Motioner i Andra kammaren, Nr 171

Motion 1911:171 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr 171.

Nr 171.

Af herrar Olsson i Berg och Johansson i Mellbyn, om skrifvelse
till Kungl. Maj:t angående statens eftertagande af
väghållningsdistrikten åliggande skyldighet att bygga och
underhålla allmän färja på landet m. m.

Att kostnaderna för väghållningsbesvärets utgörande å landet fortfarande
hvila såsom en tung börda på de skattdragande, såväl dem, som för
sin jordbruksfastighet äro betungade med det in natura utgående vägunderhållet
och mestadels dessutom utgift i penningar, som dem, hvilka för
annan fastighet och inkomst äro skyldiga att endast med penningar
bidraga till vägunderhållet, är ju ett kändt faktum. Detta visar också
tydligen de i flertal vid senaste riksdagar förekommande motioner om
ändringar i väglagen och framställningar, dels att staten skulle helt
och hållet öfvertaga kostnaden för väghållningsbesväret, dels att det
bidrag, som af staten nu lämnas, skulle ökas.

Att öfriga skatter å landsbygden, särskild! till fattigvård och folkundervisning,
jämväl äro mycket betungande, är ju en allmänt känd
sak samt att dessa skatter äro mycket ojämnt fördelade.

Detta senare, nämligen den ojämna fördelningen, gäller icke minst
i fråga om vägskatten, som trycker mycket olika, icke blott i olika
delar af landet, utan jämväl i olika vägdistrikt i samma landsända, och
speciellt angående vägskatten gör sig denna ojämna fördelning i hög
grad gällande i fråga om byggande och underhåll af allmänna färjor,
som icke på långt när förekomma i alla väghållningsdistrikt, men, där
de förekomma, orsaka dryga utgifter för väghållningsdistrikten.

Då nu i allmänhet dessa vägdistrikt äro mycket betungade af
själfva vägunderhållet, som ingalunda är mindre, där färjor tillika finnas,
så ökas denna tunga betydligt, då inom distriktet finnas en eller flera,
färjor att bygga och underhålla.

6

Motioner i Andra kammaren, Nr 171.

Det måste anses som missförhållande och orättvisa, att kostnaden
för dessa färjinrättningar skola drabba en del vägdistrikt, då andra
hafva den stora fördelen att vara befriade därifrån. Stort missnöje
råder också inom skilda delar af landet öfver ojämnheten af denna
skattebörda.

Hvad vore då naturligare, än att staten aflyfte denna så olika
tryckande börda genom att öfvertaga den kostnad, som detta färjhållningsbesvär
förorsakar?

Nu kunde ju ifrågasättas, huruvida kostnaderna för dessa färjinrättningar,
ifall bestyret fortfarande anförtroddes åt vägstyrelserna,
komme att handhafvas med samma omsorg och på ett lika praktiskt
och sparsamt sätt, om kostnaden utginge af statsmedel, som då vägdistrikten
få till allra största delen bära dessa utgifter, såsom nu är
fallet. Några farhågor härför föreligga egentligen icke, då denna förvaltning
bör kunna öfvervakas och kontrolleras af kronobetjäningen
under Konungens befallningshafvandes öfverinseende.

Att färjornas antal skulle blifva liera, om dessa byggdes och underhölles
af staten, kan man väl ej heller antaga, då inrättandet af nya
färj förbindelser skulle förutsätta tillika nya vägbyggnader, och så länge
vägdistrikten få vidkännas visserligen den mindre delen af byggnadskostnaden,
men den största delen af underhållskostnaden, så skulle, ifall
staten öfvertoge hela kostnaden för färjorna, ingen stor lockelse ligga
häruti på kraf att få inrättade flera nya larjplatser och färjor. Dessutom
är det Konungens befallningshafvande, sorn beslutar om nya färjors
insättande.

En annan tunga träffar äfven den trafikerande allmänhet, som
begagnar dessa färjor, nämligen den afgift, som måste erläggas — s. k.
färjpenningar — för öfverfarten och transporten af gods. Detta måste
ju anses vara exa ganska stor orättvisa, enär dessa, som använda färjorna,
äro bland dem, som i likhet med andra väghållningsskyldige få
vidkännas dryga utgifter för vägunderhållet och hittills också för färjhållningsbesväret.
Dessa afgifter höra särskildt till de utgifter, som äro
ojämnt fördelade, ty största delen af landets innevånare är ej i behof
af att använda färjor, och ofta drabbar denna utgift dem, som äro vanlottade
på kommunikationer, åtminstone på de snabbaste kommunikationerna,
nämligen järnvägsförbindelser. Så är förhållandet på flera,
öar i vårt land. Det måste väl då ligga en rättvisa uti, om dessa
afgifter eller färjpenningar komme bort.

Under åberopande af hvad vi här sålunda anfört, hemställa vi
vördsamt,

7

Motioner i Andra kammaren, Nr 171.

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag därom, att kostnaderna
för färjhållningsbesväret för alla de färjor inom landet,
som åligga väghållningsdistrikten att bygga och underhålla,
måtte helt och hållet öfvertagas af staten och
med statsmedel bestridas, samt att alla afgifter för
begagnande af ifrågavarande allmänna färjor, eller
de s. k. färjpenningarna, borttagas.

Stockholm den 24 januari 1911.

Cornelius Olsson. ,/. M. Johansson

i Mellbyn.

syfte instämma:

I motionens

Herman Andersson.
C. liiström.

K. J. Larsson.

Oscar N. Olsson.
Sig. A. Carlsson.
Herm. Carlson.

Carl L. Olausson
C. Wallentin.
Bernhard Nilsson