Motioner i Andra kammaren, nr 160 år 1965 (Motion 1965:160 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 160 år 1965

Nr 160

Av herr Karlsson i Huddinge m. fl., om ett nytt kreditsystem för
bostadsbyggande och vissa offentliga investeringar.

(Lika lydande med motion nr 131 i Första kammaren)

Pris- och kostnadsutvecklingen är oroande. Hyror, priser, skatter visar
en till synes obönhörlig uppåtgående tendens. Kompensationsproblemen
bär blivit ständigt återkommande. Vissa grupper lyckas ofta mer än väl
ernå kompensation, andra mer eller mindre, medan somliga av och till får
sin relativa ställning försämrad.

Inflationens sociala skadeverkningar är uppenbara. De ständiga hyresstegringarna
tär hårt på lönetillskotten, drabbar hårdast barnfamiljerna
och i allmänhet de unga familjerna, som bor i nyare och dyrare lägenheter
där hyrorna ökar mest. Låglönegruppernas problem är till stor del eu
följd av den ständiga penningvärdeförsämringen. Av penningvärdets fall
betingade kostnadsökningar för det allmänna, särskilt för kommuner och
landsting, är en tung belastning. Småspararna får inte mycket över när
sparkapitalets minskade värde fråndragits.

Av tillgänglig statistik framgår att priserna stiger mest i fråga om livsmedel,
hyror och vissa tjänster, däribland resor. Medan svenska jordbruksprodukter
på tre år ökat med 22 %, andra livsmedel med 13 % och resor
med 15 %, har hyrorna, främst genom slopande av statliga räntesubventioner,
höjts kraftigt två år i följd. En närmare undersökning av orsakerna
till prishöjningarna visar att dessa varierar rätt avsevärt mellan olika varuområden
och tjänster, varav naturligen följer att eventuella åtgärder för
att motverka pris- och kostnadsutvecklingen måste bli rätt olika.

I det följande avses att ta upp frågan om räntekostnaderna för offentliga
investeringar och investeringar i bostäder, som spelar en väsentlig roll för
skatter och hyror och därmed för de breda lagrens levnadskostnader.

Den statliga räntepolitiken

Då lågräntepolitiken övergavs för mer än ett årtionde sedan utlovades att
den högre räntenivån inte skulle få slå igenom i bostadskostnaderna. Under
senare år har denna ståndpunkt efter hand övergivits. Sålunda är nu
de statliga räntetilläggen avskaffade för alla hus byggda före 1957. För
hus byggda 1957—1959 har avvecklingen börjat. Räntetilläggen avses nu
bara som tillfällig insats i nyproduktionen. Som förut nämnts har denna
avveckling av det statliga räntestödet starkt medverkat till den stora hyres -

14 Motioner i Andra kammaren, nr 160 år 1965

stegringen de två senaste åren. Denna har givetvis också påverkats av uppgången
i marknadsräntan.

Högräntan har sålunda tillåtits slå igenom i bostadskostnaderna och blivit
en väsentlig orsak till hyresstegringarna även om ökningen i materialkostnaderna
också haft en stor betydelse. Löneutvecklingen har som bekant
spelat en långt mindre roll.

Om en lägenhet kostar 700 kr. per kvm att bygga blir räntekostnaden per
kvm 21 kr. vid 3 % ränta, 28 kr. vid 4 %, 35 kr. vid 5 % och 42 kr. vid
6 % o. s. v. Det är uppenbart att man inte med framgång kan angripa prisoch
kostnadsutvecklingen i fråga om bostäder och med bostadsbyggandet
sammanhängande följ dinvesteringar i vatten och avlopp, gator, vägar, skolor
och sociala serviceinrättningar utan att uppta till prövning hela räntepolitiken.

År högränta ofrånkomlig under högkonjunktur?

Under högkonjunktur är efterfrågeöverskott på kapital en i och för sig
naturlig företeelse. I ett samhälle med privat näringsliv kan det åtminstone
ur vissa synpunkter vara rimligt, att tillgängligt lånekapital fördelas utifrån
vars och ens förmåga att betala. Detta skulle tala för att högkonjunkturen
som ofrånkomlig följeslagare måste ha dyrare pengar, högränta. Ur samma
synpunkt skulle också efterfrågeöverskott i allmänhet betyda att inflationen
blir en nödvändig följd av högkonjunkturen.

Det är också vad som görs gällande särskilt vid försvaret av den statliga
finanspolitiken. Å andra sidan framväxer efter hand en ökad insikt om att
samhället inte bara kan nöja sig med att registrera följderna av »de ekonomiska
krafternas fria spel» och vidtaga av situationen betingade åtgärder
för att dämpa verkningarna för den ena eller andra gruppen medborgare.
Kraven på åtgärder mot inflationen växer i styrka och tycks på sistone ha
börjat påverka alla partier.

Vid diskussionen av frågan om möjligheterna för en annan räntepolitik
bör uppmärksammas de stora samhälleliga förändringar som ägt rum under
senare årtionden. Det finns nu en betydande samhällelig sektor, vars efterfrågan
på lånekapital är statligt reglerad eller lätt kan underställas sådan
kontroll. Detta gäller de statliga investeringarna, civila som militära, liksom
en stor del av kommunernas investeringar, såsom i fråga om skolbyggen,
vatten och avlopp eller andra objekt där statsbidrag utgår. Till denna
sektor hör i verkligheten också bostadsbyggandet, då dettas omfattning
egentligen, med undantag för en liten del icke statsbelånade hus, bestäms
av de statliga låneramarna. Vad denna ständigt växande sektor beträffar
ligger det sålunda i samhällets hand att reglera efterfrågan på lånekapital
utifrån vad soin faktiskt finns att tillgå. Motivet för det nuvarande systemet
för kreditransonering — efter vars och ens räntebetalningsförmåga —
behöver inte gälla för den offentliga sektorns del.

Motioner i Andra kammaren, nr 160 år 1965

En. annan fråga är om man kan ha mer än en kreditransoneringsprincip
samtidigt. Vi anser att utvecklingen alltmera motiverar, att denna fråga
allvarligt överväges även om konsekvensen måste bli två räntenivåer — en
fri och en bunden.

Omprövning av den statliga kreditpolitiken

Vi anser nuvarande kreditpolitik högst otillfredsställande. Pengar som
lånas för investeringar i industrier och annat näringsliv ger utdelning och
ofta betydande värdeökningar därutöver. Investeringar av detta slag blir
med andra ord räntabla, även med mycket hög ränta. Pengar som lånas till
skolor, sjukhus, vatten och avlopp etc. ger över huvud taget ingen utdelning
och måste för övrigt såväl förräntas som amorteras med skattemedel. Är
det rimligt med samma räntenivå i bägge fallen?

Vad hyrorna beträffar bestäms dessa alltmera av självkostnadsprincipen
till följd av de kommunala och kooperativa bostadsföretagens dominerande
roll inom nyproduktionen och växande andel av det totala bostadsbeståndet.
Vad den betydande sektor anbelangar, som utgöres av småhusbyggandet,
rör det sig mest om vanliga löntagare som betalar sin hyra till kreditinstitut.

Med hänsyn till den offentliga sektorns betingelser och karaktär finns
sålunda ingen anledning varför den skall lida under den höga räntenivån.
Vi föreställer oss också att kommunerna mer än väl skulle kunna finna sig
i en viss skärpning av investeringskontrollen, om man i gengäld finge låna
vad som faktiskt statliga myndigheter beslutar samt till en låg och fast
ränta.

En särskild räntenivå för detta slag av investeringar förutsätter givetvis
en särskild statlig kreditinrättning, som möjligen kan byggas in i riksbanken
eller Kreditbanken eller eventuellt bli ett särskilt statligt kreditinstitut
där de offentliga investeringslånen av här nämnt slag i sin helhet
kunde placeras.

Det säger sig självt att om utlåning sker till en annan och lägre ränta
än den marknadsmässiga, så måste inlåning ske till allmänt förekommande
räntesatser. Inte ens då det gäller ATP-fonderna kan man av fondstyrelserna
begära andra än vanligt förekommande räntor även om ändamålet i detta
fall i hög grad skulle sammanfalla med intressena hos den stora massan
av försäkrade.

Givetvis anmäler sig därför invändningen, om det kan vara någon större
mening med att subventionera ned kostnaderna för offentliga investeringar,
som bekostas med hyror eller skatter, då skatterna i alla fall betalas av i
huvudsak de breda lagren.

Det är givet att en låg och fast ränta inte är enda vägen till lägre hyror.
Ett annat medel är rationalisering av byggnadsindustrien och priskontroll
på byggnadsmaterial. Hyresstopp och lägre hyror skulle emellertid vara
en väsentlig faktor för att hejda utvecklingen av priser och levnadskost -

16 Motioner i Andra kammaren, nr 160 år 1965

nader och bli av väsentlig betydelse särskilt för låglönegrupper och barnfamiljer,
för vilka prisstegringar och ökande indirekta skatter är särskil
kännbara.

Å andra sidan kan staten genom nya inkomstkällor kompensera den
utgiftsstegring, som ett omfattande räntestöd åt icke vinstgivande investeringar
av det slag som här nämnts skulle innebära. Det framstår som alltmer
rimligt att höja beskattningen av större förmögenheter, vilket vi i annat
sammanhang också föreslår. Beskattningen av aktievinster är föremål för
utredning och yrkas från allt flera håll. Ännu allmännare är kravet om
skärpt beskattning av vinsterna från oförtjänt markvärdestegring.

En kreditpolitik av detta slag skulle sålunda kunna bli både en betydande
åtgärd mot inflationen och ett led i en inkomstutjämning, som ofta talas
om men som faktiskt inte äger rum. Vad inflationen beträffar är det klart
att bekämpandet av denna också måste innebära andra åtgärder på olika
områden (pris- och kostnadskontroll, en bättre jordbrukspolitik o. s. v.),
vilket vi emellertid inte skall gå in på i detta sammanhang.

Inte minst för bostadsbyggandets del skulle ett nytt kreditsystem innebära
påtagliga administrativa fördelar. För närvarande är bostadslånen
uppdelade i bottenlån, sekundärlån, statliga lån och ibland även andra krediter,
ofta placerade i olika kreditinrättningar och till olika räntesatser. Ett
annat system för byggnadskreditiv med dess höga räntor borde kunna
övervägas.

Det kreditinstitut, som här förordats, borde lämpligen handha förvaltningen
av de lånefonder för dels markförvärv och dels tomträttslån som
föreslagits bli inrättade. Vi anser att kapital från dessa fonder också borde
utlånas till kommunerna mot en låg och fast ränta.

Med hänsyn till vad som ovan anförts hemställer vi,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville hemställa
om att utreda förutsättningarna och formerna för ett annat
kreditsystem med låg och fast ränta för bostadsbyggande
och offentliga investeringar av icke vinstgivande karaktär
enligt vad som i denna motion anförts och för riksdagen
förelägga de förslag som en dylik utredning kan föranleda.

Stockholm i januari 1965

Erik Karlsson

C. H. Hermansson Gustav Lorentzon Helmer Holmberg

Henning Nilsson Axel Jansson Gunvor Rgding

ESSELTE AB, STHLM 65
514537