Motioner i Andra kammaren, Nr 130 (Motion 1929:130 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 130.

Nr 130.

Av herr Jönsson i Revinge m. fl., angående ersättning från
kreditkassan till insättarna i aktiebolaget Privatbanken
för vissa av dem lidna förluster.

Vad kungl. statsverkspropositionen innehåller angående kreditkassans verksamhet
och resultatet därav är synnerligen glädjande icke blott därför att
förlusterna synas komma att understiga vad som beräknats utan också och
framför allt därför att kreditkassan uppenbarligen väl fyllt sin huvuduppgift
att »minska de fördärvliga allmänna följderna av deflationskrisen».
Därförutom skulle, såsom framlidne statsrådet Thorsson uttryckte sig,
»många, många tusen män och kvinnor av alla slag, som anförtrott resultatet
av ett långt livs arbete åt banken», blivit lidande. Det är en mycket
stor välgärning, att detta kunnat förekommas, även om statens förluster
därpå komma att gå upp till 40 millioner kronor. Men det finnes ändock
»många tusen män och kvinnor», som icke blivit besparade just detta
lidande, nämligen de som hade insatt pengar i privatbanken, vilken den 20
februari 1919 blev försatt i konkurs. Dessa »många tusen» ha blivit så
förbisedda, att ideligen samma vackra vitsord om det svenska bankväsendet
kunnat upprepas: »Insättare i svenska banker ha aldrig gjort några
förluster av där insatta medel». Så uttalade sig huvuddirektören i en av
landets storbanker år 1923. Och föregående år, 1922, under en interpellationsdebatt
i andra kammaren, yttrade, utan gensägelse från något håll,
ledaren för ett av de stora partierna, att »sedan många år tillbaka hade
icke någon insättare i de enskilda bankerna förlorat några pengar på detta».
Icke heller bankdirektörens vackra ord rönte någon annan gensaga, än att
en av de »många tusen» i en tidningsartikel anmärkte: »Jag måste tolka
detta som ett program, till vars uppfyllande naturligtvis hör, att även Privatbankens
insättare skonas för förluster». — Riksdagen har förut endast
i följd av motioner om utredning haft direkt anledning att något litet befatta
sig med Privatbanksinsättarnas bekymmer, men då dessa motioner ej
biföllos, följde insättarna anvisningen att själva bekosta utredningen och
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 4 sand. 25 käft. (Nr 126—130.) 2

Motioner i Andra hammaren, Nr 130.

överlämnade den till regeringen i februari 1927. Vad framgår då av densamma?
Jo, bland annat att det är i alldeles övervägande grad småfolket,
som insatt sina små besparingar i Privatbanken. Ingen av dem har haft
någon inflytelserik plats i samhället, så att de kunnat göra sin röst hörd,
utan de ha allesammans blivit så förbisedda, att det vackra vitsordet om
att ingen förlorat pengar, som insatts i bank, kunnat ideligen upprepas. —
Hur stora äro då förlusterna på privatbanken? Enligt bankinspektionens
meddelande till riksdagen den 26 februari 1924 fördelar sig bristen vid slutredovisningen
i Privatbankens konkurs sålunda:

Depositions- och kapitalräkning
Giro och löpande räkning . . . .

Sparkasseräkning...........

Särskilt bevakade fordringar . .

......kronor 1,845,817: —

...... » 412,250: —

...... » 678,056: —

...... » 1,296,432: -

Summa kronor 4,232,555: —

Nu är emellertid att märka, att Privatbanksinsättarnas ombud aldrig begärt,
att ersättning skulle lämnas för hela denna brist. Så skedde visserligen,
när frågan gällde de andra bankerna; det lät sig då icke göra att undantaga
ens verkliga jobbarpengar, utan allt skyddades. Men i fråga om Privatbanken
bar det endast varit tal om verkliga sparmedels, ej ens ränteförlusternas
ersättande. Sålunda avsöndras först och främst »särskilt bevakade
fordringar», 1,296,432 kronor, varigenom beloppet minskas till 2,936,123
kronor. Därnäst avsöndras naturligtvis även från övriga räkningar »fordringar,
som grundade sig på transaktioner, vilka, trots underskottet i Privatbanken,
varit för vederbörande mycket lukrativa», o. s. v. Här är icke
möjligt att precisera dessa belopp, men med stöd av den till regeringen
överlämnade utredningen1) och eventuellt bistånd av kungl. bankinspektionen
torde detta utan svårighet låta sig göra, ja, man kan utan fara för missräkning
nämna siffran 2 x/» millioner kronor såsom maximum av vad som
kan komma i fråga att ersättas. — Hur har man då tänkt sig, att saken
skulle kunna utföras? Jo, därvid har intet förslag synts äga den bärkraft
som hänvisningen till kreditkassans slutuppgörelse för de medel, vilka beviljats
för understöd åt andra banker. Men då denna slutuppgörelse ännu
icke är att förvänta inom överskådlig tid och redan 10 år förflutit, sedan
Privatbanken gick i konkurs, torde det ej vara skäl att längre uppskjuta
avgörandet angående bemälda ersättning.

På grund av vad ovan anförts, hemställes vördsamt,

att riksdagen måtte besluta att lämna kreditkassans styrelse
bemyndigande att, av tillgängliga medel och efter behörig
granskning, till insättarna i aktiebolaget Privatbanken

'') Handlingarna överlämnade till statsutskottet.

Motioner i Andra Kammaren, Nr ISO.

lämna ersättning för de kapitalbelopp, som de vid nämnda
penninginstituts nedläggande gingo förlustiga. I

Stockholm den 15 januari 1929.

Nils Månsson.

Janne Nilsson.

Cornelius Olsson.

Johan Jönsson.

Axel Pehrsson. Olivia Nordgren.

Jöran Gr anemon. Joh. G. Svensson.

M. L. Petersson, Oscar N. Olsson.

Broaryd.

I motionens syfte instämma:

E. O. Magnusson. P. M. Olsson. Gast. Svedman.

Adolf Wallerius.