Motioner i Andra kammaren, nr 157 år 1960 (Motion 1960:157 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 157 år 1960

Nr 157

Av herr Kellgren m. fl., om viss ändring i lagstiftningen om konkurrensbegränsning.

Alltsedan de under krigsåren införda regleringarna avvecklades har statsmakterna
i huvudsak förlitat sig på att konkurrensen inom näringslivet
skall tillgodose konsumenternas centrala intresse av en rimlig prissättning.

Näringslivets organisationer uttalade i samband med avvecklingen av prisregleringen
sin vilja att verka för upplösning av prisbindande karteller och
för fri konkurrens. Inte minst mot bakgrunden av dessa deklarationer gavs
1953 års konkurrenslagstiftning huvudsakligen formen av regler för ett förhandlingsförfarande.
Förutsättningen för att en sådan lagstiftning skulle
bli effektiv var att den av näringslivet deklarerade inställningen tog sig uttryck
i praktiskt handlande. Så synes också ha blivit fallet inom betydande
områden. Den ur konsumentsynpunkt mest påtagliga fördelen av den friare
konkurrensen har varit den starkt ökade priskonkurrensen inom handeln
på vissa orter med avseende på viktiga konsumtionsvaror som tidigare haft
av fabrikanten fastställda priser. Verkan av konkurrensen kan exempelvis
utläsas ur en 1958 inom pris- och kartellnämnden utförd undersökning av
»Riktprissystemet inom distributionen av märkesförpackade kemisk-tekniska,
hushålls- och toalettartiklar». Av undersökningen framgår att de tidigare
fasta bruttopriserna ersatts med varierande priser, som på sådana orter
där priskonkurrens etablerats, lett till betydande fördelar för konsumenterna.
Som exempel kan anföras nedanstående tabell som återger de »Relativa
prisnivåerna i förhållande till riktprisnivån = 100» i Stockholm i september
1957 och mars 1958.

Varugrupp	SSLF	Epa, Sthlm	Tempo, Sthlm	AB Hemköp
1957	1958	1957	1958	1957	1958	1957	1958
Tvättpulver ..................	90	90	85	85	86	82	75	75
Diverse hushållsartiklar ........	99	92	87	87	96	88	78	76
Tvål och tandkräm ............	94	84	91	77	91	77	78	76
Medeltal redovisade varugrupper	93	89	87	82	88	81	76	75

Av tabellen kan utläsas, att prisnivån pressats 11—25 % till följd av priskonkurrens.
Liknande gynnsamma verkningar har konkurrensen även medfört
ett stort antal livsinedelsprodukter.

I stor utsträckning kan konstateras att initiativet till priskonkurrensen

10 Motioner i Andra kammaren, nr 157 år 1960

har tagits av nya företag, som tidigare icke alls eller endast i mindre utsträckning
distribuerat varor för vilka priskonkurrens etablerats. Dessa
priskonkurrerande företag har sökt skaffa sig en stor omsättning genom
aktiv prispolitik. Naturligt nog har de i dessa strävanden mötts av motstånd
från de traditionella handelsföretagens sida. Detta motstånd har dels tagit
sig uttryck i prissänkningar även hos den traditionella handeln, dels också
i motåtgärder av mer anmärkningsvärt slag. Riktlinjerna för dessa andra
motåtgärder kan bäst karaktäriseras genom citat ur köpmannapressen:

»Den lagstiftning mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning inom näringslivet,
som funnits sedan några år tillbaka, har i viss mån varit ägnad
att skapa osäkerhet om vad som är tillåtet eller icke. Många leverantörer har
använt denna lagstiftning som en förevändning för att leverera sina varor
till vilken köpare som helst och därvid hävdat, att lagstiftningen skulle förbjuda
en leverantör att välja sina kunder. Det är därför angeläget att, som
vi redan vid tidigare tillfällen framhållit, understryka, att gällande lagstiftning
icke lägger några hinder i vägen för selektiv distribution och att alltså
en leverantör har rätt att välja sina kunder efter vad han själv i varje särskilt
fall anser vara bäst för det egna företaget. Att en leverantör vid en
sådan bedömning i hög grad måste ta hänsyn till sin tidigare kundkrets
reaktioner anser vi vara helt uppenbart. Det är sålunda inte så att en leverantör
inför sin kundkrets kan fritas ifrån ansvaret för sin försäljningspolitik
och varje detaljist bör ha detta i åtanke när han väljer sina leverantörer.
Det finns därvid ingen anledning att gynna sådana leverantörer som
inte intar en klar och positiv inställning till den reguljära handeln». (SSLFtidningen
augusti 1958.)

»Vi anser att leverantören inte bara har rätt utan också skyldighet mot
sina övriga kunder att välja sin kundkrets på ett från företagsekonomisk
synpunkt riktigt sätt. Leverantörer som sviker på denna punkt får bereda
sig på att köpmännen i fortsättningen kommer att vända sig till andra inköpskällor
som visar en mera positiv inställning till den enskilda branschkunniga
detaljhandeln.» (SSLF-tidningen maj 1958.)

»Kravet på klar gränsdragning mellan fackhandeln och andra distributionsformer
hävdas även av järnhandeln. I Sveriges järnhandlareförbunds
styrelseberättelse påpekas att kravet kommer att drivas ytterst bestämt. Får
inte järnhandeln någon tillfredsställande lösning på problemet genom förhandlingar
tvingas man att gå fram efter andra linjer.

Konkurrensen med andra distributionsformer som tagit upp artiklar, som
traditionellt hör hemma i järnhandeln, har inte mattats, påpekar styrelsen.
Största irritationen väcker konkurrensen från inköps-, samköps- och intresseföreningarna,
vilka tycks växa som svampar ur jorden, säger styrelsen.
Det är inte utan att vi börjar tröttna på förhållandena och att vi vill ha
leverantörer, som är lojala mot fackhandeln och som ger oss rabatter som
beräknas efter våra insatser.» (Köpmannen 13 november 1959.)

Motioner i Andra kammaren, nr 157 år 1960

Det synes fullt klart att den reella innebörden i dessa och andra liknande
uttalanden är att man genom påtryckningar på leverantörerna vill åstadkomma,
att dessa antingen vägrar att sälja till företag som tillämpar lägre
konsumentpriser än den traditionella handeln eller också ger dessa företag
sämre villkor än de organiserade handelsföretagen.

Verkan av dessa påtryckningar har kunnat märkas av de priskonkurrerande
företagen. Vi lämnar här några exempel som kommit till vår kännedom.

1. Svartlistning från Textilhandlarförbundets sida av leverantörer till samköpsföreningar.
Enligt tidskriften Allmänconytt nr 3 1959 har direktören
för ett av de största svenska textilföretagen gjort följande uttalande i denna
fråga.

»Ehuru den propagandaverksamhet Textilhandlarförbundet i detta avseende
bedriver torde vara formellt oantastlig, innebär den i sak en svartlistning
av de företag, som är namngivna. Av dessa namngivna företag levererar
sannolikt icke någon direkt till samköpsföreningarna. Textilhandlarförbundet
har vid sina bemödanden att bekämpa samköpsföreningarnas
verksamhet valt att så långt som möjligt förhindra dessa föreningar att få
märkesvaror.

Jämsides med åtgärderna mot tillverkarna har man i den muntliga propagandan
vänt sig mot de postordergrossister, som säljer till samköpsföreningarna.
Direkta påtryckningar mot dessa lär även ha förekommit. En del samköpsföreningar
torde emellertid även ha andra inköpskällor både bland
grossister och mindre fabrikanter. Dessa är dock inte åtkomliga på samma
sätt som de vilka säljer genom katalog.

Om Textilhandlarförbundets aktion syftar till att omöjliggöra samköpsföreningarnas
varuförsörjning, är den verklighetsfrämmande. På textilområdet
kan vilken företagsform som helst skaffa de varor, som de behöver
utan att anlita vare sig svenska fabrikanter eller grossister. Aktionen kan i
bästa fall endast leda till att de undanhållas svenska märkesvaror.»

2. En rad företag såsom Sundsvalls sparköp, Firma Bollnäs sparköp,
Katrineholms samköp, Ringköp i Gävle och ett flertal priskonkurrerande
företag i Mellansverige har haft att möta olika grad av svårigheter när det
gällt leverans av märkesvaror. Även om leveransvägran inte alltid blivit följden
tack vare gällande lagstiftning, har dessa återförsäljare av märkesvaruproducenter
och -leverantörer inte sällan behandlats såsom mindre önskvärda
på marknaden.

3. AB Hemköp i Stockholm har vägrats leverans av ett stort antal märkesvaror.
Företaget bedriver försäljning mot beställning per telefon, varjämte
företaget förfogar över en centralt belägen utställningslokal. Företaget
har vid sina försök att utvidga sitt sortiment helt vägrats leverans eller
erbjudits väsentligt sämre inköpsvillkor än andra likvärdiga köpare från
bl. a. följande firmor.

12 Motioner i Andra kammaren, nr 157 år 1960

Firmanamn	Viktigaste produkter
ABC-fabrikerna	Sportartiklar
Adeceka	Hårvårdsmedel (Brylcreme)
ASEA	Strykjärn, brödrostar m. m.
Behrens & Co	Kaffefilter och bryggare (Melitta)
Bröderna Ivarsson	Leksaker och sällskapsspel (Brio)
Rudolf Degermark	Damstrumpor (Libra)
Elektrohelios	Brödrostar, strykjärn, tvättmaskiner
Elektroholm	Dammsugare, tvättmaskinen »Hoover
Electrolux	Dammsugare (Volta)
Elgennel	Värmedynor, strykjärn, grillar
Gamlestadens Fabriker	Lakan
Göteborgs Kexfabrik	Kex
Hasselblads	Fotografisk materiel »Kodak»
Henkel-Helios	Tvättmedel »Tend»
Husqvarna Borstfabrik	Tandborstar
Husqvarna Vapenfabrik	Strykjärn, brödrostar, symaskiner
Karlsson & Nilsson	Husgeråd
Kockums Jernverk	Husgeråd
Malmö Strumpfabrik	Damstrumpor »Nivella»
Nilsjohan	Husgeråd
Norrköpings Bomullsfabrik	Färdigsydda lakan »Tuppen»
Skogaholms Bröd	Mjukt bröd
Ström & Svensson	Charkuterivaror »Essman»
Svenska Gaevert	Fotografisk materiel
Svenska Philips	Rakapparater, radioapparater
Sveriges Förenade Trikå	Eisers trikåvaror
Trelleborgs Gummifabrik	Skumgummimadrasser, luftmadrasser
Ulvsunda Gummifabrik	Ulvex skumgummimadrasser
Upplandskubben	Mjukt bröd
Örebro Kexfabrik	Kex

I flertalet uppräknade fall har som orsak till leveransvägran uppgivits
kapacitetsbrist. Detta gäller exempelvis flertalet textilföretag och Trelleborgs
Gummifabrik. Samtidigt har dessa branschers förespråkare sökt utverka
utökat tullskydd bl. a. med hänsyn till föreliggande överskottskapacitet
hos den svenska industrien. I fråga om Trelleborgs Gummifabrik kan
påpekas att företaget vid samma tidpunkt som Hemköp vägrades leveranser
företog permitteringar, som motiverades med den utländska konkurrensen
just på de varor för vilka Hemköp vägrats leverans.

I fråga om fotografisk materiel anmälde Hemköp i juni 1957 hos ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor att företaget vägrats leverans av
dessa produkter. Ärendet skulle efter långvariga utredningar bli föremål
för förhandling inför näringsfrihetsrådet i april 1959. Före detta sammanträde
förklarade sig emellertid leverantörerna villiga att upptaga leveranser
till Hemköp. Det visade sig dock att de priser som offererades var väsentligt
högre än vad Hemköp fått betala vid inköp via en fotograf, vars egen förbrukning
varit rent obetydlig jämfört med försäljningen till Hemköp. Före -

Motioner i Andra kammaren, nr 157 år 1960

taget ansåg sig i detta läge icke kunna nedlägga ytterligare kostnader på
behandlingen av detta ärende och har icke fört prisdiskrimineringen till behandling
inför näringsfrihetsrådet.

Såväl den här berörda priskonkurrensen som de insatta motåtgärderna
avser i främsta hand allmänt annonserade märkesvaror. De risker som ur
konsumentsynpunkt följer med att producenterna med hjälp av en omfattande
reklam kan erhålla en »kvasimonopolställning» på marknaden har
under senare år i ökad utsträckning observerats av både svenska och utländska
nationalekonomer. Ett ingripande lagstiftningsvägen för att reglera
reklamkonkurrensen reser mycket komplicerade problem. Riskerna ur konsumentsynpunkt
kan emellertid väsentligt reduceras, om man skapar garantier
för fri konkurrens inom handeln i fråga om reklamerade märkesvaror.
Det bruttoprisförbud som finns intaget i nuvarande lagstiftning tillkom
just i syfte att bryta den rådande tendensen till alltför höga marginaler
på märkesvaror. Bruttoprisförbudet har visserligen haft avsevärd
effekt. På många områden har det dock inte blivit fullt effektivt genom att
de priskonkurrerande företagen inte kunnat få varuleveranser eller endast
kunnat köpa till ofördelaktiga priser.

Det bör därför övervägas att bruttoprisförbudet kompletteras med en bestämmelse
som innebär, att en tillverkare eller en importör av en allmänt
annonserad märkesvara ålägges att tillämpa offentligt redovisade försäljningsvillkor,
som står öppna för alla köpare.

Ett leveranstvång kan synas utgöra ett allvarligt intrång i näringsfriheten.
Förutsättningen för leveransplikt skall emellertid vara, att leverantören
genom sin reklamverksamhet dokumenterat sin strävan efter ökad
försäljning. Även om en icke oväsentlig diskriminering kan ske och har
skett via företagens kreditpolitik anser vi att detta område bör lämnas
utanför bestämmelserna. Märkesvarufabrikanten bör alltså ha rätt att, om
han så anser erforderligt, kräva kontant betalning. Någon reell skada synes
icke kunna drabba en fabrikant, som genom annonsering dokumenterar sin
vilja till ökad försäljning, om hans rätt att avstå från försäljning inskränkes.
I de fall som i praktiken förekommit kan man i allmänhet utgå från att den
verkliga orsaken till leveransvägran varit hänsynstagande till övriga återförsäljares
intressen av att undvika priskonkurrens. I vissa fall kan dock ett
utbyggt system av selektiv försäljning vara försvarligt även ur allmän synpunkt.
I likhet med vad som gällt beträffande det hittillsvarande bruttoprisförbudet
bör näringsfrihetsrådet kunna bevilja dispens för ett företag som
kan förebringa tillfredsställande motivering för tillämpning av ett selektivt
försäljningssystem. Att avgöra om en vara är allmänt annonserad eller ej
torde i allmänhet inte bereda några större svårigheter. Det synes inte lämpligt
att i lagen införa en exakt definition av begreppet, utan detta torde överlåtas
till rättspraxis. Enligt vår uppfattning bör en reklaminsats av 50 000
kronor per år medföra att en fabrikants varor måste anses allmänt annon -

14 Motioner i Andra kammaren, nr 157—158 år 1960

serade; åtskillnad bör ej göras mellan de enskilda produkterna i en fabrikants
sortiment.

Med åberopande av ovanstående hemställer undertecknade,

att riksdagen i skrivelse till regeringen måtte uttrycka
önskan om sådan komplettering av 2 § i lagen den 25 september
1953 om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet som i det föregående angivits.

Stockholm den 25 januari 1960

Nils Kellgren

Ingemar Andersson Marta Lindberg Lena Renström-Ingenås

Nr 158

Av herr Johnsson i Skoglösa m. fl., om visst undantag från bestämmelserna
angående yrkesmässig automobiltrafik.

(Lika lydande med motion nr 129 i Första kammaren)

Stockholm den 25 januari 1960

Harald Johnsson
Skoglösa

Rune Gustavsson
i Alvesta

Fritz Börjesson