Motioner i Andra kammaren, nr 162

Motion 1953:162 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, nr 162.

7

Nr 162.

Av herr Hjalmarson m. fl., om utredning rörande de s. k. folksjukdomarna.

En förstärkt insats från det allmännas sida i kampen mot de stora
folksjukdomarna — de psykiska och reumatiska sjukdomarna, hjärt-,
kärl- och kräftsjukdomarna, sockersjukan och alkoholismen — framstår
för närvarande som en väsentlig uppgift för svensk socialpolitik. Genom
den gynnsamma produktionsutvecklingen i vart land under de senaste decennierna
har fattigdomen förlorat sin tidigare dominerande betydelse som
orsak till nöd och lidande. Vi har gjort avgörande framsteg i fråga om
åtgärder ägnade att skapa trygghet för människorna — utom gentemot
följderna av invalidiserande eller kroniciterande sjukdomar. Fortfarande
drabbas årligen tiotusentals människor i detta land av personliga katastrofer,
som direkt eller indirekt har sitt upphov i dessa folksjukdomar.
Det kan i själva verket ifrågasättas om vi inte under de senaste årens
reformpolitik i allt för hög grad skjutit dessa problem åt sidan. Det må
här vara tillräckligt att som exempel nämna reumatiker- och alkoholistvården.

Tack vare den medicinska forskningens och den praktiska medicinens
utomordentliga framsteg under de senaste decennierna har man numera
lyckats övervinna inte blott ett antal farsoter, inför vilka människorna
tidigare stod hjälplösa, utan också börjat göra betydelsefulla framsteg beträffande
sådana sjukdomar som sockersjukan och tuberkulosen. Gentemot
andra folksjukdomar, såsom de psykiska och reumatiska sjukdomarna,
hjärt- och kräftsjukdomarna samt alkoholismen, står emellertid vetenskapsmän
och läkare ännu ofta utan effektiva vapen. Men även beträffande
dessa sjukdomar anses det inte bara möjligt utan även troligt att
ett tillräckligt stöd till den medicinska forskningen skulle leda till att inom
överskådlig framtid rön skulle göras av största betydelse för profylax och
vård. Här förestår därför en långsiktig reformuppgift, som måste uppmärksammas
i tid och föras in i våra allmänna reformpolitiska avväganden.

Till dessa humanitärt reformpolitiska synpunkter kommer de ekonomiska.
De ekonomiska skador, som vållas samhället genom de direkta och
indirekta verkningarna av vissa folksjukdomar, såsom de psykiska sjukdomarna
och alkoholismen, representerar väldiga belopp.

Vad de reumatiska sjukdomarna angår må följande anföras. Antalet
läkarvårdssökande reumatiskt sjuka per år uppskattas till 100 000, vilket
i fackmannakretsar ändå anses vara en för låg siffra. Vid företagna fältundersökningar
har man funnit att cirka åtta procent av befolkningen har
eller har haft reumatisk sjukdom av betydelse för den sjukes arbetsför -

8

Motioner i Andra kammaren, nr 162.

måga, medan cirka fyra procent har sådan sjukdom i pågående skede.
Mycket grovt räknat torde cirka en kvarts miljon människor i vårt land
ha reumatisk åkomma av sådan art att den inverkar på den sjukes arbetsförmåga.

Den reumatiska invaliditeten beräknas uppgå till cirka 20 procent _

en siffra som anses vara tämligen konstant. Av statistiken på berörda områden
framgår att minst 30 000 personer i arbetsför ålder uppbär invalidunderstöd
från pensionsstyrelsen på grund av reumatiska åkommor. Då
räknas dock ej de in, som på grund av goda ekonomiska förhållanden ej
har understöd, ej heller de som invalidiserats i annan ålder. En tidigare
företagen invalidräkning har gett siffran 42 000 reumatikerinvalider till
resultat.

Räknar man med tre å fyra månaders lid för att läka ut en akut ledgångsreumatism
och två år för att läka ut en kronisk ledgångsreumatism
till arbelsförhet, får man fram en förlust av 8 000 000 arbetsdagar per år
på grund av akuta reumatiska åkommor i vårt land. De 30 000 invaliderna
i arbetsför ålder innebär en förlust av ytterligare 9 000 000 arbetsdagar.
Vid en försiktig beräkning får man då fram att den samhällsekonomiska
förlusten på grund av reumatiska sjukdomar uppgår till cirka en halv miljard
kronor.

Utvecklingen på längre sikt kan befaras medföra en ständig stegring
av de av sjukdomar betingade kostnaderna och skadorna. Med stigande
genomsnittlig livslängd följer nämligen en ökad relativ sjuklighet per individ,
varvid denna sjuklighet med därav följande kostnader och skador
lår sin största utbredning i de äldre åldersskikten. De ökade kostnaderna
och skadorna kommer då att automatiskt medföra en motsvarande statslinansiell
belastning. Vi skulle följaktligen riskera att en ständigt ökad
andel av de offentliga utgifterna skulle falla på sjukvården och i samband
med denna stående kostnader. Inför dylika utsikter måste det vara
angeläget, att man undersöker vilka möjligheter som kan finnas att
minska risken för automatiska utgiftsstegringar på sjukvårdspolitikens
olika områden.

Främst anmäler sig i detta sammanhang möjligheten till indirekta besparingar
genom fortsatta förbättringar av profylax och vård. Förbättrad
profylax betyder minskad sjuklighet och därmed minskade utgifter för
både individer och det allmänna. Förbättrad vård betyder lörkortad vårdtid
och därmed likaledes minskade utgifter. Redan nu har vårdtiden inom
åtskilliga områden väsentligt kunnat nedbringas som ett resultat av forskningens
landvinningar. En tillräckligt snabb och effektiv utveckling av
profylax och vård är i själva verket det enda sättet att avvända
faran för en ständig relativ stegring av de offentliga sjukvårdsutgifterna.
Reformer på detta arbetsfält har därför — på längre sikt sett — stor be -

Motioner i Andra kammaren, nr 162.

9

tydelse ur stalsfinansiell synpunkt såsom medel till kostnadsbegränsningar
eller rent av besparingar; de har därtill på en mångfald olika sätt gynnsamma
verkningar i allmänt ekonomiskt hänseende genom de resurser i
fråga om arbetsförmåga, som kan återvinnas till arbetslivet.

Dessa grundläggande synpunkter måste tillbörligt beaktas i vår kommande
sjukvårdspolitik. Alldeles särskilt gäller detta det allmännas insatser
beträffande de invalidiserande och kroniciterande folksjukdomarna,
vilka ur både allmänt ekonomisk och statsfinansiell synpunkt har en avgörande
betydelse för reformpolitiken på detta område.

En grundförutsättning för att frågan om en förbättrad profylax och vård
beträffande folksjukdomarna skall kunna angripas på rätt sätt är en intensifierad
och vidgad medicinsk forskning och en därpå grundad förbättrad
undervisning. Avgörande framsteg beträffande profylax och vård
kan endast framkomma genom att grundforskningen och den medicinskkliniska
forskningen skapar nya metoder, vilka genom en kontinuerligt
moderniserad undervisning föres ut i den praktiska sjukvården. Frågan
hur det allmänna skall stödja och organisera forskning och undervisning
beträffande folksjukdomarnas profylax och vård utgör därför själva nyckelproblemet
i denna reformpolitik.

Att läget på detta område är långt ifrån tillfredsställande har otvetydigt
framgått vid riksdagsbehandlingen av olika i detta ämne bl. a. från vårt
håll väckta motioner under senare år ävensom av det material, som presenterats
i skilda offentliga utredningar, nu senast i 1944 års nykterhetskommittés
betänkande. En utredning om förstärkt forskning och undervisning
rörande folksjukdomarnas profylax och vård bör därför snarast komma
till stånd.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om snar utredning angående intensifierad forskning och förbättrad
undervisning i fråga om folksjukdomarna.

Stockholm den 27 januari 1953.

Jarl Hjalmar son. Erik Hagberg E. Birke.

i Malmö.

Elis Ilastad. Martin Skoglund. Folke Kgling.

T. G. v. Selh

Ernst V. Staxäng.