Motioner i Andra kammaren, nr 155 (Motion 1944:155 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 155.

Nr 155.

Av herr Senander m. fl., om förbättring av pensionerna för de
statstjänstemän, som avgått frän sina befattningar före
den 1 juli 1939.

Det beslut riksdagen föregående år fattade beträffande pensionerna för
statstjänare, som gått ur tjänst före den 1 juli 1939, har åstadkommit stor
besvikelse bland berörda statspensionärer. Beslutet i fråga innebar nämligen
att stora grupper av pensionärer med små pensioner utestängdes från den
förbättring, som beslutet innehöll, medan många av dem som inrymdes i beslutet
endast erhöllo en minimal höjning av sina pensioner.

Besvikelsen är helt förklarlig. Flertalet av de äldre statspensionärerna
skulle ha varit inbegripna under ett förbättrat pensionsreglemente, därest
inte lönefrågans lösning förhalats på sätt som skett. Det bör erinras örn att
behovet av en lönereglering och i anslutning därtill förbättrade pensioner
var i hög grad aktuellt redan före år 1930. År 1928 tillsatte regeringen en
kommitté (1928 års lönekommitté) med uppdrag att utreda frågan örn ny
lönereglering för statstjänarna. Kommitténs förslag genomfördes inte — på
grund av statsfinansiella skäl. Tillsättandet av kommittén innebar emellertid
ett officiellt erkännande av att statstjänarnas löne- och pensionsförhållanden
redan år 1928 voro otillfredsställande. Men först år 1939 genomfördes en förbättring
därav.

Genom statsmakternas förhalningspolitik i lönefrågan gingo de äldre statstjänstemännen
miste om en erkänt behövlig löneförbättring. Men de åsamkades
även förlusten av förmånen att bli inordnade under förbättrade pensionsbestämmelser.
De fingo sålunda i dubbel måtto lida för förhalningstaktiken
i lönefrågan.

Med hänsyn härtill borde det ha betraktats som en mycket naturlig åtgärd
att vid det nya pensionsreglementets utarbetande åtminstone ställa de
äldre statspensionärerna i samma ställning som övriga. Så blev inte fallet.
De undantogos helt från reglementet, och alla deras försök att vinna rättelse
strandade på den oförståelse, som — ehuru fåfängt — söker dölja sig bakom
schablonen: statsfinansiella skäl. Det var först efter upprepade påtryckningar
som regeringen grep sig an med de äldre statspensionärernas livsfråga, men
det är en händelse som ser ut som en tanke, att något förslag inte förelädes
riksdagen, förrän det så kallade lönestoppet proklamerats. I det allmänna
lönestoppets atmosfär förelåg det knappast några risker för att riksdagen
skulle ändra det förslag, som regeringen framlade och vilket medförde en
orättvis lösning av frågan.

Motioner i Andra kammaren, nr 155.

Det rör sig om ganska avsevärda belopp, som de äldre statstjänama förlora
på grund av den ödesdigra förhalningspolitik, som uteslutit dem från
det nya pensionsreglementets tillämpning. Skillnaden mellan de äldre och
nyare pensionsunderlagen i exempelvis lönegraderna 7 och 8 är inte mindre
än 564 kr.

Det finns inga sakliga grunder för denna undantagsställning för de äldre
statspensionärerna. Vi ha tidigare framhållit, att de som avgått före den
1 juli 1939 gått förlustiga en länge utlovad löneförbättring. Skola de i konsekvens
därmed också förlora en välbehövlig pensionsförbättring? Det är endast
en enkel gärd av rättvisa att jämställa de äldre statspensionärerna med
dem, som lyda under de nya pensionsbestämmelserna.

På ovanstående grunder få vi hemställa,

att riksdagen måtte besluta örn sådan höjning av pensionerna
för de statstjänstemän, som avgått från sina befattningar
före den 1 juli 1939, att pensionerna uppgå till samma
storlek som de pensioner, vilka utgå till statstjänstemän, som
pensionerats efter sagda tidpunkt.

Stockholm den 20 januari 1944.

K. E. Senander.

Set Persson.

H. Hagberg.