Motioner i Andra kammaren, nr 164 år 1966 (Motion 1966:164 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 164 år 1966

Nr 164

Av herr Wiklund, om utredning angående häktades ställning och rättssäkerhet.

Enligt rättegångsbalkens regler kan den som är misstänkt för brott av viss beskaffenhet
häktas, om vissa förutsättningar -— häktningsgrunder — föreligger.
Häktning kan också i en del fall få tillgripas oavsett brottets beskaffenhet. Även
den som misstänks för ett relativt obetydligt brott kan sålunda i vissa fall häktas.
Häktningen är en processuell tvångsåtgärd, som beslutas av domstol. Anledningen
till att vissa för brott misstänkta häktas är att man vill undvika att de fortsätter
sin brottsliga verksamhet, att de undanröjer bevisning eller eljest försvårar brottsutredningen
eller undandrar sig lagföring och straff.

Häktningen beslutas av domstol. För att undvika att en misstänkt hålls häktad
under obegränsad tid finns vissa regler i rättegångsbalken. Enligt dessa regler
skall åtal väckas snarast efter häktningen. Om åtal inte väckes inom två veckor
efter häktningsbeslutet, skall rätten hålla ny häktningsförhandling och skall därvid
tillse att brottsutredningen bedrives så skyndsamt som möjligt.

I rättegångsbalken finnes vidare föreskrivet att den som är häktad snarast skall
föras till allmänt häkte. Vad som i lagstiftningen avses med allmänt häkte är
inte fullt klart. Emellertid torde därmed numera avses vid fångvårdsanstalt anordnad
häktesavdelning, en del särskilda häktesavdelningar inom nyuppförda
polishus — administrativt lydande under kriminalvårdsstyrelsen och betecknade
som ”allmänna häkten” — men däremot inte vanlig polisarrest eller annan sådan
förvaringslokal. Uttryckligen framgår av lagtexten att militärt häkte inte är allmänt
häkte.

I 24 kap. 22 § rättegångsbalken föreskrives vidare att rätten, åklagaren eller
undersökningsledaren äger besluta att den häktade, sedan han överförts till häkte,
skall för förhör eller annan åtgärd inställas på plats utom häktet.

Denna bestämmelse uttunnar huvudregeln till den häktades skydd att han efter
häktningen inte längre skall vara i undersökningsledarens (polisens eller åklagarens)
vård utan snarast skall överföras till allmänt häkte. Undersökningsledaren
— oftast en polisman — eller åklagaren kan nämligen som omnämnts besluta att
den häktade skall föras från häktet för förhör eller annan åtgärd. Detta medför
att den häktade så att säga är utlämnad åt sin motpart, den som har att utreda
och tala å brottet. Polisen och åklagaren kan, utan att inhämta bemyndigande av
den instans som i rättssäkerhetens intresse har att besluta om häktningen, d. v. s.
domstolen, när som helst återta sitt förfogande över den misstänkte, utan att vara
underkastade några egentliga begränsningar i förfoganderätten. Som jämförelse
må nämnas att den som är misstänkt för brott utan att därför vara häktad blott
under vissa omständigheter får hämtas till förhör.

Motioner i Andra kammaren, nr 164 år 1966

Enligt min mening vore det principiellt riktigt att förfogandet över den häktade
skulle tillkomma den myndighet som har att besluta om häktning, d. v. s.
domstol. Man borde alltså tillämpa principen att den häktade är ”domarens
fånge”, ej polisens eller åklagarens.

Risker ur rättssäkerhetssynpunkt för den häktade finns så länge denne står till
sin motparts fria disposition. Det vore ur denna synpunkt betydligt mera tillfredsställande,
om den häktade fick föras från allmänt häkte blott om domstolen givit
sitt medgivande därtill. En sådan anordning skulle möjligen kunna medföra att
utredningsarbetet ställde sig något besvärligare för undersökningsledaren och
åklagaren. I vissa för rättssäkerheten väsentliga frågor måste man emellertid
självfallet acceptera ett något omständligare förfarande än vad som ur andra synpunkter
vore naturligt. Så sker i andra sammanhang och så borde också kunna
ske i detta fall. Det borde f. ö. inte erbjuda så stora svårigheter att konstruera ett
system, som med behållande av rättssäkerhetsgarantiema ger möjligheter till en
snabb och effektiv brottsutredning, t. ex. genom underhandsbeslut av domstolen
om den häktades förflyttning vid behov därav, och som sålunda kunde fungera
snabbt och smidigt.

Vissa andra förhållanden i samband med häktning förtjänar också att granskas
närmare. Jag syftar t. ex. på den långa tid som den misstänkte i en del fall hålles
i häkte, i avbidan på rättspsykiatrisk undersökning eller av andra skäl, oaktat rättegångsbalkens
principiella 14-dagarsregel. Detta är djupt otillfredsställande, så
mycket mer som det i dessa fall inte sällan förekommer att den misstänkte efter
en lång häktningstid dömes till ett frihetsstraff, som understiger den tid vederbörande
hållits häktad, eller t. o. m. blott till ett bötesstraff.

Den långa häktningstiden framstår också som otillfredsställande mot bakgrunden
av att vård i mera egentlig mening inte är tillförsäkrad den häktade under
häktningstiden. Häktningens syfte är ju, såsom ovan nämnts, att förhindra den
misstänkte att vidta vissa åtgärder, inte att bereda honom kriminalvård.

I lagen om behandling av häktade och anhållna finns bestämmelser som föreskriver
hur den häktade skall behandlas. Grundtanken är att den häktade skall
behandlas hänsynsfullt och inte underkastas andra inskränkningar i sin frihet än
som påkallas av ändamålet med häktningen eller av ordning och säkerhet. Detta
är självfallet väsentligt ur rättssäkerhetssynpunkt. Det framstår emellertid som
otillfredsställande att en för brott misstänkt på detta sätt kan för långt tid berövas
sin frihet utan att erhålla den vård och bli föremål för de rehabiliterande åtgärder
som han har rätt till, om han dömts till frihetsberövande i kriminalvårdens
regi. Alternativ är antingen kort häktningstid eller — om man tvingas
acceptera en lång häktningstid — att den häktade kan bli föremål för rehabiliterande
åtgärder inom häktningsinstitutets ram. Påfrestningarna för den häktade
är ofta större än för den dömde på grund av det plötsligt insättande frihetsberövandet,
ovissheten om framtiden och de skador hans ansende kan tillfogas
redan på grund av häktningen — med i en del fall kanske avsked från

Motioner i Andra kammaren, nr 164 år 1966

arbete eller uppsägning från bostad som följd, ekonomiska förluster etc. Både han
och hans anhöriga är därför ofta i starkt behov av socialt stödjande åtgärder,
som nu inte på ett organiserat sätt står till förfogande eller i varje fall ofta inte
beaktas.

De av mig i motionen omnämnda omständigheterna motiverar att en utredning
angående de häktades ställning tillsättes. Denna utredning bör bl. a. ta upp
möjligheterna att överföra rätten att förfoga över en häktad från polis- och åklagarmyndighet
till domstol. Vidare bör frågan om åtgärder för att begränsa häktningstidens
längd övervägas. Frågan om åtgärder för att åstadkomma en mer
vårdbetonad häktningsform, i synnerhet vid häktningar av längre varaktighet,
synes också böra övervägas. Även andra i samband med häktningsinstitutet
stående frågor torde böra bli föremål för prövning, t. ex. frågan om skydd mot
s. k. publicitetsskador, särskilt i tveksamma fall, och bättre garanti för att den
häktade betraktas som oskyldig så länge han inte dömts.

Med hänvisning till det anförda hemställes,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utredning angående de häktades ställning och
rättssäkerhet i enlighet med i motionen anförda riktlinjer.

Stockholm den 21 januari 1966

Daniel Wiklund