Motioner i Andra kammaren, nr 171

Motion 1945:171 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, nr 171.

1

Nr 171.

Av herr Werner m. fl., angående utbyggande av den industriella
kvävegödningstillverkningen m. m.

Vid 1944 års riksdag väcktes två motioner nr II: 171 och I: 103 med hemställan
örn skrivelse till Kungl. Majit om skyndsam utredning och förslag
rörande utbyggandet av den inhemska kvävegödningstillverkningen under
statlig medverkan.

Förslaget avsåg sålunda närmast en utredning om förutsättningarna för
att med utnyttjande av inom landet befintliga krafttillgångar och råvaror
skapa en större industri för tillgodoseendet i första rummet av det svenska
jordbrukets behov av kvävegödning och därnäst — vilket icke direkt utsädes
i motionen — en tillverkning för export till de stora och närliggande
jordbruksområdena i östersjöbäckenet.

På grund av denna frågas utomordentliga betydelse för framför allt det
inhemska jordbruket och då här därjämte öppnar sig möjligheten för skapandet
av en betydande efterkrigsindustri med eventuell förläggning till
Norrland, så kunna vi icke underlåta att trots jordbruksutskottets och riksdagens
avstyrkande — i andra kammaren dock med endast 102 röster mot
75 för bifall till motionen — ånyo underställa frågan riksdagens prövning.

Då den åberopade motionen innehåller ett allsidigt material för bedömande
av vad frågan egentligen gäller och då hållbarheten i detta material
hittills icke kunnat motbevisas, så torde ett återgivande av densamma
för att vinna sammanhang i motiveringen vara påkallat. Motionen hade
följande lydelse:

»Den svenska åkerjorden är i regel fattig på närsalter, och skörderesultaten
skulle otvivelaktigt kunna ytterligare betydligt ökas örn större mängder
för växtlivet nödvändiga näringsämnen kunde tillföras densamma.

Det måste vara en nationell angelägenhet av första ordningen att skapa
allt bättre betingelser för en ökning av jordbruksproduktionen och såmedelst
söka motverka den minskning i produktionen som eljest måste bli en
följd av den fortgående befolkningsflykten från jordbruket. Genom att med
en viss arbetsinsats kunna utvinna ökade skörderesultat ökas även jordbrukets
lönsamhet. Sett ur rent nationalekonomisk synpunkt innebär dessutom
en ökning i skördeutfallet såväl en gynnsam stimulans för näringslivet
i allmänhet som även en lyftning av hela folkets ekonomiska standard.
Detta belyses bäst genom ett par siffror.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 4 sami. Nr 171—176.

2

Motioner i Andra kammaren, nr 171.

Värdet av 1942 års skörd har statistiskt beräknats till något mer än 1,7
miljarder kronor. Detta är ett värde som varje år nyskapas ur jordbrukets
produktionskälla och tillföres nationalhushållningen. En ökning av denna
årliga nationalinkomst med endast 10 procent utgör 170 milj. kronor och
skulle kunna vara tillräcklig för försörjning åt 35 000 å 40 000 familjer.

En avgörande faktor för ökning av skördarna och för odling av högvärdiga
grödor är obestridligen en ökad tillgång av kvävegödning. De erfarenheter
som härvidlag kunna hämtas från Norge äro i hög grad vägledande.
Med tillhjälp av Norsk Hydros omfattande produktion av kalksalpeter
har Norges jordbruk lyfts på kort tid till en omfattning, som tidigare varit
otänkbar, och Norge är nu härigenom på god väg att göra sig självförsörjande
från att förut väsentligen varit beroende av importen.

Visserligen torde under de senare åren den inhemska tillverkningen av
kvävegödning i viss utsträckning hava ökat, men icke tillnärmelsevis i förhållande
till behovet. Importsiffrorna från åren närmast före kriget tala
härvidlag ett tydligt språk. Detta framgår av följande sammanställning:

Import År 1931—35 År 1938 År 1939

Chilesalpeter i ton .................. 28 726 62 704 81 706

» » milj. kr............... 4,67 9,67 12,57

Kalksalpeter »ton................... 41 842 64 344 139 414

» » milj. kr............... 6,07 9,62 21,23

Kalkkväve »ton................... 3 339 3 745 6 490

» » milj. kr............... 0,49 0,58 1,01

Av dessa siffror framgår att importen av kvävegödning under 5-årsperioden
1935/39 mer än tredubblats både i ton och kronor räknat. Särskilt
frapperande är importökningen av kalksalpeter och kalkkväve, vilken företer
en ökning från 1935 till 1939 av resp. 45 000 till 147 000 ton och i kronor
från 11,25 till 34,81 milj. Importen av kalksalpeter och kalkkväve torde
i allra största utsträckning hava skett från Norge, som med sin rika tillgång
på utbyggd hydroelektrisk energi skapat en storindustri på området
till oerhörd nytta såväl för sitt eget lands jordbruk som jämväl för grannländernas.
Huru det förhåller sig med Norsk Hydros möjligheter att i
framtiden fylla den ökade efterfrågan på kalksalpeter kan nu icke bedömas.

Samma möjligheter och förutsättningar, som förelegat för Norge att såsom
skett med tillhjälp av den hydroelektriska kraften framskapa en kväveindustri
av så stora mått, föreligga i lika hög grad i Sverige. Anläggandet
av en större kväveindustri utgör ett produktivt och produktionsfrämjande
arbetsobjekt, vilket inom landet skulle kunna direkt och indirekt ge utkomst
åt stora befolkningsgrupper långt utöver det ovan angivna värdet
av 35 miljoner kronor, som kväveimporten under år 1939 representerar.

För att något belysa värdet av en ökad kvävetillförsel till jordbruket må

Motioner i Andra kammaren, nr 171.

3

anföras några siffror. Enligt statistiken utgjorde spannmålsarealerna i landet
år 1942 1 524 000 hektar. Härtill komma rotfrukter och grönfoder med
354 000 hektar eller tillsammans 1 878 000 hektar. Om varje hektar tillfördes
150 kg kvävegödning, skulle årsbehovet utgöra 280 000 ton. Härtill
komma vallväxterna med en areal av 1 600 000 hektar. Med en övergödsling
av endast 50 kg per hektar skulle åtgå ytterligare cirka 80 000 ton eller
sammanlagt cirka 350 000 ton. Efter ett pris av endast 17 kr. per deciton
skulle årsproduktionen belöpa sig till ett värde av cirka 60 miljoner
kronor, en produktionsfaktor i jordbrukets tjänst, som säkert skulle visa
sig mycket räntabel.

De råvaror och förutsättningar, som äro nödvändiga för en ökad kväveproduktion
inom landet, äro härstädes tillfinnandes i mycket hög grad. Vad
som närmast brister är en omedelbar tillgång på utbyggd elektrisk energi
ur den förefintliga vattenkraften. Här äger dock landet oerhörda ännu outnyttjade
krafttillgångar. Enligt statistiken utgör den teoretiskt användbara
vattenkraften i riket ej mindre än 11,6 milj. kilowatt eller närmare 17 milj.
effektiva hästkrafter. Härav vörö utbyggda den 31/12 1942 endast 2 092
milj. kW eller cirka 2,7 miljoner effektiva hästkrafter. Intressant är att
finna hur olika denna naturtillgång utnyttjats i olika delar av landet. Medan
Västsverige med Vänersystemet äger en beräknad vattenkraftstillgång
av 790 000 kW, varav den 31/12 1942 664 000 kW eller cirka 800 000 effektiva
hästkrafter voro maskininstallerade, alltså en nära total utbyggnad, så
äger exempelvis övre Norrland en beräknad vattenkraftstillgång av 5,76
milj. kW lika med 7,8 miljoner effektiva hästkrafter, varav den 31/12 1942
endast 230 000 kW eller något över 300 000 effektiva hästkrafter voro utbyggda.

Mellersta Norrland beräknas äga en krafttillgång av 3,7 milj. kW, varav
endast 509 000 äro utbyggda.

Som synes finnas här snart sagt outtömliga kraftresurser, och det gäller
att på ett ekonomiskt, förnuftigt sätt etappvis tillföra folkhushållet de värden,
som ligga i dessa naturtillgångar. Tillgången till billig elektrisk energi
är och kommer i framtiden ännu mera att vara en avgörande faktor för
skapandet av nya företag på industriens område, kanske främst hantverkets
och småindustriens, liksom även förutsättningen för genomförandet av en
nödvändig rationalisering å olika produktionsområden. Under förutsättning
att man kan produktivt utnyttja vattenkraften är en kapitalinvestering för
utbyggande av högvärdiga vattenfall försvarlig, även med den förutsättningen
att en del av anläggningskapitalet omedelbart måste avskrivas. Kan
energikällan komma till nyttig användning och anläggningarna väl bära
driftkostnaderna, vinner nationen på företaget även med risken av en avskrivning
av det investerade anläggningskapitalet.

De kraftresurser, som sålunda utgöra förutsättningen för en ökad kväve -

4

Motioner i Andra kammaren, nr 171.

tillverkning inom landet, torde huvudsakligen vara tillfinnandes i statens
ägo i Norrland. Den kraftkälla, som i förhållande till dess väldiga effekt
och relativt låga ^byggnadskostnad närmast bör komma i fråga, torde vara
Harsprånget. Med sin belägenhet endast på kort avstånd nedanför Porjus
äger en kraftanläggning vid Harsprånget fördelen av att kunna utnyttja ett
redan färdigt vattenregleringssystem. Den betydande krafteffekt, som härvid
skulle kunna utvinnas, bör, i den mån den ej förbrukas av ovan antydda
kvävegödningsproduktion, jämväl bl. a. användas för en ytterligare utvidgning
av den elektriska järntillverkningen i Norrland.

Skulle det ur fraktsynpunkt befinnas oekonomiskt att förlägga en större
fabrik för tillverkning av kvävegödning till övre Norrland, bör det icke vara
olösligt att transportera kraften söderut, i synnerhet nu sedan kraftnätet i
stort sett sammankopplats. Härvid skulle den elektriska kraften från övre
Norrland kunna förbrukas dels därstädes och dels i mellersta Norrland,
medan kraftöverskottet från Mellannorrland ledes till lämplig produktionsort
i Mellansverige.

Det svenska jordbrukets kväveförsörjning är en fråga av sådan storleksordning
och räckvidd att den icke gärna tillfredsställande kan lösas utan
statens medverkan. En ökning av den inhemska produktionen samtidigt
med ett förbilligande av detta för jordbruket viktiga produktionsmedel
måste ligga i hela nationens intresse.»

Motionen hade av jordbruksutskottet ägnats ett betydande intresse, i det
att den remitterats för yttrande till statens industrikommission och kommerskollegium,
till vilkets senare remissvar jämväl fogats yttrande från
Sveriges kemiska industrikontor.

Mot jordbruksutskottets remissförfarande skulle möjligen kunna riktas
den invändningen, att utskottet icke i denna för jordbruket så viktiga fråga
berett tillfälle för någon av jordbrukets officiella myndigheter, exempelvis
lantbruksstyrelsen, eller dess centrala ekonomiska organisationer, såsom
lantbruksförbundet, att få framlägga sina synpunkter.

I motionen har gjorts gällande, att ett årligt inhemskt kvävebehov förelåge
av intill 350 000 ton och att den inhemska tillverkningen icke tillnärmelsevis
vore tillräcklig. Detta bestyrkes också i hög grad av professor
Åke Åkermans uppgifter till industrikommissionen, där han anger ett antaget
maximalbehov av 300 000 ton per år samt att den nuvarande inhemska
tillverkningen uppginge endast till 121 000 ton. Därutöver beräknas en
ytterligare tillverkning av 42 000 ton kvävegödning komma till stånd vid
en nyanlagd fabrik i Köping, men denna, som bygger på den kemiska tillverkningsmetoden
med kolet som ingående råvara, torde dock vara mera
oviss.

Att angiva vad som härvid är att anse såsom ett maximalbehov torde

Motioner i Andra kammaren, nr 171.

ö

knappast vara möjligt. Ett faktum är, att jordbrukets behov av kväve stigit
och stiger för varje år och att detta vidgar möjligheterna för att odlingsområdet
och odlingsgränsen för vissa specialodlingar och högvärdiga
grödor genom en ökad användning av kväve alltmer kan flyttas norrut. Det
ojämförligt viktigaste är dock, att de för den animaliska produktionen och
mjölkframställningen så oumbärliga äggvitegrödorna, särskilt beteskulturerra
å sämre jordar, skulle kunna givas en nära nog revolutionerande utveckling.

Såväl kommerskollegium som statens industrikommission har i de begärda
yttrandena funnit sig icke böra avstyrka, att en utredning av frågan
kommer till stånd.

Jordbruksutskottet har även inledningsvis medgivit, att naturliga förutsättningar
synas föreligga inom landet för den ifrågasatta tillverkningen
enligt den elektrolytiska metoden. Utskottet hade dock av de inkomna yttrandena
trott sig kunna draga den slutsatsen, att den i Sverige ännu outbyggda
vattenkraften skulle komma att draga alltför höga kostnader för
att kunna härur utvinna den behövliga elektriska energien till konkurrenskraftiga
priser.

Vidare har utskottet anfört, att projektet därjämte inrymde transportproblem
av stor räckvidd. Detta vid en tänkt förläggning av fabrikationen
till någon hamnstad i Norrland. Därvid måste nämligen, enligt utskottets
förmodan, erforderliga betydande kvantiteter kalk fraktas söderifrån, varefter
den färdiga produkten vid distributionen måste fraktas tillbaka, vilket
allt skulle ställa sig oekonomiskt.

I motionen har särskilt anvisats kraftkällan Harsprång^ i Stora Lule älv
såsom mycket lämplig för omedelbar utbyggnad. Med dess fallhöjd på
nära 100 meter och dess beräknade effekt av omkring 300 000 effektiva
hkr, vartill kommer att vattenregleringen till den ovanför belägna Porjusanläggningen
redan är färdigbyggd, torde alla möjligheter vara för handen
att här utvinna den elektriska energien till ett mot byggnadskostnaden
svarande mycket billigt pris. Härtill kommer det växande behov av hydroelcktrisk
energi, som utvidgningen av järnförädlingen i Luleå redan tagit
och ytterligare torde komma att taga. Det kan erinras, att höstriksdagen
1944 anslagit medel till järnverkets vidare utbyggnad bl. a. med ett thomasverk,
alltså en fosfatframställning för jordbrukets behov, vilken tillverkning
kan anses utgöra en komplettering i nära anslutning till den här
projekterade.

Beträffande frakterna så påvisas i motionen, att en betydande import av
utländskt kväve hittransporteras. Det torde icke, även örn det skulle visa
sig atl befintliga norrländska kalk tillgångar ej vore lämpliga, vara mindre
möjligt att frakta kalk exempelvis bätledes från Gotland till Luleå, än att
hitskeppa tusentals ton chilesalpeter från Amerikas västkust, alltså mer

6

Motioner i Andra kammaren, nr 171.

än omkring halva jordklotet. Frakterna från närmare men dock utomlands
liggande orter torde icke kunna ställa sig billigare än frakterna sjöledes
efter Bottenhavet. Alla dessa spörsmål kunna dock näppeligen riktigt bedömas
eller tillfredsställande sakligt belysas under en riksdagsbehandling,
utan kräva tvivelsutan en speciell undersökning, vilket även de hörda myndigheterna
vitsordat.

Under det sistförflutna året har i olika sammanhang talet om, för att
icke säga kravet på, en rationalisering av det svenska jordbruket i avsikt
att bereda särskilt de mindre brukningsdelarna en större lönsamhet varit
starkt framträdande. Ingen åtgärd kan dock vara mer ägnad att främja en
dylik rationalisering än den föreslagna, under förutsättning att priset på
det behövliga lättlösliga kvävet kan något nedbringas. Vidlyftiga planeringar
förberedas nu för att möta eventuella svårigheter på arbetsmarknaden
efter kriget och göra vårt land rustat att i olika avseenden tillgodose
folkbushållets behov och kunna uppträda på världsmarknaden. Det är
ännu outrett och obevisat, att icke i det här föreslagna projektet jämväl
ligger en möjlighet till en exportindustri av stora mått med avsättningsmöjligheter
till våra närmaste grannländer, särskilt österut, allt till gagn för en
produktiv sysselsättning av den inhemska arbetskraften som även för bibehållande
och utveckling av nationens ekonomiska styrka.

Med hänvisning till det anförda få vi alltså hemställa,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa därom, att hela frågan om såväl tillgodoseendet av
det inhemska jordbrukets behov av artificiell kvävegödning
som jämväl anläggandet eller utbyggnad av den industriella
kvävegödningstillverkningen medelst elektrometoden, med
hänsyn jämväl tagen till eventuella exportmöjligheter, måtte
skyndsamt utredas.

Stockholm den 22 januari 1945.

Osc. Werner.

Hjalmar Svensson
i Grönvik.

C. O. Carlsson,

Bakeröd.

Lars E. Andersson
i Hedensbyn.

G. Hedlund.

E. Pettersson,

Ersbacken.

Victor J. Mattsson.

Harald Andersson
i Dunker.

Per Persson,
Norrby.

Ivar Johansson
i Mysinge.

Robert L. Jansson,
Aspeboda.

Harald Johnsson
i Skoglösa.

Per Svensson
i Stenkyrka.

Ivar Pettersson
i Rosta.

Arvid Jonsson,
Skedsbygd.

C. Gunnar Larsson
i Luttra.