighet att bedöma vad i olika lägen sparbankens
bästa kräver.
Man kan icke vänta, att huvudmännen skola hava den känsla av
ansvar för sina åtgöranden, som bör förutsättas hos styrelsens ledamöter.
De äro ej heller i samma grad som styrelsen underkastade ansvar för
sina beslut i sparbankens angelägenheter. Styrelsen svarar inför revisorer
och huvudmän och dessutom kan i vissa fall Konungens befallningshavande
ingripa mot densammas ledamöter (18, 58 §§). Huvudmännen
kunna endast av Konungens befallningshavande ställas till ansvar för
ett fördärvligt beslut, och detta endast, om de genom sitt beslut överträtt
sparbankslagen eller sparbankens reglemente eller »eljest uppsåtligen
eller av vårdslöshet tillskyndat sparbanken skada». En bestämmelse
om ansvar, så avfattad, är tydligen icke mycket effektiv.
Bankoutskottet har i sitt utlåtande till 1922 års riksdag kraftigt
betonat, hurusom »det främsta vilkoret för ett tillfredsställande skydd
av insättarnas intressen är att sparbanken äger en ansvarskännande och
klok ledning». Med denna lika riktiga som tungt vägande utgångsprincip
står det icke väl tillsammans att överflytta tyngdpunkten i
ledningen från styrelsen till huvudmännen. Det gäller ju så ömtåliga
frågor som bestämmande av räntesatserna för in- och utlåning och den
rätta tidpunkten för deras ändrande, vilka säkerheter, som skola krävas
för utlånade medel, i huru hög grad sparbankens medel må kunna utan
fara för dess likviditet för längre tid fastlåsas i obligations- eller kommunlån
m. m.
Måhända en och annan menar, att det icke är så farligt, enär
huvudmännen förmodas icke komma att begagna den befogenhet lagförslaget
tillämnar dem rörande sparbankens skötsel. En sådan förutsättning
är dock svårligen hållbar. För det första visar erfarenheten från
skilda håll, att, där en viss maktbefogenhet stadgats, där kommer den
ock, låt vara i undantagsfall, att tagas i bruk. För det andra gives
just i avseende å sparbankerna vissa förhållanden, som lätt kunna
stimulera huvudmännens håg att begagna sin makt.
Jag har ovan framhållit, att huvudmännen icke hava något eget
ekonomiskt intresse i sparbankens bättre eller sämre ställning. Detta
hindrar emellertid icke, att betydande intressen av allmän natur kunna
göra sig starkt gällande inom huvudmännens krets. Ett sådant intresse
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 4 samt. 71 höft. (Nr 204—207.) 2
10 Motioner i Andra kammaren, Nr 205.
är icke sällan ett ensidigt insättareintresse, vilket mycket väl kan komma
till uttryck, fastän huvudmännen själva endast i ringa mån äro insättare.
För detta intresse kan det vara lockande att framtvinga för höga inlåning8räntor
eller dessas bibehållande orörliga längre än med sparbankens
ekonomi är förenligt. Å andra sidan kan på andra platser eller vid
andra tillfällen ett ensidigt låntagareintresse söka göra sig brett hos
huvudmännen för att få till stånd låga utlåningsräntor eller godtagande
av vissa slag av säkerheter, som styrelsen anser mindre betryggande.
Sistnämnda intresse kan stundom taga gestalt av ett ortsintresse, som
t. ex. vill söka genomdriva beslut om övertygande av viss orts kommunlån
till större belopp än styrelsen anser rådligt. Det saknas sålunda
icke verkligt aktuella intressen, som kunna föranleda huvudmännen att
vilja begagna sin makt till genomdrivande vare sig av allmänna direktiv
för styrelsens handhavande av sparbanksrörelsen eller av visst beslut i
särskilt ärende.
Den fara av den tilltänkta sparbankslagstiftningen, som jag kär
påpekat, kan måhända i någon mån förebyggas eller minskas genom
restriktiva bestämmelser i sparbankernas reglementen. Men man kan
icke gärna tänka sig, att så skall ske över hela linjen. Förslag till
reglemente skall antagas av huvudmännen (45 §) och fastställas av
Konungens befallningshavande. Man kan verkligen icke förutsätta vare
sig att huvudmännen i alla eller ens flertalet av landets sparbanker
skola underkasta sig restriktioner i de befogenheter, som dock den nya
lagen tilltänkt dem, eller att Konungens befallningshavande skulle vägra
fastställelse, med mindre dylika restriktioner intagits i förslaget. I
landet finnas många län, och det är icke tänkbart, att alla landshövdingar
och alla övriga tjänstemän hos länsstyrelserna, som kunna få
dylika ärenden till avgörande, skola hava den blick på dessa ting, som
här utvecklats. De faror jag påpekat ligga ju ganska undanskymda i
lagens stadganden. Jag är icke ens riktigt säker på, att alla vederbörande
skulle anse sig vara berättigade att genom restriktioner i huvudmännens
beslutbefogenhet begränsa deras möjlighet att genom direkta
beslut verka såsom »representanter för insättarna» (9 §).
De av mig klandrade lagbestämmelserna kunna tänkas begagnas
även av styrelsen för att undandraga denna ansvaret för något beslut,
som kan synas i något hänseende äventyrligt. Kunna huvudmännen
förmås att besluta i ärendet t. ex. på extra sammanträde, är styrelsen
fri från ansvar. Sparbanksinspektörens verksamhet skulle ock kunna
i särskilda fall komma att försvåras, om han vid en hänvändelse till
en sparbanksstyrelse om rättelse i okloka eller äventyrliga förvaltnings
-
II
Motioner i Andra kammaren, Nr 205.
principer riskerar att mötas av det svar från styrelsen att, ehuru styrelsen
insåge det berättigade i anmärkningarna, den dock vore av huvudmännens
förhållningsorder lagligen förhindrad att efterkomma dem.
I andra frågor än de av mig vidrörda avseende sparbankens ekonomiska
förvaltning må det vara på sin plats, att huvudmännen äga
befogenhet att fatta beslut med bindande verkan för styrelsen. Jag vill
också hålla troligt, att det undantagsvis kan vara befogat att i reglementet
tillerkänna huvudmännen viss besluträtt även rörande ekonomiska
principer för sparbanksrörelsen. Jag tänker mig t. ex. att i reglementet
för en sparbank jämte bestämmelser, att sparbankens medel må utlånas
endast mot visst slag av säkerhet (fastighetsinteckning), tillika inrymmes
befogenhet för huvudmännen att efter styrelsens förslag medgiva till
viss omfattning utlåning även mot annan säkerhet.
Åven i ett annat hänseende tillåter jag mig föreslå en modifikation
i lagförslaget.
I 10 § föreslås att viss andel av sparbanksstyrelse skall tillsättas
av vissa korporationer eller myndigheter allt enligt bestämmelser i reglementet.
Såsom behöriga i sådant avseende nämnes i paragrafen dels
kommunernas stämmor eller representationer, dels landsting och hushållningssällskap,
dels ock Konungens befallningshavande. Det är påfallande
att, då sålunda såväl primärkommunerna som de största »kommunerna»,
om jag så får kalla dem, länen, blivit ihågkomna, men alldeles
förbisett de mellanliggande kommunerna, häraden eller tingslagen.
Det är dock så, att bland rikets många sparbanker häradssparbanken
är en kanske lika vanlig typ som stads- eller kommunsparbanken
och länssparbanken. Häradet eller tingslaget har sitt representantskap
i häradsnämnden. Denna institution är alldeles särskilt lämpad till valkorporation
för utseende av huvudmän, enär den vanligen i sig innesluter
de män, som genom sina personligheter och sina i mångskiftande
värv vunna erfarenheter i särskild grad tillvunnit sig häradsbornas förtroende
och aktning.
Det kunde ifrågasättas, huruvida icke i stället för häradsnämnden
häradsrätten borde nämnas bland dem, som hade att utse huvudmän.
Men dels är en sådan uppgift skäligen främmande för häradsrätten såsom
en dömande myndighet, dels hava i häradsrätten nämndemännen icke
personlig rösträtt, varjämte ofta en yngre tillförordnad domhavande
sitter som ordförande. Av dessa grunder tror jag, att man bör föredraga
nämnden såsom valkorporation.
Jag anhåller vördsamt, att vederbörande utskott måtte benäget
föreslå sådan avfattning av ifrågavarande lagstadganden, vilken må
12
Motioner i Andra kammaren, Nr 205.
finnas bättre än den av mig föreslagna vara ägnad att främja syftet i
denna motion, och tillåter mig på här anförda skäl hemställa,
att riksdagen i Kungl. Maj:ts proposition måtte
göra följande ändringar:
i 14 §.
I förhållande till sparbanken vare styrelsen pliktig
att i sin förvaltning av sparbankens angelägenheter
ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som
i reglementet eller i frågor, vilkas avgörande är huvudmännen
förbehållet, av dessa meddelas; och
i 10 §•
Huvudmännen----municipalfullmäktige,
häradsnämnd, landsting,--— sägs.
Stockholm den 5 februari 1923.
Arthur Gustafson.
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket