Motioner i Andra kammaren, Nr 144

Motion 1923:144 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr 144.

1

Nr 144.

Av herr Engberg, om skrivelse till Kung!. Maj.t angående upphävande
eller omarbetande av andra stycket i 18 kap.
13 § strafflagen.

De farhågor, som från många håll uttalades, när den nuvarande
bestämmelsen i S. 18:13, moment 2, infördes, ha tyvärr visat sig vara
alltför befogade. Lagrummet ifråga har i två hänseenden ådagalagts
vara högst olämpligt. A ena sidan har tidningarnas reklam för preventivmedel
i ingen mån hämmats. Å andra sidan har däremot läkarekåren
på det ödesdigraste sätt berövats möjligheten att tillhandagå allmänheten
med råd och anvisningar till förebyggande av venerisk smitta. Var och
eu som följer med våra dagliga tidningars annonsspalter gör utan vidare
den observationen, att utbjudandet av preventivmedel sker under minst
lika ohöljda former nu som någonsin tillförene. Såsom ett bålverk mot
reklamen för preventivmedel har sålunda denna strafflagsbestämmelse
visat sig komplett ineffektiv. Offentliga uttalanden av framstående specialister
på de veneriska sjukdomarnas område ha dessutom bekräftat
vad man från deras sida, som bekämpade denna lags tillkomst, med
mycken styrka förutsade, nämligen att lagen så långt ifrån skulle komma
att främja samhällets kamp mot könssjukdomarna, att den i stället skulle
komma att främja dessas utbredning. Ingen torde väl heller vilja bestrida,
att det var under en uppjagad hetsstämning, närmast föranledd
av en utmanande och förargelseväckande propaganda, som riksdagen lät
förleda sig till sitt beslut. I stället för att se denna fråga ur synpunkten
av samhällets nödvändiga självskydd mot könssjukdomarnas fruktansvärda
förstöringsarbete, förvandlade man den till en anständighetsfråga och
offrade på det s. k. sedlighetens altare de långt viktigare hänsynen till
vårt släktes hälsa och livsduglighet. Situationen den dag som i dag
är har därför också blivit, att vi stå där med en strafflagsbestämmelse,
som icke lägger minsta hinder i vägen för den tukt och sedlighet
sårande annonsreklam, som man sade sig vilja stävja, men som i så
mycket högre och därför ödesdiger grad tvingar läkare med socialt
samvete och hjärta att iakttaga tystnad på ett område, där läkarens bispringande
av allmänheten med råd och dåd är mer än vanligt påkallat.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 4 sand. 44 höft. (Nr 144—146.) 1

2

Motioner i Andra kammaren, Nr 144.

Vid bedömandet av preventivlagen från medicinsk utgångspunkt
kan icke någon skarp gräns dragas mellan de rent medicinska synpunkterna
och vissa andra, exempelvis de nationalekonomiska, juridiska och
allmänt humanitära. Verkningarna av lagen falla nämligen inom detta
område på ett sådant sätt att de flyta in i varandra.

Preventivlagens syftemål skulle vara, att inom samhället främja
»tukt och sedlighet», d. v. s. minska det såsom oriktigt betecknade könsumgänget.
Erfarenheten visar emellertid, att detta i en oerhört stor utsträckning
är en påtaglig realitet i samhället, t. o. in. i så hög grad,
att staten i folkhälsans intresse måst vidtaga särskilda lagstiftningsåtgärder
mot de farligaste följderna av detta umgänge, de veneriska
sjukdomarna. Dessa åtgärder avse emellertid endast botande av redan
ådragen sjukdom samt att genom straffbestämmelse hindra medveten
smittospridning, men beröra icke profylaxen i egentlig mening. I fråga
om profylaxen mot venerisk smitta verkar tvärtom preventivlagen
hindrande på undervisningen genom att helt enkelt undandraga detta
område och sålunda främja okunnigheten. Den bidrager här alltså till
de veneriska sjukdomarnas utbredning.

Dessa veneriska sjukdomar innebära alltid, även i de tall där deras
förlopp är godartat, en stor risk för den sjuke, och i stor utsträckningfå
de ett elakartat förlopp med synnerligen ödesdigra följder. Av syfilis
kunna sålunda följa sinnessjukdom (paralysie générale, ryggmärgslidande,
tabes dorsalis), samt utom de nämnda svårartade förändringarna i hjärnan
och ryggmärgen även vissa fruktansvärda förstörelseprocesser i kraniet,
gommen och huden. I fråga om syfilis ha på senare tid behandlingsmetoderna
visserligen tack vare vetenskapens oförtrutna arbete oerhört
förbättrats, men de nämnda följderna förekomma trots dessa effektivare
metoder alltjämt i stor utsträckning. Till stor del beror detta på att
endast ett fåtal av alla patienter i tid komma under verkligt sakkunnig
vård, som denna behandling förutsätter för ett lyckligt resultat. Man
-skulle här våga påstå, att denna omständighet i sin tur beror på den
allmänna okunnighet i dessa frågor, vilken i sin tur beror på vår bristfälliga
hygieniska undervisning och upplysning, som ju, såsom redan
anmärkts, hindras av preventivlagen.

Den som relativt oskyldig ansedda gonorrén kan även ha de svåraste
följder. De mest fruktansvärda av dem torde vara gonorré i ögonen
med åtföljande blindhet samt i testiklarna eller i kvinnans äggstockar.
I detta fall uppkommer sterilitet. I ungefär hälften av fallen
av barnlösa äktenskap anses orsaken ligga i dylik gonorré i kvinnans
äggstockar resp. mannens testiklar. Vidare förekommer s. k. dröppel -

Motioner i Andra kammaren, Nr 144.

3

reumatism, stundom med total förstörelse av lederna, och ibland angripes
t. o. m. hjärtat med dödlig utgång. Dessa följder bereda ju individen
långvarigt och svårt lidande, göra honom under sjukdomstiden oförmögen
till arbete och i vissa fall till invalid för sitt återstående liv.

Den tredje, minst utbredda sjukdomen, mjuk chancre, har även i
vissa fall ödesdigra komplikationer, i form av s. k. buboner d. v. s. inflammation
i ljumskarna. Dessa äro synnerligen smärtsamma och kunna
under månader och t. o. m. år hålla sina offer fängslade vid sjuksängen.

Utom de lidanden av psykisk, fysisk och ekonomisk art, som detta
medför för individen, äger det stort intresse för samhället såväl från
hygieniska som ekonomiska och rent humanitära synpunkter. De veneriska
sjukdomarna utgöra en allvarsam fara för folkhälsan. Den improduktivitet,
som under vissa av deras former blir följden antingen under
själva sjukdomsperioden — detta i lyckligaste fall — eller för individens
återstående liv, innebär för samhället ekonomiska förluster. Då lagstiftningen
alltså låter staten bekosta vården av de sjuka, och då staten
årligen offrar stora summor på denna vård, är detta icke endast en åtgärd
av allmän humanitär grund utan även av ekonomisk klokhet, likaväl som
man om annan sjukvård, vilken bekostas av staten, kan säga, att den
är nationalekonomiskt sett fördelaktig.

Men samtidigt som staten genom lex veneris åtagit sig kostnaderna
för vården av de veneriska sjukdomarna och t. o. m. stipulerat individens
skyldighet att underkasta sig sakkunnig vård, har den bibehållit
preventivlagen, som framför allt hindrar undervisning av förebyggande
natur. Därigenom främjar staten medvetet möjligheterna för individen
att råka ut för smittan — främjar alltså medvetet sjukdomarnas utbredande.
Genom att granska statistiken över sjukdomsfallen, och i den
mån sådana uppgifter kunna finnas tillgängliga om tiden för improduktivitet
såsom förut anförts, kan en hållpunkt erhållas för ungefärlig uppskattning
av de rena förluster som samhället på grund av dessa sjukdomar
gör. Då tryggt kan påstås, att en stor del av dessa fall bero på
okunnighet om sättet att skydda sig mot smitta, kan även tryggt göras
påstående, att preventivlagen direkt åsamkar staten ekonomiska förluster
och vållar ett onödigt stort antal människor lidanden — och dessa i sin
tur på grund av okunnigheten stundom onödigt stora.

Alldenstund staten sålunda visat sig räkna med det såsom otuktigt
betecknade könsumgänget och dess följder såsom en påtaglig realitet, är
bibehållandet av preventivlagen, åtminstone de delar därav, som förhindra
allmän undervisning och upplysning om sjukdomarnas förebyggande,
från logisk synpunkt en kullerbytta. Från social synpunkt måste det

4

Motioner i Andra kammaren, Nr 144.

betecknas som ansvarslöst med hänsyn till anförda omständigheter och
från ekonomisk synpunkt som en ren dumhet och ett oförsvarligt slöseri.

Medicinalstyrelsen har också genom sina råd och anvisningar till
de sjuka desavouerat lagen (se bilagan). Dessa meddela nämligen anvisningar
för smittas förebyggande. Det är å andra sidan en oförklarlig
inkonsekvens, att dessa anvisningar meddelas först sedan smittan är
ådragen.

Det synes alltså som om jämväl de medicinska synpunkterna tala
alldeles bestämt mot preventivlagens bibehållande, åtminstone i dess
nuvarande skick.

Ett modernt kultursamhälle, som vill hävda sig självt och föra
fram mänsklig odling till allt större fullkomning, får icke tveka att över
mer eller mindre vidskepliga konventionella hänsyn sätta hänsynen till
sina förutsättningar att kunna fylla sin historiska mission. Vården om
människomaterialet anmäler sig därför som en uppgift av första ordningen.
Redan har den i rasbiologiskt hänseende högt stående svenska
folkstammen anfrätts av könssjukdomarna och deras fruktansvärda följdföreteelser.
Det är icke längre endast städernas befolkning som hotas,
även landsbygdens för den kulturella förbränningsprocessen oumbärliga
reserver ha börjat taga skada. Inför de faror, som här lura på vårt
folks väg, har lagstiftaren icke rätt att tillsluta ögonen för verkligheten
och ännu mindre rätt att i undfallenhet för en högröstad kvasisedlighet
lägga hinder i vägen för nationens läkarkår att ställa sin insikt och
kraft i folkhälsans tjänst. Riksdagen har redan genom sitt beslut att
upprätta ett rasbiologiskt institut ådagalagt, att den är medveten om
sin förpliktelse att främja skyddet av vårt folkbestånd. Det är enligt
min övertygelse ett steg i samma riktning, därest riksdagen beslutar
sig för en utredning av frågan om preventivlagens avskaffande eller
förnuftiga omarbetande.

På grund av vad som ovan anförts får jag därför hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning,
huruvida och under vilka förutsättningar 18
kapitlet 13 § 2 momentet strafflagen må kunna upphävas
eller omarbetas, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kan giva anledning.

Stockholm den 21 januari 1923.

Arthur Engberg.

Motioner i Andra kammaren, Nr 144.

Bilaga.

Upplysningar och föreskrifter enligt 8 § av lagen angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar den 20 juni 1918 utfärdade av
Klingl. Medicinalstyrelsen den 16 december 1918 att av läkarna utdelas

till de sjuka.

Upplysningar.

lie smittosamma könssjukdomarna äro syfilis, mjuk chancre och dröppel,
(gonorré). De överföras oftast genom könsumgänge. Till sin natur äro de fullständigt
åtskilda och hava var och en sitt särskilda smittämne. De övergå aldrig den
ena i den andra, men en person kan ådraga sig dem samtidigt eller efter varandra.

Syfilis.

Syfilis är en kronisk (d. v. s. långvarig, men ingalunda därför obotlig), smittsam
sjukdom, som oftast förvärvas vid samlag, men även kan överföras på annat
sätt (kyssar eller annan intim kroppslig beröring eller genom föremål såsom glas,
skedar o. d., cigarrstumpar, svampar m. m.).

På det ställe, där smittämnet inkommit, utvecklar sig efter två till fyra
veckor en sårnad (härd chancre). Om sjukdomen sedan obehindrat får utveckla
sig, kunna under de första två—tre åren uppkomma till utseendet växlande, mycket
smittsamma utslag eller sår på huden och slemhinnorna (munnens, könsdelamas,
kring stolgångsöppningen). Längre fram är det oftare kroppens inre organ, som
angripas; härvid kunna livsfarliga sjukdomar i hjärtat, kärlsystemet, hjärnan och
ryggmärgen uppstå. Syfilis kan under havandeskapet överföras från modern till
barnet, så att detta kan do i förtid eller födas med sjukdomen, som stundom visar
sig först flera månader efter födelsen; ett sådant barn är mycket smittfarligt.

Alla dessa yttringar av sjukdomen kunna emellertid genom kraftig och
målmedveten behandling i flertalet fall fullständigt förebyggas.

Vid syfilis förekommer en blodförändring, som kan påvisas genom blodprov
(Wassermanns reaktion); resultatet av dessa prov kan endast läkaren bedöma.
Särskilt måste bestämt framhållas, att en negativ, d. v. s. gynnsam, reaktion icke
innebär att patienten är smittfri eller att han är frisk.

Syfilis kan botas, men fordrar regelbunden behandling och observation under
lång tid. Behandlingsmedlen äro huvudsakligen kvicksilver, salvarsan samt jodkalium,
vilka medel, rätt brukade, ej äro skadliga.

Mjuk chancre.

Mjuk chancre överföres så gott som alltid genom könsumgänge och visar
sig några dagar efter smittningstillfället som frätsår, vilka hava benägenhet att

6

Motioner i Andra kammaren, Nr 144.

föröka sig och förorsaka stora obehag. Smärtsamma ansvällningar, s. k. buboner,
uppstå ofta vanligen i ljumskarna. Dessa kunna bulna och giva upphov till
obehagliga ärr.

Sjukdomen är mycket smittsam, men medför mera sällan allvarliga följder.

Dröppel.

Dröppel är en akut sjukdom, som oftast överföres genom samlag och som
vanligtvis visar sig några dagar efter smittningstillfället med flytning från könsdelarna.
Sjukdomen kan även överföras genom föremål (svampar, handdukar, nattkärl
o. d.). Särskilt utsatta för smitta äro små flickor genom oseden att låta dem
dela sängplats med andra samt genom bristande försiktighet vid deras skötsel.
Om sjukdomen, som i de flesta fall kan botas på en till två månader, begränsas
till de ursprungligen angripna delarna, är den jämförelsevis ofarlig. Sprider den
sig däremot till viktigare organ (testiklarna, äggstockarna, ögonen eller lederna),
kan den bliva mycket långvarig och medföra de allvarligaste följder: ofruktsamhet,
blindhet, ledgångsreumatism, invaliditet.

En verksam behandling kan endast läkaren förordna.

De smittsamma könssjukdomarna förvärvas och spridas framför allt av
personer med lösa och tillfälliga könsförbindelser. Särskilt smittfarliga äro därför
de, som hava lösaktighet till vana eller yrke.

Var och en bör behärska sin könsdrift så, att yttringarna därav aldrig framträda
tanklöst eller ansvarslöst. En sådan självbehärskning understödes verksamt
genom ett nyktert levnadssätt.

Rättast och klokast är att ej utsätta sig för att bliva smittad.

Har någon likväl genom könsumgänge utsatt sig för risken att bliva smittad,
kan dock mycket göras för att minska faran därav, även om intet fullt säkert
medel därför gives.

Sålunda kan man sannolikt undgå smitta genom att så snart som möjligt
efter könsumgänget noggrant rengöra könsdelarna med tvål och vatten, därpå
tvätta med t. ex. sublimatlösning eller påstryka en antiseptisk salva (en god sådan
är »Neisser-Sieberts desinfektionssalva»). Därefter indrypas i urinrörsmynningen
och behållas där i två till tre minuter några droppar av t. ex. 10 % albargin eller
2 V0 lapislösning. Hos kvinnan sköljes slidan väl med svagare bakteridödande
vätska t. ex. övermangansyrat kali 1: 1000.

Låt inga hänsyn hindra er att om också på blotta misstanken att vara
smittad vända er till läkare så tidigt som möjligt.

Om ni vet eller tror er vara sjuk, så handla framför allt som en hederlig
människa!

ATT MEDVETET UTSÄTTA NÅGON FÖR SMITTA ÄR EN BROTTSLIG
HANDLING!

Motioner i Andra kammaren, Nr 144. 7

Allmänna föreskrifter.

Var och en, som är angripen av könssjukdom i smittsamt skede, är skyldig
att iakttaga följande:

a) beträffande sjukdomens behandling:

Den sjuke skall:

noggrant efterkomma läkarens föreskrifter (lagen ang. könssjukdomar §§ 3, 8, 9),

ej avbryta behandlingen, förrän läkaren förklarat den avslutad; inställa sig
punktligt på av läkaren angiven tidpunkt, även om inga nya tecken av sjukdomen
efter de förstas försvinnande skulle visa sig (lagen ang. könssjukdomar § 9),

föra ett måttligt och även i övrigt sunt levnadssätt samt iakttaga största
möjliga renlighet,

b) till förekommande av smittans spridning till andra:

Det är den sjuke förbjudet:

att utöva könsumgänge eller på annat sätt komma i sådan intim kroppslig
beröring med andra personer, varigenom smitta kan överföras, exempelvis vid syfilis
genom kyssar, (14 kap. 22 § strafflagen) samt

att ingå äktenskap (lagen ang. äktenskaps ingående och upplösning 2 kap. 6 §).

Den sjuke bör på det noggrannaste undvika såväl att dela säng med annan
person som ock gemensamt bruk av varje föremål, som kommer i beröring med
mun eller könsdelar.

Bomull och annat, som använts vid rengöring av sårnader och sjuka kroppsdelar
i övrigt, skall uppbrännas eller på annat lämpligt sätt oskadliggöras.

Särskilda föreskrifter.

a) vid syfilis:

1. Munnen och svalget sköljas med lämpligt munvatten; tänderna borstas
flera gånger dagligen.

2. Rökning, snusning samt tuggning av tobak böra undvikas, särskilt under
och närmaste tiden efter kvicksilverbehandling.

3. Ett syfilitiskt barn får icke överlämnas till frisk amma, likasom en
syfilitisk kvinna ej får amma ett friskt barn.

4. Om en person, som en gång haft syfilis, sedermera skulle drabbas av
någon allvarlig invärtes sjukdom av vad slag det vara må, bör han alltid för den
läkare, som sköter honom, omtala, att han varit smittad, enär detta kan vara av
den allra största betydelse för den riktiga uppfattningen och följaktligen även behandlingen
av den senare uppkomna sjukdomen.

b) vid mjuk chancre:

Starkare kroppsrörelser (velocipedåkning, idrott, dans m. m.) undvikas.

c) vid dröppel:

1- Alkohol (spritdrycker, vin och maltdrycker) må icke i någon form förtäras.

2. Starkare kroppsrörelser, såsom velocipedåkning, annan idrott samt dans,
böra undvikas.

3. Efter varje beröring av de sjuka organen böra händerna sorgfälligt
tvättas för att dröppeln ej må överföras till ögonen.

8

Motioner i Andra kammaren, Nr 144.

4. Barn få ej tagas upp i sängen till dröppelsjuka personer.

5. Vid dröppelsjuk kvinnas förlossning bör barnmorskan upplysas om sjukdomen
för att förebygga smittans överförande till den nyföddes ögon och könsdelar.

Lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

3 §•

Var och en, som är angripen av könssjukdomen, är pliktig att underkasta
sig erforderlig läkarbehandling samt att ställa sig till efterrättelse föreskrift, som
av läkare meddelas angående sjukdomens behandling eller till förekommande av
smittans spridning.

8 §•

Iakttager läkare könssjukdomen hos någon, vilken han undersöker eller behandlar,
åligger det läkaren att upplysa den sjuke om sjukdomens art och smittfarlighet
samt till honom överlämna föreskrift om vad han har att iakttaga angående
sjukdomens behandling och till förekommande av smittans spridning. I sådan
föreskrift skall särskilt erinras om gällande bestämmelser angående förbud för
könssjuk att ingå äktenskap samt angående straff för gärning, som innebär fara
för könssjukdoms spridning.

Från vad sålunda är stadgat skall dock undantag göras i det fall, att läkaren
finner den sjukes hälsotillstånd eller andra förhållanden oundgängligen kräva, att
sjukdomens beskaffenhet tillsvidare icke för honom yppas, eller för den händelse
den sjuke är barn under femton år. I sistnämnda fall har läkaren att i stället
underrätta barnets målsman eller annan, som har barnet i sin vård, om sjukdomens
art och smittfarlighet, så ock om vad som bör iakttagas till förekommande av
smittans spridning.

Formulär till föreskrift, som i denna paragraf omförmäles, fastställes av
medicinalstyrelsen.

9 §•

Finner läkare, som på sätt i 8 § sägs iakttagit fall av könssjukdom, att
den sjuke underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrift, som enligt sagda
paragraf meddelats, eller har den sjuke avbrutit behandling hos läkaren utan att
för denne styrka, att behandlingen av annan läkare övertagits, är läkaren pliktig,
att därom hos sundhetsinspektören i orten göra skriftlig anmälan.

Motioner i Andra kammaren, Nr 144.

9

Strafflagen.
14 KAP.

21 §•

Har någon, som lider av könssjukdom i smittsamt skede, med vetskap eller
misstanke därom genom könsumgänge eller under övande av otukt, som ej är att till
könsumgänge hänföra, utsatt annan för fara att bliva smittad; dömes till fängelse
eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till böter ej under femtio
riksdaler. Blev sjukdomen överförd, må straffet höjas till straffarbete i högst två år.

Har någon på annat sätt, än nu är sagt, uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet utsatt annan för fara att bliva smittad av könssjukdom; dömes till
fängelse eller böter. Blev sjukdomen överförd; må ock i ty fall straffet höjas till
straffarbete i högst två år.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

2 KAP.

6 §•

Den som är behäftad med fallandesot, vilken härrör av övervägande inre
orsaker, eller med könssjukdom i smittsamt skede, må ej ingå äktenskap, med
mindre Konungen finner skäligt tillåta äktenskapet.

Erinras må här om den stora vikten av att riktiga uppgifter lämnas beträffande
namn, ålder, yrke, hemvist o. s. v. i och för undvikande av ledsamma förväxlingar
med andra personer. Falska uppgifter rörande smittkälla medföra särskild
straffpåföljd enligt lag. (16 kap. Strafflagen.)

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 4 samt. 44 käft. (Nr 144—146.)

2

,

■

. 48m>zt$

'' yl a. • i •

rr*:J■ wi&K->\ vr*fn ''tWäcAJna* m- ''•*£»:•: r\< < .ull

itij ?;,, l*i ^ -9§ffÄ>;0 *8&i: i:..»- x" ,r ^''ui/ .

-:Aoi.llWl Ui\ ''.‘liil ;-:aV <•>+ •.!♦/>!? •• :*A''J VVVjM;-

; r ) iO»? ; ‘\ ‘ J V . , ^ ** • *»*•’ "''!} * ‘ ■-•

iy i V .1 > V&» •''». ; -k1XK’.*( ?■"''■’ *: * • ? c*'' i/ ? v • ’ö >U. • • •« -r > ''/• ''•''■''■•'' .**"«''• ’* '' ’■< '' JK : . I''?j.

t -f : I f ;. ■ ‘ '';v-=?« i«''j!.- ''. ''liv. ■.'' ■■ v - -f i’; i r i . - - .

J‘,1 lt) ‘ y :-c.: .-•• •’ *-.1 7 i; • *•"*:.«’ »7;..

•’ .tti''Uc: ;i.) /'';'' i :''•••*» k-.-: . h''r■■''. • ■ '' 7-71 o1,»-t - . *. .

’ ;-^iX iXil;

.

‘VT ?• .

.?y.l\*'':Qkj

Fr

■ :\b,

• VW* VM‘M>M

*./•«;'' . -.••:> •:• .''••• -i V -.1« •*.; i*

1M • V •''r VM-.- «%.\ • V v i .v -