Motioner i Andra kammaren, nr 203 år 1963 (Motion 1963:203 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 203 år 1963

Nr 203

Av herr Keijer m. fl., om viss översyn av lagen om vapenfria värnpliktiga.

(Lika lydande med motion nr 169 i Första kammaren)

Tjänstgöringen för sådana värnpliktiga för vilka »bruk av vapen mot
annan skulle medföra djup samvetsnöd» regleras genom lagen om vapenfria
värnpliktiga av år 1943. Enligt denna skall vapenfri värnpliktig i första
hand uttagas till sjukvårdstjänst vid krigsmakten eller tjänstgöring vid
luftskyddet. I andra hand kan tjänstgöringen utgöras av expeditions-, yrkesoch
handräckningstjänst eller civilt arbete vid krigsmakten eller civilt arbete
utom densamma för statens eller kommunens räkning. I samtliga fall
gäller att vapenfri värnpliktig skall fullgöra en tjänstgöring som med en
tredjedel överstiger det antal dagar som stipulerats för andra värnpliktiga.

De flesta vapenfria värnpliktiga har begärt civilt arbete utanför krigsmakten
och därvid sysselsatts förnämligast inom civilförsvaret, statens vattenfallsverk
och statens järnvägar.

Det torde emellertid med skäl kunna ifrågasättas om inte situationen nu,
tjugo år efter den nuvarande lagens tillkomst, så förändrats att en översyn
av bestämmelsen både vad gäller tjänstgöringens art och tjänstgöringstidens
längd är berättigad.

En av de senaste lagstiftningarna beträffande krigstjänstvägrare har den
västtyska förbundsrepubliken. Dess nu gällande vämpliktslag är från år
1961.

I denna lag § 25 heter det: »Den som av samvetsskäl motsätter sig deltagande
i varje bruk av vapen mellan staterna och därför vägrar krigstjänst
med vapen har att göra en civil ersättningstjänst utanför krigsmakten. Han
kan på egen ansökan erhålla vapenfri tjänstgöring inom krigsmakten.» —
Där anser man alltså den civila tjänsten utanför krigsmakten som det normala.

Lagen om civil ersättningstjänst anger att denna skall gälla tjänstgöring
av allmännyttig karaktär. Därvid anges främst tjänstgöring på sjukhus och
vårdanstalter av olika slag. Även uppbyggnadsinsatser vid naturkatastrofer
och stora olyckor kan räknas till tjänstgöringen. De vapenfria värnpliktiga
lyder inte under försvarsministeriet utan överföres så snart deras vapenvägran
godkänts till socialministeriet. Socialministern godkänner de inrättningar
som kan komma i fråga för de krigstjänstvägrandes tjänstgöring.
Det finns omkring 300 sådana. Den värnpliktige har rätt att begära tjänst1*
— Bihang till riksdagens protokoll 1963. i samt. Nr 202—206

Motioner i Andra kammaren, nr 203 år 1963

göring vid någon av de institutioner som godkänts för detta ändamål. I de
fall då inte plats kan beredas honom där han önskat, anvisar socialministeriet
annan arbetsplats.

Beträffande tjänstgöringstidens längd för de vapenfria värnpliktiga är
stadgat att denna skall vara lika lång som de meniga soldaternas. Det sker
alltså ingen diskriminering på grund av vapenvägran. Förfarandet som användes
för att fastställa att det rör sig om verkliga samvetsbetänkligheter
synes i stort sett vara detsamma i Västtyskland som hos oss. I ett annat
land, Belgien, framlades år 1950 ett lagförslag, som har det gemensamt med
den tyska lagen att »civiltjänst i allmänt intresse» anges som ett alternativ
och att sådana värnpliktiga underställs kulturministeriet.

Detta lagförslag synes ännu icke ha genomförts. Däremot stadgar gällande
värnpliktslag att värnpliktiga tillhörande vissa yrkeskategorier —
såsom medicinsk och teknisk personal, lärare, missionärer osv. — befrias
från vapentjänst under förutsättning att de förbundit sig att gå in i samhällsnyttigt
arbete i utvecklingsländerna under tre år. Denna möjlighet
torde i viss mån tillgodose behovet av vapenfri värnpliktstjänstgöring. De
vapenfria värnpliktiga i vårt land har som andra unga män skiftande utbildning.
Inte så få har därjämte erfarenhet av ledarskap inom olika ideella
och religiösa organisationer. Tjänstgöringsmöjligheterna synes emellertid
vara mindre varierande än för andra värnpliktiga. Den målsättning som i
andra fall klart anges — »rätt man på rätt plats» -— kan därför tillämpas på
de vapenfria i betydligt mindre utsträckning. Sådana åtgärder borde snarast
vidtagas som gör det möjligt för vapenfria värnpliktiga att få göra
en samhällsinsats så att deras civila utbildning kan nyttiggöras.

Den nuvarande bestämmelsen att de vapenfrias tjänstgöring skall vara
avsevärt längre än deras vapenbärande kamraters borde också ändras. Den
noggranna prövning av motiven för vapenvägran som alltid föregår befrielse
från vapentjänsten borde vara tillräcklig garanti mot missbruk. Att ett
fysiskt och psykiskt påfrestande civilt arbete skulle vara mindre värt än
militär tjänstgöring kan inte med fog hävdas.

Under hänvisning till vad som ovan anförts hemställer vi,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära
en snar översyn av bestämmelserna i 1943 års lag om vapenfria
värnpliktiga i syfte att vidga området för dessas tjänstgöring
och att anpassa tjänstgöringstiden efter övriga värnpliktigas.

Stockholm den 24 januari 1963

Augustinus Keijer
Olof Hammar
Gunnar Hgltander

Eric Netander

Sven Antbg
Olle Westberg

M. Berglund
Thorvald Kållstad

Axel Gustafsson