Motioner i Andra kammaren, Nr 191 (Motion 1915:191 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 191.

Nr 191.

Av herr ltydholin 111. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 18, med förslag till lag om äktenskaps ingående
och upplösning m. m.

Det förslag till lag om äktenskaps ingående m. m. som nu föreligger
i Kungl. Maj:ts nådiga proposition nr 18, har varit med största
intresse motsett och har i det hela med tillfredsställelse mottagits. Vägande
skäl torde föreligga att åt förslaget önska framgång, men detta
utesluter icke, att förslaget visar sig vara i behov av förbättring i ett eller
annat hänseende. De yrkanden på vissa förändringar, som denna motion
innehåller, äro förestavade av denna tankegång.

En högst väsentlig och genomgripande nyhet i det föreliggande förslaget
är den förändrade innebörd begreppet trolovning fått genom bestämmelserna
i det första kapitlet. Av den definition på begreppet trolovning,
som där är given, följer, att ingen trolovning, under vilka former
den än ingåtts eller offentliggjorts, är till äktenskap bindande eller
utgör hinder mot ingående av äktenskap med annan person. Då trolovning
kan brytas icke blott efter överenskommelse av båda kontrahenterna
utan när som helst av endera, och avkunnad lysning icke giver åt trolovningen
någon särskilt bindande kraft, så följer därav, att ingenting i lagen
hindrar, att en person kan uttaga lysning omedelbart efter vartannat
med olika kvinnor och sedan gifta sig med endera eller ingendera. Det
är icke ens uteslutet, att dubbellysning kan äga rum på en och samma
lysningsort, så att den församling, inför vilken lysning avkunnas, underrättas
samtidigt eller så gott som samtidigt därom, ett en och samma
person ämnar .ingå äktenskap med flera olika personer av motsatta könet.
Det stötande i dylik dubbellysning förhöjes därigenom att lysningsavkunnelsen
äger rum i gudstjänstlokal samt i samband med gudstjänst. Man
kan invända, att sådant oskick dock icke i verkligheten kommer att inträffa.
Detta är emellertid icke så säkert, ty erfarenheten giver tillräckligt

Motioner i Andra kammaren, Nr 191.

vid handen, att i dessa frågor det mest otroliga är möjligt. I varje fall
är det icke tillbörligt att lagens avfattning medgiver liknande oskick.
Detta kan förekommas därigenom, att i 3 kap. av lag om äktenskaps ingående
och upplösning en viss tid bestämmes, före vars utlöpande en ny
lysning med annan person icke får utfärdas utom möjligen för det fall,
att den ene kontrahenten avlidit. Denna tid torde lämpligen kunna sättas
lika med den tid. efter vars utlöpande enligt 4 kap. 6 § lysning förlorar
sin giltighet. I 2 § 1 mom. bör då även införas en bestämmelse, genom
vilken förbjudes utfärdande av nytt äktenskapsbetyg under samma tid,
såvida icke genom äktenskapsbetygets återlämnande eller annorledes styrkes,
att lysning icke uttagits, eller ock kvinnan avlidit efter lysningens
uttagande. Uppenbart är, att en sådan bestämmelse icke skulle återinföra
den nu gällande ordningen, enligt vilken uttagande av lysning medför
bundenhet till äktenskap, utan den ifrågavarande bestämmelsen är enbart
en ordningsstadga, som åsyftar att förekomma missbruk vid lysningsförfarandet.

I 3 § och 7 § gives den bestämmelsen, att såväl i lysningen som
vid utfärdande av kungörelse om utfärdat äktenskapsbetyg båda kontrahenternas
yrke skall angivas. Om det är meningen, att denna föreskrift
i varje fall skall följas även för kvinnan, så att därförutan lysningen icke
är laglig, så kommer detta att medföra stora svårigheter för prästerskapet.
Ganska många kvinnor, som begära lysning, ha aldrig haft något egentligt
yrke, eller, om de haft ett sådant, hava de mot tiden för äktenskapets
tillstundande lämnat det. Det synes också knappast ha någon betydelse,
att kvinnans yrke i lysningsavkunnelsen angives. I lysningsboken
bör givetvis yrke angivas i alla de fall, då något yrke finnes att angiva.

Såsom rubrik över 4 kap. står: »om vigsel». Och 1 § lyder så:
»Äktenskap ingås med kyrklig eller borgerlig vigsel». Att kalla den akt,
genom vilken äktenskap inför borgerlig myndighet ingås, »vigsel», är en
nyhet, som väckt stor uppmärksamhet i landet. En sådan användning av
ordet »vigsel» torde för språkbruket på de flesta orter i vårt land vara
främmande. Det är icke heller språkligt och historiskt riktigt att så
använda detta ord. Ordet »vigsel» betyder uteslutande den religiösa akt,
varigenom ett äktenskap ingås. Det är alltid eu betänklig sak att uppmuntra
ett erkänt oriktigt språkbruk.

För övrigt har lagberedningen icke konsekvent genomfört den i detta
kapitel införda terminologien. I förslaget till lag om vissa internationella
rättsförhållanden etc. (se sid. 40) användes i stället termen »giftermål».
Där talas om, att giftermål sker, att ämbetsman förrättat giftermål, ja,
även om giftermål, som präst i svenska kyrkan förrättat. Och detta är

Motioner i Andra kammaren, AV 19J.

ett fullkomligt riktigt språkbruk. Giftermål ilr aldrig synonymt med
äktenskap utan som synonym till äktenskap begagnas ordet »gifte». Man
kan exempelvis icke säga »barn i hustruns första giftermål» men väl »barn
i hennes första gifte».

Det riktiga är därför, att ingåendet av äktenskap kallas »giftermål»,
inför vilken myndighet det än sker, och att då det är påkallat att på ett
särskilt sätt beteckna, att äktenskapet ingåtts med kyrkliga ceremonier,
endast detta sätt för giftermål får namnet »vigsel» enligt det månghundraåriga
språkbruket. Rubriken till det fjärde kapitlet bör därför ändras till
»Om äktenskaps ingående». Och 1 § kan få denna lydelse: »Äktenskap
ingås genom kyrkligt eller borgerligt giftermål.» Denna förändring föranleder
sedan ändring av terminologien på andra ställen, vilken av utskottet
lätteligen kan åvägabringas.

Enligt nu gällande lag är det den präst, som utfärdar lysningen,
som ock har att utföra hindersransakan. Såsom en följd därav har det
mellan prästerna städse gällt som eu självklar sak, att, då för den anmodade
vigsel förrättaren företes lysningsattest, innehållande att intet hinder
möter mot äktenskapets fullbordande, vigselförrättaren icke har någon
skyldighet att undersöka, om äktenskapshinder förefinnas. Efter tillkomsten
av lagstiftningen angående äktenskaps avslutande inför borgerlig
myndighet, hava somligstädes de borgerliga gifterinålsförrättarna icke nöjt
sig med en lysningsattest av ovannämnt innehåll utan, under förmenande
att giftermålsförrättaren vore ansvarig för frånvaron av äktenskapshinder,
avfordrat pastor i lysningsorten alla de bevis, varpå han grundat sitt intyg,
att hinder ej möter. Som pastor för sin egen säkerhet måste i arkivet
förvara dessa bevis, har man måst taga avskrifter av samtliga
handlingar och översända dessa, vilket innebure ett ganska drygt och
onödigt arbete. Den gamla bestämmelsen, att den präst, som utfärdar
lysningen, även skall förrätta hindersransakan, har i förslaget bibehållits,
men det är icke tydligare än i den gamla lagen sagt, att giftermålsförrättaren
är befriad från att göra hindersransakan. önskligt skulle därför
vara, att det uttryckligen stadgades, att, sedan lysningsbevis för giftermålsförrättaren
företetts, han, därest intet hinder eljest är honom veterligt,
icke är skyldig ingå i vidare undersökning utan är oförhindrad att
förrätta giftermålet. Detta torde lämpligen kunna stadgas genom ett tilllägg
till första stycket av 6 §.

I andra punkten av 6 § har giltighetstiden för lysning fastställts
till 3 månader. Den tankegång som uppbär detta förslag är nog i och
för sig riktig, men det kan sättas i fråga, om icke 3 månader är en väl kort
tid. Ett undantag har gjorts för lappbefolkningen. Men det är icke blott

Motioner i Andra kammaren, Nr 191.

för lapparna som det under vissa omständigheter kan möta oövervinneliga
svårigheter att inom 3 månader efter sista lysningsdagen ingå äktenskap.
Detsamma kan otta vara förhållandet med vissa skogsarbetare i de nordliga
trakterna, med fiskarbefolkningen och särskilt med sjömän i den transoceanska
sjöfarten, vilka ofta nödgas vara borta avsevärt längre tid än tre
månader. Avenså visar erfarenheten att liknande hinder i vilken församling
som helst ofta uppstå på grund av inträffande arbetslöshet, sjukdom,
tillfällig bortovaro av olika anledning såsom mobilisering m. m. Att kräva
äktenskapets ingående inom en tid av tre månader efter sista lysningsdagen
komme alltså att i månget fall bereda allmänheten olägenheter av
påtaglig art, förutom att det säkerligen icke sällan skulle förekomma, att
man, sedan 3 månader förflutit utan att äktenskapets ingående kunnat
äga rum, underläte att ånyo uttaga lysning på grund av det uppseende
som upprepad lysning tvivelsutan framkallar. Tiden inom vilken äktenskap
skall ingås, sedan lysning ägt rum, torde därför böra bestämmas till
fi månader.

Förslaget till lag om ansvar för vigselförrättare i vissa fall avser
att utsträcka den ansvarighet, som nu är stadgad för präst i främmande
trossamfund till att gälla särskilt förordnad giftermålsförrättare. Straffet
för förbrytelse av här avsedd art är satt till fängelse i högst sex månader
eller böter högst 1,000 kronor. Men den drakoniska lagen för präst, som
begår samma förbrytelse, vilken är stadgad i 25 kap. 4 § strafflagen, att
han skall avsättas och i vissa fall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas, står kvar. Detta är ett missförhållande och kan uppenbarligen
icke rubriceras som likhet inför lagen. Rättelse härutinnan torde böra
ske genom viss ändring i 25 kap. 4 § strafflagen, varigenom präst i svenska
kyrkan likställes med dem, vilka straffbestämmelserna i förslaget till lag
om ansvar för vissa giftermålsförrättare afse.

På grund av vad sålunda anförts föreslå vi riksdagen att med anledning
av Kungl. Maj:ts nådiga proposition nr 18 besluta:

a) att i 3 kap. 3 och 7 §§ av lagen om äktenskaps
ingående och upplösning orden »namn jämte yrke
och hemvist» utbytas mot namn och hemvist samt, där
sä ske kan, yrke;

b) att till 3 kap. 3 § av samma lag tillägges en ny

punkt av detta innehåll: Har lysning sä utfärdats, vid

ny lysning till äktenskap med annan person ej utfärdas
förrän sex månader efter sista lysningsdagen, såvida ej
det fall föreligger, att en av kontrahenterna avlidit-,

Motioner i Andra kammaren, Nr 191.

c) att till 3 kap. 7 § av samma lag tillfogas en

ny punkt av detta innehåll: Har äktenskapsbetyg så

utfärdats, råd nytt äktenskapsbetyg ej utfärdas förrän
sex månader efter sista lysningsdagen därest icke genom
betygets återlämnande eller på annat sätt styrkts, att
betyget ej använts för lysnings uttagande, eller ock kvinnan
avlidit;

d) att rubriken till 4 kap. av samma lag får

lydelsen: Om äktenskaps ingående, att 1 § av detta

kap. får följande lydelse: Äktenskap ingås genom kyrkligt
eller borgerligt giftermål, samt att åt första raden
av 2 § gives lydelsen: Kyrkligt giftermål genom vig sel

må äga ruin-, varefter den så bestämda terminologien
genomföres;

e) att mellan första och andra punkten i 4 kap.

6 § av samma lag, införes en ny punkt av detta innehåll:
Har lysningsbevis för gifter måls förn ättaren före tetts,

och är intet hinder eljest honom veterligt, har han
icke att ingå i någon vidare undersökning, utan är oförhindrad
att giftermålet förrätta;

f) att i andra stycket av 4 kap. 6 § av samma
lag tre månader ändras till sex månader;

g) att i anledning av förslaget till lag om ansvar
för giftermålsförrättare i vissa fall sådan ändring vidtages
i 25 kap. 4 § av strafflagen, att präst i svenska
kyrkan i egenskap av vigselförrättare blir med hänsyn
till eventuell straffpåföljd likställd med de giftermålsförrättare
i vissa fall, som i förenåmnda lagförslag
avses.

Stockholm den 19 februari 1915.

P. Rydholm. G. F. Lundgren. Harald Hallén.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 4 samt. 89 käft. (AV 190—192).