Motioner i Andra kammaren, nr 139 år 1958 (Motion 1958:139 Andra kammaren - a)

Motioner i Andra kammaren, nr 139 år 1958

Nr 139

Av herr Nilsson i Östersund m. fl., om utredning och förslag i
frågan om full sysselsättning och trygghet i anställningen.

För en bygd och de människor, som lever där, är det av stor betydelse hur
de där befintliga företagen sköts och utvecklas. Det är inte blott de inom ett
industriföretag sysselsatta människorna, som är beroende av de dispositioner,
som företagsledningen vidtar, utan också en stor del av övriga människor,
som lever i trakten. Om ett företag missköts eller sysselsättningen av
andra skäl skärs ner, leder det till att de anställda, som har egna hem, inte
längre kan fortsätta att bo i dem utan måste söka sig utkomst i en annan
trakt. I samband därmed tvingas de ofta realisera sina kanske dyrt förvärvade
bostäder till mycket låga priser, om ingen annan ny industri kommer
till orten och efterfrågar ny arbetskraft. Också de omfattande investeringar,
som kommunerna lagt ner i skolor, sjukstugor, vatten och avlopp, blir mer
eller mindre värdelösa, om ett industriföretag på orten, vilket ger sysselsättning
åt större delen av innevånarna, stänger sina fabriksportar för alltid,
och också ortens hantverkare, affärsmän och livsmedelsleverantörer får
känning av ett sådant industriföretags misslyckande.

Under den enastående långa högkonjunktur, som vi haft förmånen av
att åtnjuta i vårt land och som har varat i 20 år, har denna art av problem
kanske inte pressat sig på människorna och kommunerna på samma sätt
som under mellankrigstidens industriella och ekonomiska nedgångsperioder.
I samband med en starkare eller svagare nedgång i den internationella konjunkturen
bedömer vi det emellertid som sannolikt, att liknande problem
åter kan uppstå. Även om de från helhetens synpunkt sett blir av mindre
omfattning, är denna art av problem många gånger ytterst svåra för de
människor och kommuner, vilka blir direkt berörda. Allt som kan göras
för att undvika sådana händelser bör därför förberedas. Likaså bör sådana
åtgärder vidtas, att när en så beklaglig händelse inträffar, att en industri
av stor betydelse för orten måste försvinna, detta nedläggande kan ske i så
anständiga och hänsynsfulla former som möjligt gentemot de berörda människorna
och kommunerna.

Mot bakgrund av de här framförda synpunkterna vill vi föreslå, att en
undersökning verkställes i det konkreta fall, som nedläggandet av Tegefors
verks sulfitfabrik i Järpen utgör. Avsikten med en sådan undersökning bör
vara att om möjligt komma fram till konkreta åtgärder i detta speciella fall

Motioner i Andra kammaren, nr 139 år 1958

men framför allt att undersöka vilka möjligheter det finns att för framtiden
undvika det mycket beklagansvärda sätt, på vilket denna nedläggning ägt
rum, och de, så långt vi kan bedöma det, bristande ansträngningar, som
från ägarnas sida gjorts i avsikt att skapa annan sysselsättning åt bygden,
trots de omfattande naturrikedomar företaget där alltfort besitter.

Tidigare har denna fråga tagits upp i form av interpellation i riksdagens
andra kammare (1956 AK:s prot. 26:17, höstsessionen) av herr Nilsson i
Östersund. De synpunkter beträffande företagets handlingssätt, som där
framfördes, var bl. a. följande:

att ett nedläggande av sulfitfabriken i Järpen skulle medföra stora ekonomiska
och sociala skadeverkningar i första hand för Undersåkers kommun
och dess innevånare,

att fabriken med sina då 156 anställda var en av de större inom Jämtlands
län och att länet tidigare drabbats av industrinedläggelser till skada för
bygden och folket,

att drygt en tredjedel av de anställda har skaffat sig egnahem och inriktat
sig på att få stanna kvar på platsen,

att företaget avsåg att lägga ner fabriken vid utgången av första kvartalet
1957 och sedan påbörja rivningsarbetet samt att ett provisoriskt träsliperi
med decimerad arbetsstyrka skulle startas någon gång under hösten
1957,

att företagsledningen ställt i utsikt en utredning om möjligheterna att
lägga om driften till papperstillverkning.

Interpellanten påpekade det olämpliga i att rivningsarbetena påbörjades
innan resultatet av sistnämnda utredning förelåg och att möjligheterna att
få en ersättningsindustri till orten tedde sig i övrigt ytterst små. I interpellationen
riktades följande frågor till statsrådet och chefen för socialdepartementet:
»Har statsrådet uppmärksammat att Marma-Låiigrörs AB lär
ha för avsikt att lägga ner sulfitfabriken i Järpen? Om så är fallet är
statsrådet villigt att lämna kammaren en redogörelse för hur man från
statsmakternas sida ser på den uppkomna situationen?»

I svar till interpellanten framhölls hl. a. att bolagsledningen försäkrat,
att den skall genomföra omställningen utan några allvarligare sysselsättningsstörningar.
Statsrådet underströk, att ett nedläggande av driften, utan
att någon annan industri tillfördes orten, skulle medföra betydande svårigheter
för kommunen och Järpens municipalsamhälle. Det skulle kunna leda
till en så stark utflyttning, att samhället inte längre på samma sätt som
tidigare varit fallet kunde tjäna som centralort för den omgivande bygden.
En sådan utveckling kunde befaras ytterligare påskynda utflyttningen från
landsbygden och därmed bl. a. leda till skärpta svårigheter att trygga skogsbrukets
behov av arbetskraft. Statsrådet ansåg det därför synnerligen angeläget
att nedläggandet av sulfitfabriken samordnades med uppbyggandet av
en ny industri och hoppades att företaget inte skulle påbörja rivningen av

6 Motioner i Andra kammaren, nr 139 år 1958

fabriken, innan definitiva beslut om en reindustrialisering av anläggningen
förelåg.

På en fråga under den debatt, som följde efter interpellationen, förklarade
socialministern, att inga svårigheter skulle möta företaget att få byggnadstillstånd
för ett eventuellt pappersbruk på platsen och att företaget, som
ingår i en stor koncern, har ekonomiska tillgångar reserverade i form av
konjunkturutjämningsmedel.

Driften vid fabriken har nu nedlagts, och de anställda och kommunen
har kommit i en svår situation. Under de långa år, som gick från det att
ryktena började gå om att företaget skulle läggas ner till dess nedläggandet
nu skett, har de anställda knappast bevärdigats från företagsledningens sida
att erhålla information i den betydelsefulla fråga, som gäller deras framtida
välfärd. På motsvarande sätt har de framställningar nonchalerats, som från
kommunens representanters sida gjorts till företagsledningen i avsikt att
utröna, hur den för kommunens framtid betydelsefulla industriella frågan
skulle komma att handhas. De försök, som från pressens sida gjorts att få
informationer, har också i hög grad nonchalerats. Endast ofullkomliga och
vaga uppgifter har släppts ut.

Företagsledningen gav i samband med nedläggandet uttryck för en avsikt
att starta ny sysselsättning på platsen om än i obetydlig skala jämfört med
förutvarande. Därtill kommer att denna sysselsättning, så långt vi kan se,
inte startar under alltför gynnsamma förutsättningar, eftersom den bygger
på gammal för att inte säga föråldrad maskinutrustning och är inriktad på
en sak, som knappast kan komma att överleva den försöksperiod, som företagsledningen
anslagit.

Den nonchalans gentemot de anställda, som ägarna av detta verk, Kinnevikskoncernen
(Investment AB Kinnevik) genom det bolag, Marma-Långrörs
AB, vilket den kontrollerar, visat, framträder i bjärt kontrast gentemot
de finansiella resurser, som den stora koncernen har och som borde kunna
inriktas också på sådana åtgärder, som skulle kunna leda till en tryggad
sysselsättning för de anställda och en fördelaktig utveckling för de människor,
som lever i kommunen och trakten i övrigt.

För att om möjligt få grepp över frågan om de faktiska förutsättningarna
för en skogsindustriell verksamhet i trakten har den berörda kommunen
genom Svenska landskommunernas förbund låtit verkställa en utredning
beträffande Tegefors verk. Denna utredning, överlämnad till vederbörande
utskott, bilägges motionen.

Kinnevikskoncernens uppträdande i det aktuella fallet har som ovan framhållits
ett intresse långt utöver det lokala. Det gäller att varhelst sysselsättningssvårigheter
och hot om driftsnedläggelse kan yppas, för framtiden
undvika liknande olämpliga tillvägagångssätt gentemot de anställda och
kommunerna, som Kinnevikskoncernen lagt i dagen. Därför vill vi att en
statlig utredning skall mot bakgrunden av detta fall undersöka och komma

Motioner i Andra kammaren, nr 139 år 1958

med förslag till lösningar, som kan undanröja eller åtminstone minska
möjligheterna för självtillräckliga företagsledningar att handla på ett sätt>
som inte längre passar in i de krav, som vi i ett demokratiskt samhälle
ställer på det privatägda näringslivet.

Utredningen bör undersöka, om inte den offentliga insynen i de privata
bolagen bör ökas väsentligt, så att de arbetare och tjänstemän, som är sysselsatta
i dessa företag, får en helt annan inblick än de för närvarande har
möjlighet att få. Därigenom erhåller de bättre förutsättningar att bedöma
den för dem viktiga frågan om möjligheterna till trygghet i anställningen.
Vidare skulle därigenom kommuner, landsting och statsmakten också få
ett helt annat utgångsläge, när det gäller att upprätthålla den fulla sysselsättningen
på orter, där de generella ekonomiska medel, som statsmakterna
använder i sin ekonomiska politik, icke räcker till för att trygga sysselsättningen.
Målet för kommitténs utredning bör vara, att de enskilda företag,
vilka har lika stor betydelse för sina anställda och de berörda kommunerna
som t. ex. de statsägda företagen, skall bli föremål för lika omfattande
offentlig insyn som fallet är med de samhällsägda företagen. Mot bakgrund
av kravet på full och tryggad sysselsättning är det för de anställda och
kommunerna inte av avgörande betydelse, om företaget är privat eller ej,
och det bör därför inte heller föranleda, att det privatägda företaget undandrages
en lika långtgående offentlig och samhällelig insyn.

Vi anser, att utredningen också måste inriktas på att åt samhället skapa
ett organ, som i fråga om personella och ekonomiska resurser är i stånd
att genom industriell expansion ersätta de misslyckade enskilda företagen
och vara i stånd att eventuellt överta dessa företags tillgångar eller vidta
de andra åtgärder, som kan bedömas nödvändiga för att öka sysselsättningen
om möjligt direkt på den berörda orten.

Mot bakgrund av vad som sålunda ovan anförts hemställes att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t föreslå,

att en utredning med det snaraste måtte tillsättas i avsikt
att så snabbt som möjligt komma med förslag i den för
många anställda och för samhället som helhet så betydelsefulla
frågan om full sysselsättning och trygghet i anställningen,
vilken ovan redogjorts för.

Stockholm den 23 januari 1958

Birger Nilsson

i Östersund

Höns Hagnell

Sigfrid Jonsson
i Strömsund

Ivar Jansson

Olof Viklund