Motioner i Andra kammaren, Nr 167 (Motion 1937:167 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 167.

Nr 167.

Av herr Spångberg m. fl., angående höjning för lågt avlönade
inkomsttagare av enligt lagen örn olycksfall i arbete
utgående sjukhjälp och invaliditetsersättning.

Genom år 1926 beslutade ändringar i olycksfallsförsäkringslagen samt
sjukkasselagens antagande försämrades hjälpen vid olycksfall i arbete
högst avsevärt. Sjukpenningen, som före 1926 utgick med ett belopp
motsvarande två tredjedelar av den skadades arbetsförtjänst, nedsattes då
i så stor utsträckning, att vissa små inkomsttagare därigenom fick
olycksfallshjälpen minskad med upp till 20 procent.

Före sjukkasselagens antagande kunde en person genom sjukförsäkring
förbättra den lilla hjälp som utgick genom olycksfallsförsäkringen.
Efter lagens antagande inträdde en försämring även i dessa möjligheter.
Vi anföra ett exempel för belysning av detta förhållande:

En arbetare med en årsförtjänst av 900 kronor per år är försäkrad
i en sjukkassa för 2 kronor per dag. Vid inträffat olycksfall erhöll
han före 1926 kronor 3.70 per dag, efter 1926 och till sjukkasselagens
ikraftträdande erhöll han kronor 3.50 per dag och efter sjukkasselagens
ikraftträdande kronor 2.— per dag i sjukhjälp.

Vid fullständig invaliditet utgår en livränta med ett minimibelopp av
300 kronor per år. I hur stor utsträckning arbetare inom lågt avlönade
grupper drabbas av olycksfall framgår bland annat av statistiken från
skogs- och flottningsarbete med 10,000 olycksfall per år.

Här påtalade förhållande visar att en ändring snarast möjligt är av
behovet påkallad. I av undertecknade vid tidigare riksdag väckt motion
i denna fråga ha vi framhållit, att minimigränsen för sjukpenning
borde höjas till 3 kronor per dag och att minimigränsen för livränta
vid fullständig arbetsoförmåga borde höjas till 900 kronor per år. Lagutskottet
har avgivit välvilliga motiveringar till tanken på en förbättring
i av oss önskad riktning. Redan vid 1933 års riksdag anfördes:
»Utskottet vill dock framhålla, att beloppet av sjukpenning och livränta,
som i enlighet med gällande lags bestämmelser utgår inom de
lägre inkomstgrupperna, enligt utskottets mening är så låg, att en mindre
höjning därav i och för sig kunde anses vara motiverad, ehuru en sådan
höjning på grund av nuvarande ekonomiska läge torde vara synnerligen
svår att genomföra».

14 Motioner i Andra kammaren, Nr 167.

Nu är det ekonomiska läget gott, många grupper ha fått sin ställning
förbättrad. Offren från arbetets slagfält, som med dålig avlöning
genom olycksfall mister hälsa eller lemmar, utgöra en beklagansvärd
grupp, som utsatts för betydande försämringar. Tiden borde nu vara
inne för riksdagen att rätta till de påtagliga bristerna på detta område.
Man kan härvid givetvis tänka sig en lösning i den riktningen, att
sjukhjälp vid innträffat olycksfall i arbete finge, för de lågt avlönade
inkomsttagarna, uppgå till samma belopp som arbetsförtjänsten.

Vi en utredning torde även kunna prövas lämpligheten av att låta
sjukkassemedlemmar bättre komma i åtnjutande av sjukförsäkringen
vid olycksfall i arbete för att även på den vägen uppnå här åsyftade
önskemål.

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställa vi,

att riksdagen i skrivelse till regeringen måtte anhålla
om skyndsam utredning och förslag till ändring av bestämmelserna
i lagen örn olycksfall i arbete åsyftande
en höjning av sjukhjälp och invaliditetsersättning^för
lågt avlönade inkomsttagare.

Stockholm den 22 januari 1937.

Äng. Spångberg. K. Kilbom. Viktor Herou.

Nils Flyg.

Arvid Olsson.

Verner Karlsson.