Motioner i Andra kammaren, Nr 179 (Motion 1919:179 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 179.

Nr 179.

Av herr Vennerström in. fl., om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
en folkomröstning till utrönande av huruvida folket
önskar den monarkiska statsförfattningens bibehållande
eller införande av republik.

Två gånger, år 1912 och 1914 (andra riksdagen), har herr Carl
Lindhagen, med instämmande av flera framskjutna socialdemokrater, väckt
motion om republikens införande i Sverige. Denna motion mottogs både från
höger- och vänsterhåll med starkt och ohöljt missnöje. Högern ville vägra
den remiss. Liberalerna vägrade den realbehandling i konstitutionsutskottets
utlåtande. Även ledande socialdemokrater funno den mycket otrevlig. Det
förefaller sannolikt — säker kan man ju icke vara på någonting — att
en liknande motion denna gång bör kunna påräkna ett sakligare och aktningsfullare
mottagande.

Ty det är verkligen icke längre någonting utmanande och besynnerligt
att vara republikan. Tvärtom är det snarare monarkien, vilken börjar
te sig som utmanande och besynnerlig. Bepubliken börjar helt enkelt
bliva mänsklighetens normala statsform, övertygelsen att den ärftliga
monarkien är något med ett fritt och demokratiskt statsväsen oförenligt
omfattas nu av hela den europeisk-amerikanska kulturvärlden, ja i viss
män även den asiatiska, i lika stor omfattning som en gång i den lilla
helleniska kulturvärlden under dess korta blomstringstid. Begreppet republik,
res publica, håller rentav på att nu liksom under Boms storhetstid
bliva liktydigt med begreppet stat,

Bedan i sin första motion kunde herr Lindhagen erinra om republikanismens
seger i Kina. Ungefär samtidigt hade Portugal blivit republik.
Framför allt är det emellertid under senare delen av världskriget,

4 Motioner i Andra kammaren, Nr 179.

som monarkien sopats bort i stora delar av världen. I Tyska riket med
alla dess delstater ba inalles 22 regerande furstehus nödgats abdikera.
Samma öde har träffat kejsarhusen i Ryssland och Österrike-Ungern
samt furstehusen i småstaterna Lichtenstein och — nu senast efter vad
det synes — Luxemburg. Överhuvud har antalet suveräna monarkiska hus
— om man till sådana räknar dem som upptagas i statskalendern — på
tio år minskats från 47 till 19. Dessutom ha i två stater, Grekland och
Bulgarien, den regerande monarken avsatts, ehuru statsformen icke ändrats.
Yad särskilt angår monarkiens blomma, kejsardömena, så utgjorde
dessa ännu för trettio år sedan 7 stycken: Ryssland, Tyskland, Österrike,
Brasilien, Kina, Japan, Indien. Ku återstå blott de sistnämnda, alltså
existerar ej längre kejsardömet utanför Asien. Påfallande är att de nya
staterna som hålla på att uppstå till följd av krigets resultat synas tämligen
genomgående anse den republikanska statsformen självfallen. Undantag
har egentligen blott Finland gjort, och det torde vara en ganska allmän
uppfattning, att nämnda land varken skördat ära eller glädje med
sitt, sannolikt misslyckade, försök att skapa en monarki.

Skälet till denna världskatastrof för monarkin ligger i öppen dag.
Herr Lindhagen har i sina motioner starkt betonat monarkins nära samband
med kriget. Yärldens folk ha gripits av en lidelsefull övertygelse
om detta samband. Världens folk ha i så stor utsträckning avsatt sina monarker,
därför att de givit dem skulden till krigsutbrottet. Det kan också
enligt vår mening icke råda något tvivel om att folken i stort sett hava
rätt. Som socialister se vi i den med privatkapitalismens samhällskonstruktion
oupplösligen förenade imperialistiska rovhungern den förnämsta
orsaken till kapprustningarna och världskriget, men det synes oss uppenbart,
att den monarkiska statsformen har en mycket dryg del av skulden.
Yi anse det varken lämpligt eller för oss möjligt att fälla något omdöme
över de stater, som gått med i världskriget, att avgöra om detta deras
steg varit mer eller mindre rättfärdigat. Men vissa faktiska förhållanden
ligga i öppen dag för alla. I ett av sina sista politiska tal uttalade herr
Karl Staaff att enligt hans mening skulden till krigsutbrottet måste ha
legat hos något av de tre kejsardömena Österrike, Tyskland eller Ryssland.
Så mycket är visst, att det var Österrike-Ungern som utfärdade
den första krigsförklaringen; att det var Tyskland som utfärdade den krigsförklaring,
vilken gjorde kriget till ett världskrig; att det var Ryssland
som utfärdade den mobiliseringsorder, varmed Tyskland motiverade sin
krigsförklaring. Av de stater, som senare utan att därtill vara tvungna

Motioner i Andra kammaren, Nr 179.

ingripit i kriget, ha de flesta varit monarkier. Republiken Frankrike
förklarade trots Elsass-Lothringen icke krig mot Tyskland, utan förhållandet
var tvärtom. Republiken Förenta staterna ingrep först sent i kriget,
utmanad av Tysklands barbariska undervattensbåtkrig och sökte först genom
långvariga underhandlingar slita sina tvister med Tyskland.

Av de stater som icke deltagit i kriget märkas först de sydamerikanska
republikerna, vilka visserligen i stort sett avbrutit de diplomatiska förbindelserna
med den ena maktgruppen — den som enligt deras mening
kränkt humanitetens bud — men blott undantagsvis aktivt medverkat i
krigsoperationerna. Vidare några få europeiska stater, av vilka en, Schweiz,
är republik och flertalet av de andra visserligen monarkier men sådana,
där monarken har ringa eller ingen verklig makt. I en av de neutrala
europeiska staterna hade verkligen monarken strax före krigsutbrottet på
ett uppseendeväckande sätt framträtt med personlig maktutövning och
detta just i samband med militärväsendet. Också tedde sig denna stats
neutralitet vid mer än ett tillfälle osäker och det både inför dess eget
folk och inför den europeiska opinionen. Denna stat var Sverige.

För visso vore det naivt att utan vidare anse alla monarkier för krigiska
och alla republiker för fredliga. Så enkelt är sannerligen icke samhällslivet,
att ett folk byter karaktär bara därför att det ändrar statsform.
Man kan peka på enstaka republiker som Portugal, vilka röjt en viss
iver att gå med i världskriget. Men i dessa stater är ock det republikanska
statsskicket ungt och har ej kommit till stadga utan växlar ännu
mellan revolution och diktatur. På detta sätt ligga också, även bortsett
från världskriget, förhållandena i Syd- och Mellan-Amerika. I de fall,
där det bakom republiken blott döljer sig en militärdiktatur, råda fortfarande
krigiska tillstånd. Men i de fall, där det republikanska statsskicket
börjat bliva levande verklighet, har ock, trots folkens lidelsefulla
lynne och det drag av jäsande ungdom, som alltjämt vilar över världsdelen,
freden blivit alltmer tryggad. »Kristus på Anderna», minnesmärket
av den uppgörelse, som hedersamt löste en farlig tvist mellan Argentina
och Cbile, är en vacker symbol av denna nya fredsanda. Överhuvud är
det påfallande att just den amerikanska världsdelen, som är nästan genomgående
republikansk, också varit och av allt att döma bliver fri från den
inbördes rustningstävlan, som utgjort de europeiska folkens gissel.

Att de republikanska staternas övervägande fredlighet ingalunda härrör
av en tillfällighet kan i detalj påvisas. Herr Lindhagen har i sina
motioner pekat på det allbekanta faktum, som heter dynastipolitiken. De,

Motioner i Andra kammaren, Nr 179.

som trött på talet att denna skulle vara gravlagd, ha i det nyss slutade
världskriget fått en bister erinran om sin lättrogenhet. Faktiskt ha
dynastiernas släktförbindelser gång på gång spelat en stor roll i det storpolitiska
krigsspelet. Det tillmättes exempelvis mycken vikt, att Bulgarien
styrdes av en tysktalande furste, att Rumänien först styrdes av
eu likaledes till börden tysk monark men sedan av en som genom
giftermål var befryndad med England, och att Greklands konung var
gift med tyske kejsarens syster. Sistnämnda fall bar anförts som bevis
på att monarkin kan verka för fred. Men sagde monarks tidigare deltagande
i Balkankrigen vittnar om att det ingalunda var någon principiell
fredskärlek, som låg till grund för hans neutralitetspolitik,
utan blott omöjligheten att få strida på den sida, han önskade. För
övrigt ligger det något farligt och onaturligt däri, att fred eller krig,
d. v. s. mångas liv eller död, skall avhänga av något så tillfälligt och godtyckligt
som konungahusets släktförbindelser. Att även vad Sverge angår
dylika släktförbindelser tillmätts eu icke obetydlig roll i diskussionen
om vår neutralitets bärkraft torde icke vara okänt.

I själva verket lärer det icke just nu vara många i vårt land, som
önska en verklig personlig kungamakt. Frågan gäller faktiskt endast om
vi böra hava eu namnkonung eller ingen konung alls. Men det är faktiskt
ytterligt svårt att göra eu konung till namnkonung. Det är nästan
omöjligt att skriva en monarkisk författning så, att härskaren icke kan
ingripa, om han vill. Det är också stridande mot människonaturen att
en, som till namnet fått högsta makten i ett land, skulle helt avstå från
att utöva makt och godvilligt förbliva en konstitutionell nolla. Det kan
möjligen gå i England, där folk och konungahus genom långvarig vana
förvärvat sig en i hela världen enastående förmåga att hålla innehåll och
form i sär. Men även där ha vissa politiska spekulationer — naturligtvis
högerspekulationer — anknutit sig till konungens person, och under
kriget har författaren H. G. Wells, en av de mest uppmärksammade förebådarne
av den nya värld, som mänskligheten vill se uppstiga ur krigets
blodsvågor, energiskt tillbakavisat den gängse föreställningen, att det i
England ej skulle finnas några republikaner. Även i ett land som Danmark,
där ock folk- eller åtminstone riksdagsväldet ansetts säkert befäst,
har konungamakten också i senare tid flera gånger, senast vid frågan om
landstingets upplösning i och för den stora författningsreformen, ingripit i
konservatismens intresse.

Här i Sverge är borttagandet av konungens verkliga makt en ännu

Motioner i Andra kammaren, Nr 179*

långt svårare uppgift. Hos oss liksom fordom i Tyskland är det porsonliga
kungadömet genom traditionens makt ovanligt fast inrotat. »Sveriges
historia är dess konungars», lyder en välkänd programsats, som delvis verkligen
är sann och delvis, genom den uppfattning som våra historieböcker inpräntat
i folket, kommit att te sig sannare än den förtjänar. Frihetstiden, den
tid då man verkligen sökte inskränka kungamakten till eu namnstämpel,
har — i hög mån med orätt — för flertalet av vårt folk framstått som
Sveriges värsta förnedringstid. I själva verket använde kungamakten även
under denna tid gärna de tillfällen, som erbjödos till personlig maktutövning
— oftast till landets skada — och gav sig ingen ro, innan den återfått
den makt, som sedan inom kort tid ledde Sverige till branten av dess
undergång.

Även efter 1809 har faktiskt personlig maktutövning varit en tradition
inom konungahuset. Den skarpa konflikt mellan den liberala oppositionen
och Karl XIV Johan, som gjorde första hälften av 1800-talet till
ett i inrikespolitiskt hänseende mycket upprört skede, bottnade i monarkens
böjelser att regera personligt efter tycke och smak och icke efter
grundlagarna. Det är bekant, att Sverige under Karl XV genom monarkens
personliga maktutövning var nära att ryckas in i krig. 1906 kastades
den Staaffska regeringen ur sadeln och kom högern mot folkmajoritetens
mening till makten, därför att konungen vägrade fungera som konstitutionell
monark. Genom konungens personliga maktutövning under februaridagarna
1914, sorgliga i åminnelse, hejdades för åratal den demokratiska
utvecklingen och påtvangs Sveriges folk en orimlig härordning.

Men även om konungen skulle vilja avstå från all politisk makt, så
är därmed visst icke givet, att monarkien skulle sakna inflytande på samhällslivet.
Herr Lindhagen har framhållit det starka sociala inflytande,
kungadömet utövar. Låt vara att detta inflytande äger rum utanför politikens
direkta område; det blir icke därigenom mindre betydelsefullt och
det även fast indirekt i politiskt avseende. Kungamakten vill först och
sist vara en militär institution. Vid högtidliga tillfällen uppträda de kungliga
personerna städse i uniform, nu till och med mer än förr, sedan den
gamla stassen med krona och mantel i demokratiens namn degraderats från
rangen av klädedräkt till en slags rumsprydnad eller teaterdekoration,
exempelvis vid riksdagens öppnande. Tack vare denna militäriska ståt
inpräntas i undersåtarnas sinnen den uppfattningen, att militären är rikets
högsta stånd och det militära yrket rikets förnämligaste, en uppfattning,
som givetvis måste inverka på krigs- och militärpolitiken. Näst militären

8 Motioner i Andra kammaren, Nr 179.

är den högre byråkratien, som närmast får omkretsa monarken och anses
som dennes naturliga omgivning. Detta bidrager till att understryka den
skillnad mellan högre och lägre statstjänare såsom två olika klasser, vilken
i sin mån utgjort ett viktigt stöd för olikställigheten och orättvisan
inom samhället. Vidare ingjutes på detta sätt hos ämbetsmannakåren föreställningen,
att den står i monarkens personliga tjänst och följaktligen
måste hylla hans nästan alltid högersinnade, personliga åskådning. Slutligen
må man ock uppmärksamma det förbund mellan monarki och storkapitalism,
som åtföljt feodalsamhällets övergång till kapitalistsamhälle.
.Konungadömets innehavare äro av böjelse, intressen och ohindrad vana
tjänstvilliga redskap åt de ekonomiskt maktägande i det kapitalistiska
samhället. Det föll sig helt naturligt att, när första gången ofrälse personer
skulle upptagas i hovtjänst, man därtill valde högt uppsatta bolagsmän.
Med andra ord, monarkiens inflytande innebär, att börd och uniform,
höga värdigheter och störa rikedomar men icke arbete och människovärde
få gälla som det avgörande för en medborgares plats i samhället.

Hela hovinstitionen verkar i samma riktning. Den innebär att den
högsta syssla, som överhuvud kan tänkas, består i de kungliga individernas
personliga uppvaktande och betjänande. Än värre är dock att just i
ett genomfört konstitutionellt eller, som man ock säger, inskränkt kungadöme,
samhällets högste och mest ansedde man överhuvud ej får företaga
något som helst nyttigt arbete. Han får endast å statens vägnar äta festmiddagar
och hålla tal, vilka senare dessutom icke få äga den personliga
prägel, som ensam gör tal värda att höras. Det är ingen tillfällighet, att
det konstitutionella kungadömet har sin stamort just i England, ty till
denna stora nations brister brukar man just räkna dels det sociala snobberiet,
dels uppfattningen att samhällets högst uppsatte varken behöva eller
ens böra arbeta. Slutligen blir en dylik kunglig toppdekoration på statsbyggnaden
i förhållande till dess nytta orimligt dyr, en synpunkt som ej
får glömmas i ett litet och fattigt land, vilket just nu mer än någonsin
måste ha lärt sig inse den statliga lyxens fördärvlighet.

Den enda invändning, som den liberale reservanten i 1912 års konstitutionsutskott,
herr Mauritz Hellberg, framställde mot herr Lindhagens
republikmotion, gick ut på att svenska folkets flertal ännu icke var republikanskt
sinnat. Samma åsikt ligger väl bakom de socialdemokratiska
reservanternas dunkla yttrande av år 1914, att förutsättningarna för monarkiens
i och för sig önskvärda avskaffande ännu icke synas vara för
handen. Numera torde dock var och en erkänna eller i alla fall veta, att

Motioner i Andra kammaren, Nr 179.

stämningen och ställningen bland folket är eu helt annan. Men ehuru vi
ej hysa minsta tvivel om svenska folktlertalets republikanska sinnelag,
anse vi dock klokt och rimligt, att folket först direkt får säga sin mening,
innan riksdagen besluter en så genomgripande författningsändring. Yi
ansluta oss alltså till socialdemokratiska arbetarepartiets under höstens
demonstrationer ställda krav, att frågan om republik och monarki hänskjutes
till allmän folkomröstning. Vi göra det så mycket hellre, som det
socialdemokratiska vänsterpartiet redan på sin konstituerande kongress
upptagit folkomröstningsinstitutet på sitt politiska program. Detta institut
kan ej på ett lämpligare sätt börja tillämpas än i en "dylik fråga, som
gäller hela statsförfattningens grundprincip.

När det sedan blir fråga om huru republiken skall organiseras, äro
två vägar möjliga: dels det amerikanska systemet, dels det schweiziska.
Det amerikanska systemet kännetecknas av att presidenten är folkvald
och har en betydande makt. lian har veto mot folkförsamlingens beslut,
låt vara att den senare kan överrösta honom med 2/s majoritet. Han ut
övar vidare hela den verkställande makten. Han väljer själv sina ministrar,
vilka ej äro ansvariga inför folkförsamlingen. Han företräder med
ett ord sagt folket i vida direktare och verksammare mån än riksdagen
(kongressen). I Schweiz däremot är presidenten blott en ordförande i
ministären. Ministären, förbundsrådet, väljes av riksdagen, förbundsförsamlingen,
på tre år; därefter väljer förbundsförsamlingen en av förbundsrådets
medlemmar till dess president på ett år. Denne sistnämnde är alltså
en minister bland miuistrar, låt vara den främste, och är liksom hela
ministären nära avhängig av riksdagen.

, Både det schweiziska och det amerikanska folket känna, åtminstone
inom vidsträckta folklager, en stolthet över sitt regeringssystem, en stolthet
som är svenska folkets breda lager mycket främmande. Schweiz har vunnit
en, med hänsyn till landets litenhet och bergighet, beundransvärd mateliell
och andlig förkovran och har på ett mästerligt sätt förstått att, runt
omgivet av mäktiga krigande makter, i fred rida ut världskrigets stormar.
Förenta staterna äro i detta nu världens rikaste och mäktigaste nation,
och detta resultat härrör i någon mån av det sätt, varpå vissa dess presidenter
styrt landet. Presidentämbetet har visst icke blivit någon stadigvarande
diktatur, men i kritiska tider har presidenten kunnat i sin person
samla folkets vilja och kraft på ett sätt, som ingen monark, allra minst
en konstitutionell, förmår. Så har fallet varit med landets mest frejdade
presidenter, en Washington, en Lincoln, en Wilson.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 4 sand. 65 käft. (Nr 178—181.) 2

Motioner i Andra hammaren, Nr 179.

Frågan är då, om den schweiziska eller den amerikanska formen är
att föredraga för Sveriges vidkommande. Därvidlag kan då erinras om
att Sverige liksom Schweiz är ett litet land. Till förmån för den amerikanska
republik formen kan visserligen anföras, att den låter sig ganska lätt
införliva med vår regeringsform, vilken ju faktiskt är byggd på samma
maktfördelningens grundsatser som den amerikanska och åtminstone indirekt
haft denna till förebild. Men den schweiziska republiken passar
bättre till de parlamentariska grundsatser, vilka av Sveriges demokrati
under de allra senaste åren förts fram till seger.

Det finns ock vissa mellanformer mellan Amerikas och Schweiz’system.
Det slutgiltiga avgörandet, vilket system Sverige skall välja, behöver dock
ej träffas förrän det principiella avgörandet skett rörande frågan republik
eller monarki.

Ett svenskt avgörande till förmån för republiken skulle säkerligen
utöva stor inverkan i våra grannländer. Ått det i Norge, och det ej blott
inom det manstarka socialdemokratiska partiet, rått stort missnöje med den
monarkiska statsform, som folket blott under eu känsla av tvång ansåg
sig böra godtaga, är väl bekant. Att även i Danmark den republikanska
tanken är aktuell och levande visar exempelvis ett nyligen hållet tal av
den framstående, det regerande radikala partiet tillhörige, politikern
Slengerik. Man kunde rentav tänka sig, att Nordens tre folk gjorde eu
gemensam hemställan till sina monarker att samtidigt nedlägga sina kronor
i sina folks händer. På detta sätt skulle ombytet av regeringssätt lättast
kunna ske. Do konungar, som frivilligt återgäve sina folk den fulla och
öppet erkända friheten att styra sig själva, de skulle inför historien stå i
ett vida ärorikare ljus än flertalet av sina företrädare.

Som bekant känner ej Sveriges författning folkomröstningsinstitutet.
Statsrättsligt kan därför ej eu folkomröstning avgöra frågan. Men enligt
vår mening måste riksdagen och regeringen känna det som en plikt att
vidtaga de åtgärder, som fordras för republikens införande, i fall folket
förklarar sig önska detta. Vi erinra om att fast en statspåbjuden folkomröstning
aldrig ägt rum i Sverige, så har dock en dylik på Sveriges begäran
anordnats i Norge, i och vid unionsupplösningen. När man påtvingar
ett annat land folkomröstning, borde man icke rimligtvis kunna
gå emot samma instituts införande i Sverge. I enlighet med vår uppfattning
om allmänna rösträtten kräva vi alltså, att folkomröstningen måtte
omfatta samtliga myndiga män och kvinnor över 21 år, vilka ej stå under
annans målsmanskap.

Motioner i Andra kammaren, AV 17.''t.

Yi hemställa sålunda,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om
utarbetande och föreläggande för riksdagen av eu provisorisk
lag angående omröstning av alla män och kvinnor
över 21 år i och för utrönande om folket önskar den
monarkiska statsförfattningens bibehållande eller införande
av republik.

Stockholm den 21 januari 1919.

C. O. Johansson,
Sollefteå.

O. W. Lövgren.
A. Werner.

Christian Ericson.

Sten Berglund.
Ernst Hage.

Ivar Vennerström.
H. Hansson,
Eättvik.

L. Alvin.

K. J. Karlsson.