Motioner i Andra kammaren, nr 197 (Motion 1946:197 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 197.

Nr 197.

Av herr Pettersson i Dahl m. fl., om förhindrande av att
tjänsteålderns betydelse övervärderas vid befordringar
till ämbeten och tjänster.

Principerna för utnämning och befordran av statstjänstemän i vårt land
äro fastslagna i regeringsformens § 28. Enligt staagandena i denna paragraf
äger Konungen att i statsrådet utnämna och befordra infödde svenske
män — och till de flesta tjänster även kvinnor — till alla de ämbeten och
tjänster, högre och lägre, vilka äro av den egenskap, att Konungen därå
utfärdar fullmakter. Vid alla befordringar skall Konungen endast fästa
avseende å de sökandes förtjänst och skicklighet, icke vid deras börd.

Stadgandet om förtjänst och skicklighet har således blivit den grundprincip,
efter vilka alla befordringar bedömas och avgöras. De båda begreppen
förtjänst och skicklighet äro gamla i svensk rätt, men de ha
under skilda tidsperioder tolkats olika. I det s. k. tjänstebetänkandet av
år 1756 analyserades ingående de båda begreppen. Skickligheten angavs
däri som teoretisk kunskap och studier, lämpade för den syssla, som
skulle tillsättas, medan själva utövningen av ett ämbete kallades förtjänst
och värdighet. Tjänstebetänkandet ansåg skickligheten som blott och bart
en kunskap, som icke kunde tillmätas någon betydelse i och för sig. Endast
i förening med förtjänsten, vilket begrepp tolkades som erfarenhet, förvärvad
under ämbetsutövningen, kunde den beaktas. Betänkandet stannade
därför vid den uppfattningen, att tjänsteåldern i huvudsak borde vara
den enda gradmätaren på förtjänst och skicklighet.

1756 års tjänstebetänkande blev visserligen upphävt redan efter tio år,
men det har utövat ett mycket stort inflytande på befordringsrättens utveckling.
Någon auktoritativ förklaring av vad som skall förstås med
förtjänst och skicklighet har sedermera aldrig gjorts. Det finns ingen
lagstiftning, som närmare utformar de allmänna grundsatser, som fastslagits
i RF § 28. Hela befordringsrätten har reglerats genom praxis. I
allmänhet torde dock såväl Kungl. Majit som underlydande ämbetsverk,
i den mån de själva äga rätt att utnämna och befordra tjänstemän i
lägre grader, taga hänsyn till tre olika befordringsgrunder. För det första
betyg över genomgången utbildning, för det andra betyg över tjänstgöring
och för det tredje antalet tjänsteår.

I sin grundlagskommentar säger framlidne professor C. A. Reuterskiöld,
att »numera bör med skicklighet förstås den såväl genom teoretisk kunskap
och studier som genom praktisk utövning styrkta eller antagliga förmågan,
och med förtjänst det i utövad tjänst nedlagda och i och för sig
väl vitsordade arbetet, oavsett vad detta kan anses visa beträffande skick -

Motioner i Andra kammaren, nr 197.

lighet. Förtjänsten blir således praktiskt taget lika med tjänsteålder, men
skicklighet ingalunda liktydigt med förtjänst. Vid lika skicklighet, liksom
vid tillsättning av lägre tjänster, där särskild skicklighet ej erfordras,
blir därför tjänsteåldern avgörande för förslagsrum, men eljest icke och
överhuvud ej för utnämning i annan mån än att förtjänst ej får saknas,
så snart tjänst utövats.»

Professor Reuterskiölds kommentar är visserligen ej lättolkad, men
hans mening torde kunna uttryckas så, att skicklighet är liktydig med
utbildningen för en befattning — förvärvad såväl genom teoretisk utbildning
som genom praktisk tjänstgöring — samt att förtjänsten är liktydig
med tjänsteåldern. Hänsyn måste enligt grundlagens föreskrift tagas såväl
till förtjänsten som till skickligheten, och enligt professor Reuterskiölds
mening skall tjänsteåldern få fälla utslaget vid en befordran endast i
sådana fall, där skickligheten är lika hos de sökande. Skickligheten måste
enligt de normer, som nu vanligen tillämpas, styrkas genom examensbetyg
och tjänstgöringsbetyg.

Principerna för befordran synas sålunda ligga ganska klara, men vid
deras praktiska tillämpning kunna givetvis svårigheter uppstå. Vid alla
befordringar måste det bli en bedömningsfråga, vilken vikt som skall tillmätas
resp. förtjänsten och skickligheten. Eller konkretare uttryckt med
ett exempel: hur många tjänsteår skola uppväga högsta betyget i en
examen, som uppställts som kompetensfordran för tjänsten. Liknande
frågeställningar uppkomma givetvis också när det gäller att avgöra vilken
vikt, som skall tillmätas fett gott tjänstgöringsbetyg. Det torde vara praktiskt
omöjligt att här kunna tillämpa en enhetlig praxis. En mer eller
mindre subjektiv bedömning måste ske, varvid även vederbörandes lämplighet
för just den ifrågavarande tjänsten måste beaktas.

Man kan iakttaga en tendens att vid befordringarna låta antalet tjänsteår
erhålla en större vikt än såväl examensbetyg som tjänstgöringsmeriter.
Åtskilliga exempel från utnämningar under gångna år kunna bestyrka
detta. Detta gäller även vid förflyttningar av tjänstemän från en ort till
annan med bibehållen tjänsteställning. Det skulle vara beklagligt, örn
denna tendens skulle vinna ytterligare insteg, ty det kan icke ur några
synpunkter vara till gagn, att en person befordras endast därför att han
äger flera tjänsteår än en medsökande, som är honom överlägsen i skicklighet.
Då statens verksamhet ständigt sträckes ut över allt fler områden
av samhällslivet är det av yttersta vikt, att statens tjänstemän äro dugliga
och handlingskraftiga och överhuvud taget väl lämpade för sin befattning.
Endast den bäste bör utnämnas till den befattning, som är ledig.
Skulle mindre dugliga och sämre meriterade personer vinna befordran
därför att de lia en längre tjänstgöringstid skulle detta inverka menligt
på effektiviteten såväl inom förvaltningsarbetet som inom andra grenar
av den offentliga verksamheten. Allmänhetens förtroende för befattningshavarna
skulle minskas och missnöje och olust sprida sig bland de dugliga

Motioner i Andra kammaren, nr 197.

och välmeriterade tjänstemännen. Det bör därför vara en hederssak för
Kungl. Maj:t och dess underlydande myndigheter att noggrant efterleva
grundlagens föreskrifter om att avseende skall fästas vid skicklighet och
förtjänst. Tendensen att tillmäta antalet tjänsteår större betydelse än den
ådagalagda skickligheten bör ej vinna ytterligare spridning.

Med anledning av vad som sålunda anförts få vi hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville fästa
Kungl. Majits uppmärksamhet på den tendens till övervärdering
av tjänsteåldems betydelse vid befordringar till
ämbeten och tjänster som förekommer och hemställa om
att vid befordringar och förflyttningar hänsyn alltid måtte
tagas till såväl ådagalagd skicklighet som tjänsteålder.

Stockholm den 23 januari 1946.

Anders Pettersson
i Dahl.

Hj. R. Nilson
i Spånstad.

Ivar Johansson
i Mysinge.

P. J. Edberg.