Motioner i Andra kammaren, nr 13 år 1959 (Motion 1959:13 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 13 år 1959

Nr 13

Av herr Elmwall m. fl., angående statsgaranti för långfristiga
lån till jordbrukare, m. m.

De stora ekonomiska svårigheter, som jordbruksnäringen nu haft under
flera år, har medfört ökad skuldsättning och växande betalningssvårigheter
för jordbrukarna. För åtskilliga jordbrukare är den ekonomiska situationen
synnerligen bekymmersam. I många fall är betalningsanspråken på grund
av lösa krediter, växlar och varuskulder samt inte minst på grund av de
senare årens stödlån så stora, att de kan befaras äventyra den fortsatta
jordbruksdriften.

Anledningen till den för jordbruket bekymmersamma kreditsituationen är
givetvis främst den under de senaste åren starkt minskade räntabiliteten.
Jordbruket har icke tillförts de inkomster, som avsågs, när gällande jordbruksavtal
träffades år 1956. I stora delar av landet har situationen förvärrats
genom svaga skördeutfall under en följd av år. Man kan emellertid icke
heller bortse ifrån att den hårt restriktiva penningpolitiken under de senaste
åren ökat påfrestningarna på jordbruket. Den kraftiga räntehöjning, som
genomfördes sommaren 1957 främst i syfte att tillföra bostadsbyggandet
ökat kapital, medförde betydande kostnadsökningar och därmed ökat kreditbehov
för jordbruket — liksom för småföretagsamheten i övrigt.

Staten har vid olika tillfällen beviljat stödlån till jordbrukare, som drabbats
av skördeskador. För närvarande uppgår dessa stödlån till ett sammanlagt
belopp av cirka 137 miljoner kronor, fördelade på 6 olika låneserier.
Denna stödlåneverksamhet kan till sitt syfte jämföras med statliga hjälpåtgärder
på andra områden, exempelvis vid naturkatastrofer, som drabbat
enskilda människor. I stort sett kan stödlåneverksamheten också jämställas
med åtgärderna mot arbetslösheten. De statsbidrag, som utgår till arbetslösa
i direkta bidrag eller till anordnande av beredskapsarbeten, avser att trygga
människornas försörjning. På samma sätt bar med stödlånen avsetts att giva
jordbrukarna möjlighet att betala räntor och amorteringar i fastigheter och
inventarier. Stödlåneverksamheten har otvivelaktigt varit av stor betydelse
för jordbruket. I sammanhanget må det dock framhållas, att stödlåneverksamheten
för jordbruket i jämförelse med andra stödformer varit av relativt
blygsam omfattning. De statliga lånen och subventionerna till bostadsförsörjningen
uppgår exempelvis under innevarande budgetår till åtskilligt
över 1 miljard kronor. Det totala beståndet av statliga bostadslån utgör

Motioner i Andra kammaren, nr 13 år 1959

cirka 6,5 miljarder kronor, medan de utestående stödlånen till jordbrukare,
såsom framhållits, uppgår till 137 miljoner kronor.

Vid besluten om stödlånen till jordbrukarna har man i stort sett räknat
med att lånen skall återbetalas till staten. Detta underströks senast av 1958
års riksdag. Det kan otvivelaktigt konstateras, att jordbrukarna själva delar
denna uppfattning. Möjligheterna för dem att återbetala stödlånen blir
dock beroende av den ekonomiska utvecklingen inom jordbruksnäringen,
ränte- och amorteringsvillkor liksom prisförhållanden och kommande skördeutfall.
De lättnader i fråga om amorteringen av stödlånen, som beslutades
av 1958 års riksdag, är i många fall otillräckliga. Enligt nämnda beslut kan
riksbanken uppskjuta amorteringsplanens ikraftträdande till den 31 december
1959 beträffande 1954 års lån och till den 31 december 1960 beträffande
1955 års lån. Med de betalningssvårigheter, som jordbruket nu har, måste
det konstateras, att många jordbrukare, särskilt i Mellansverige, vilka i åtskilliga
fall varit utsatta för svåra skördeskador i fyra år i följd, icke har
möjligheter att klara återbetalningen av stödlånen enligt den avsedda
amorteringsplanen. Vid bedömningen av frågan måste man även beakta den
i övrigt under den senaste tiden ökade skuldsättningen inom jordbruket.
Till stor del har kortfristiga krediter måst lämnas av jordbrukets ekonomiska
föreningar, främst centralföreningarna, då lån icke stått att erhålla på
annat sätt. Som exempel härpå kan anföras, att centralföreningen i Södermanland
den 31/10 1958 hade krediter utlämnade till jordbrukarna till ett
belopp av i det närmaste 22,6 miljoner kronor. Den 31/10 1953 var motsvarande
siffra 12,6 miljoner kronor. Förutsättningen för att jordbrukarna i så
stor utsträckning som möjligt skall kunna återbetala stödlån och andra lån
är, att snarast möjligt en kreditsanering genomföres för jordbrukets vidkommande.

För 1955 och 1957 års stödlån, vilka lån löper med för statlig stödverksamhet
förhållandevis hög ränta, har räntan kapitaliserats, när amorteringsplanens
ikraftträdande uppskjutits. Denna åtgärd har avsetts som en
hjälp. I nuvarande läge är emellertid den kapitaliserade räntan en ytterligare
belastning. Det synes oss nödvändigt, att de å stödlånen kapitaliserade ränteskulderna
avskrives.

Det är enligt vår mening nödvändigt, att jordbrukarna får möjlighet att
sammanföra stödlån och andra överhängande lösa skulder i långfristiga
lån med tillfredsställande ränte- och amorteringsvillkor. Som en möjlig utväg
framstår härvid, att staten lämnar garantier för sådana långfristiga lån
i huvudsak enligt de former som gäller för den statliga garantikreditgivningen
i övrigt. Ett skydd måste härvid lämnas mot alltför högt ränteläge.
Lämpligen bör en grundränta fastställas till förslagsvis 4 procent, vilket
överensstämmer med den grundräntesats, som förordats i den för kol t tid
sedan framlagda promemorian angående statligt kreditgarantisystem på
egnahemsområdet. De skuldsatta jordbrukarna bör enligt vår mening icke
ha sämre lånevillkor än egnahemsägarna, som i allmänhet befinner sig i

Motioner i Andra kammaren, nr 13 år 1959

gynnsammare inkomstförhållanden. När räntesatserna överstiger grundräntan,
bör staten svara för skillnaden mellan låneinarknadsränta och grundränta
i enlighet med vad som förordats i promemorian angående kreditgarantisystem
på egnahemsområdet. Av staten garanterade långfristiga lån
av den typ vi här diskuterat bör i första hand kunna lämnas av jordbrukets
egna kreditorgan, jordbrukskassorna och hypoteksföreningarna. En förutsättning
härvid är dock, att nämnda kreditinstitut beredes möjligheter att i
erforderlig utsträckning utöka sitt lånekapital, så att icke andra kreditbehov
inom jordbruket eftersättes.

En annan och i detta fall kanske lämpligare form är att jordbrukarna beredes
möjligheter till långfristiga lån i sekundärlägc. De tidigare sekundärlånen
under 1930- och 1940-talen var av stor betydelse för jordbruket. De
tillkom för tillgodoseende av kreditbehov för jordbruket, som väl kan jämställas
med det nuvarande. Det framstår som en brist att jordbrukarna icke
såsom ägare av bostads- och af färsfastigheter numera har sekundär lånemöjligheter.
Den ännu kvarstående sekundärlånefonden för jordbruket, vilken
förvaltas av hypoteksbanken, bör kunna komma till användning för ändamålet
genom att erforderligt kapital tillskjutes av staten. Nödvändigt är att
en förhållandevis låg sekundärlåneränta fastställes, förslagsvis 3—4 procent.
De tidigare sekundärlånen förmedlades och förvaltades i första hand
av jordbrukets egna kreditinrättningar, jordbrukskassorna och hypoteksföreningarna,
och det synes oss lämpligt, att dessa kreditorgan får samma uppgifter
vid en återupptagen sekundärlåneverksamhet för jordbruket.

Till den nuvarande stödlånegivningen har även knutits villkoret, att jordbrukare
som upphör med sitt jordbruk omedelbart skall återbetala lånet.
I många fall är det önskvärt, att tillträdande jordbrukare får övertaga stödlån,
särskilt vid inventarieöverlåtelser. De möjligheter härtill, som bör kunna
medges vid långfristiga lån av ovan angivna typer, skulle underlätta
överlåtelser av jordbruk.

Skuldsättnings- och betalningssituationen för jordbruket är så allvarlig,
att snara åtgärder är nödvändiga i syfte att åstadkomma en kreditsanering.
Om så icke sker, torde åtskilliga jordbrukare sakna möjligheter att upprätthålla
jordbruksdriften. En kreditsanering, som möjliggör att stödlån, växlar,
varuskulder och andra lösa krediter kan utbytas mot långfristiga lån, synes
oss också vara förutsättningen för att staten och andra långivare skall kunna
få sina fordringar betalda. En sådan kreditsanering för jordbruket måste
givetvis föregås av utredning. Det är emellertid angeläget att denna utredning
bedrives så skyndsamt, att förslag till frågans lösning kan föreläggas
riksdagen redan innevarande år. Kreditmarknadsutredningen har även att
pröva frågan om den långfristiga kreditgivningen till jordbruket. Det bör
kunna tänkas, att denna utredning får i uppdrag att skyndsamt i delbetänkande
lägga fram förslag rörande här avsedda problem. Lämpligt kan dock
synas vara, att en särskild snabbutredning tillsättes, sammansatt av personer
med särskild kännedom om jordbrukets kreditfrågor och ekonomiska
förhållanden.

Motioner i Andra kammaren, nr 13 år 1959

Med stöd av vad ovan anförts får vi hemställa,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om så skyndsam utredning rörande möjligheter för
jordbrukare att sammanföra stödlån och andra skulder till
långfristiga lån i enlighet med vad i motionen anförts samt
rörande avskrivning av å stödlån kapitaliserade ränteskulder,
att förslag till nämnda frågors lösning kan föreläggas
innevarande års riksdag.

Stockholm den 16 januari 1959

Erik Grebäck

Emil Elmwall

Karl Björkänge
C. O. Carlsson

i Bakeröd

Sven Vigelsbo

Per Svensson
i Stenkyrka