Motioner i Andra kammaren, Nr 135 (Motion 1912:135 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 135.

siastika boställena, innan dessa af församlingarna
hinna förses med dyrbar åbyggnad, må utan vidlyftiga
omgångar blifva uppdelade och försålda
till lämpliga småbruk.

Stockholm den 20 januari 1912.

E. Åkerlund.

Nr 135.

Af herr Åkerlund, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
åtgärder till förekommande af i motionen omförmäld
skadegörelse å ungskog.

I åtskilliga af våra större städer och måhända äfven annorstädes
tillsaluhållas för prydnad i hemmen i allt större utsträckning toppskott
af unga furuplantor — hvarigenom dessa för framtiden förstöras
— samt jämväl hela plantor af samma trädslag, hvarjämte
vid jultiden ofantliga massor af unga granar där utbjudas. Härom
vore ju ej så mycket att säga, därest skogsägarne, hvilka äro ansvariga
för skogens återväxt efter afverkning, i allmänhet vore de,
hvilka idkade här ifrågavarande rörelse eller densamma åtminstone
bedrefs med någon urskillning och tanke på skogens fortbestånd.

Att så ock understundom sker, vill jag visst icke bestrida, men
vågar påstå, att den ojämförligt största delen af denna köpenskap
idkas af personer, hvilka hvarken äga någon skog eller förskaffat
sig rätt att å annans mark hämta dessa varor, utan helt enkelt
tillgripa dem utan ringaste tanke på den ofantliga skada, de förorsaka.

Denna trafik har numera antagit sådana dimensioner, att en
mängd skogsägare, hvilka ägnat varmt intresse för skogens vård,
rent af se sig urståndsätta att med någon utsikt till framgång uppdraga
ungskog, helst en övervakning, som skulle mäkta råda bot
mot ifrågavarande rofhygge, praktiskt taget är omöjlig att åstadkomma
å våra skogar med deras i regeln stora vidder.

12 Motioner i Andra kammaren, Nr 135.

På hvad sätt bot skall rådas mot denna sorts stöld och skogssköfling,
är naturligtvis ej godt att på rak arm föreslå, men Stockholms
stad införde för några år sedan, säkerligen ej af omtanke
för skogsvården, utan emedan man funnit, att ett mycket stort antal
där saluhållna julgranar vore oärligt åtkomna, den bestämmelsen,
att säljarna skulle förete bevis från skogsägare därom, att granarna
efter erhållet tillstånd af verkats å deras mark, och ehuru
endast denna åtgärd sannolikt ej vore tillräcklig, var man dock här
i staden inne på rätt väg, eftersom endast genom ingripande å försäljningsorten
något effektivt skydd mot skadegörelsen torde kunna
åstadkommas. Skada blott, att Stockholms myndigheter så fort tröttnade
på saken.

Säkerligen finnas de, som hålla före, att det vore hårdt förhindra
personer i ringa ställning att förtjäna en slant genom här i frågavarande
rörelse, men därom är ej heller fråga, ty jag är fullt förvissad,
att de allra flesta skogsägare, på därom gjord framställning,
gärna skulle tillåta kända, hederliga och omtänksamma personer,
på hvilka de kunde lita, att de rättade sig efter gifna föreskrifter,
att å deras marker taga såväl kvistar af furu som äfven julgranar,
där detta kunde ske utan skada å skogen.

Jag har städse satt mig emot förbud mot plockning af vilda
bär å annans mark och ser gärna, att ganska stor frihet i fråga om
denna må råda, där det kan .ske utan olägenhet, men då jag erfarit,
hvilken ofantlig skada den frihet förorsakar, som man i allt större
utsträckning tagit sig att förstöra ypperlig ungskog å betydliga områden
samt att sagda förödelse årligen sträcker sig allt vidare, har
jag funnit mig manad att fästa uppmärksamheten därpå och får
vördsamt hemställa, det Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhåller,

det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, hvilka
åtgärder kunna finnas lämpliga till förekommande
af här ofvan påvisade skadegörelser å ungskog,
samt för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill
en sådan utredning kan gifva anledning.

Stockholm den 20 januari 1912.

E. Åkerlund.