Motioner i Andra kammaren, Nr 163

Motion 1913:163 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr 163.

1

Nr 163.

Av herr Johanson i Vetlanda, om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående förbud i vissa fall mot befordran å järnväg
av försändelser, innehållande brännvin.

År 1907 beslutade Riksdagen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition,
att erbjuda de gästgivare, vilka avstodo den rätt till utskänkning
av brännvin, som de ägde enligt 10 § i kungl. förordningen av den 9
juni 1905, en årlig ersättning för sin återstående livstid, beräknat efter
10 öre per liter av det litertal, som under ett treårigt medeltal försålts
under ett år.

Syftet med detta beslut måste hava varit att minska spritförbrukningen
och få bort de olägenheter, som utskänkningen åstadkom vid gästgivaregårdarne
i landsorten. Det hade ock säkerligen lyckats, om det icke
här gått som många gånger förr, att när lagstiftningen stängt en dörr men
lämnat en annan öppen, så har man gått genom den, som lämnats öppen.
Där gästgivarne mot ersättning antogo anbudet och avstodo från utskänkningsrättigheterna,
upphörde väl brännvinsförsäljningen på de gästgivaregårdarne.
Men då stodo alla Sveriges järnvägsstationer öppna för att genom
dem på ett till och med bekvämare sätt få behovet av brännvin
fyllt. Paket innehållande en enda liter komma nu mycket ofta genom
järnvägarnas bemedling att stanna hos en fattig, försupen drinkare, som
knappast har bröd för dagen.

I det samhälle, där jag bor, betalar staten över 6,000 kronor om
året till innehavaren av en enda gästgivaregård för upphörda utskänkningsrättigheter.
Men det finnes 14 järnvägsstationer (därav 5 i en enda
socken) inom samma försäljningsområde, vilka nu i mycket stor utsträckning
användas som avhämtningsställen i stället för den gamla indragna
gästgivaregården. Vid en av de minsta av dessa stationer ute i skogsbygden
ha ankommit och avhämtats under år 1912 3,442 liter brännvin.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 4 samt. 63 käft. (Nr 163—165). 1

2

Motioner i Andra kammaren, Nr 163.

Enligt kungl. kungörelsen av den 21 december 1904 få postpaket,
innehållande brännvin och andra brända, destillerade drycker, icke befordras.

Mig synes, som det vore möjligt att åtminstone i viss mån tillämpa
en dylik förordning ifråga om den rusdryckstrafik, som förmedlas genom
järnvägarna. Detta skulle ske genom att bestämma en viss minsta vikt
på de paket eller kolli, innehållande sprithaltiga drycker, som få befordras
å svensk järnväg. Därmed vore ju icke allt vunnet, men ändå så
mycket, att icke järnvägarna behövde tjänstgöra i stället för ett av Riksdagen
utdömt och av staten inlöst krogväsen på landsorten.

På grund av vad jag här ovan anfört, får jag härmed vördsamt anhålla,

att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om sådan ändring i nu gällande bestämmelser,
att vid svensk järnvägsstation icke få mottagas
till befordran paket eller kolli, innehållande brännvin
eller andra brända eller destillerade spirituösa drycker,
som väga mindre än 25 kilogram.

Stockholm den 24 januari 1913.

Fredr. Johanson

i Vetlanda.