Motioner i Andra kammaren, Nr 128 (Motion 1914:128 Andra kammaren - a)

Motioner i Andra kammaren, Nr 128.

Nr 128.

Av herr Molin i Dombäcksmark, om ändring i strafflagens bestämmelser
angående rätt till nödvärn.

De många och ruskiga förbrytelser och våldsdåd, som under senaste
tid uppskakat samhället, har alstrat ett osäkerhetstillstånd av högst
beklaglig art ute i bygderna, där man numera får vara beredd på det
värsta i fråga om liv och lem.

Osäkerhetstillståndet är så mycket värre, som vår svenska lagstiftning
lämnat ett allt för snävt utrymme för nödvärnsrätten.

Ehuru arbetet på revisionen av strafflagen för närvarande pågår,
och nödvärnsrätten därvid med all sannolikhet kommer att ägnas nödig
uppmärksamhet, anser jag, att frågan om ett bättre legaliserande av
denna för varje medborgare oundgängligen nödvändiga rätt är till den
grad påträngande, att man ej har tid och råd att vänta till den troligen
avlägsna tidpunkt, då revisionen av hela strafflagen föreligger klar till
avgörande.

Med hänvisning till bifogade särtryck ur professor G. Sundbärgs
betänkande i utvandringsfrågan yrkas,

att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t, oberoende av pågående
utredning rörande revision av strafflagen, snarast möjligt
måtte för Riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring i nu gällande strafflag, att nödvärnsrätten uttryckligen
erkännes.

Stockholm den 26 januari 1914.

Emil Molin.

Dombäcksmark.

Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 4 samt. 62 höft. (Nr 128.)

Motioner i Andra kammaren, Nr 128.

Bilaga 1.

Ur »Betänkande i utvandringsfrågan» av Gustav Sundbärg. Sid. 849.

»Nödvärnsrätten.

En av de mörkaste företeelserna inom det nutida svenska samhällslivet är
det sätt varpå nödvärnsrätten förvanskats. Om det må synas, att denna sak här
ägnas ett något oproportionerligt utrymme, så svaras härtill, att vi velat göra vad
vi för vår ringa del kunnat, för att ännu en gång fästa uppmärksamheten vid denna
sorgliga sida av svensk rättsskipning.

I tidningen Aftonbladet för den 3 och 14 augusti 1888 voro införda ett par
artiklar i ämnet, som vi här återgiva. Vi skola senare besvara den frågan, huruvida
dessa artiklars värde förringas av, att de nu äro något gamla. Lydelsen av
dem är följande:

’För omkring ett och ett halvt år sedan inträffade en tilldragelse, som väckte
mycket uppseende och som gav ett nytt bevis på otillräckligheten i vår strafflags
bestämmelser om nödvärn. En person dömdes nämligen till 2 månaders straffarbete,
därför att han, för att skydda sitt hem och sin familj, råkat såra en hemfridsstörare.

Förhållandet var följande:

Tvenne berusade båtsmän, Ringström och Whitlock, gjorde en kväll ett
häftigt angrepp mot torparen Lundgrens bostad, Ängstorpet, i närheten av Kalmar.
I oron över de vilda sällarnas anfall och för att skrämma dem från att upprepa
detsamma, avlossade Lundgren ett bösskott, vilket sårade Ringström.

Lundgren fördes i häkte och kvarhölls däri en hel månad. Häradsrätten förklarade,
att inga sådana omständigheter förekommit, vilka visade, att Lundgren ägt
laglig rätt till nödvärn. Han dömdes därför, enligt strafflagens kap. 14 §§ 11 och
15, att för opåkallat användande av livsfarligt vapen, dock under hastigt mod och
synnerligen mildrande omständigheter, hållas till straffarbete i 2 månader. Därjämte
skulle han betala ersättning åt vittnena.

Sådan blev en mans dom, som velat freda hus och hem för oregerliga människors
våldsamhet. De båda hemfridsstörarne sluppo däremot lindrigt undan. Den
ene kunde mot sitt nekande icke fållas till något straff, den andre, Ringström, vilken
erhållit kroppsskadan, dömdes till att höta 10 kronor.

Såväl den dömde, Lundgren, som allmänna åklagaren besvärade sig hos hovrätten,
den förre på grund av uppmaningar från flera håll, den senare med anledning
av det obetydliga straff, som blivit ådömt våldsverkarne och blott den ene
av dem.

Göta hovrätts utslag har nyligen fallit. Hovrätten förklarar i detsamma:

’Vad angår åtalet mot Lundgren, anser hovrätten annat förhållande icke
vara ådagalagt än vad han själv medgivit, eller att, sedan Ringström och Whitlock
den 8 mars 1887 omkring klockan 8 på kvällen ankommit till Lundgrens boningshus
å Ängstorpet och uppträtt på sätt i häradsrättens utslag omförmäles, men det

Motioner i Andra hammaren, AV 128.

omsider blivit tyst utanför huset och tystnaden under några minuter fortvarit,
Lundgren, som på grund härav antagit, att Ringström och Whitlock för tillfället
avlägsnat sig på kortare avstånd ifrån huset, samt velat avskräcka dem från att
dit återvända för att förnya uppträdet, i sådan avsikt, utan att se ut och utan
föregående varning, med en bössa, som han vetat vara laddad med krut och hagel
och vars mynning han utskjuta genom den inslagna delen av fönstret i husets kammare
samt riktat nedåt marken avlossat det skott, varav Ringström träffats och av vilket
honom tillfogats sådan kroppsskada, som i företedda läkarebetyget närmare angives;
och enär vid nu upptagna förhållande Lundgrens i fråga varande gärning icke är
att hänföra till uppsåtlig misshandel samt Chytrseus (åklagaren) följaktligen, med
hänsikt till stadgandet 14 kap. 45 § 2 mom. strafflagen, icke äger tala å gärningen,
även om svår kroppsskada därav kommit, förklarar hovrätten, med upphävande av
häradsrättens utslag, så vitt Lundgren blivit dömd till ansvar och ersättning, Chytraei
mot Lundgren förda talan icke kunna till någon påföljd för denne föranleda.»

Den anfallne har sålunda icke ansetts kunna fällas till ansvar endast därför,
att åtalet icke blivit anställt av målsägande. Nämnda lagstadgande bestämmer
nämligen, att vållande även till grov kroppsskada ej kan åtalas av annan än målsägande.
Då nu allmän åklagare väckt åtalet, kunde Lundgren endast på grund av
denna omständighet icke straffas för sitt självförsvar eller — såsom det av hovrätten
utan tvivel i full överensstämmelse med gällande bestämmelser synes uppfattas
— sitt vållande därtill, att angriparen lidit svår kroppsskada.

Skall detta utslag bliva gällande, synes sålunda intet hinder förefinnas, att
om den näpste våldsverkaren anställer åtal mot Lundgren, som velat försvara sitt
hem och de sina, denne senare skall kunna dömas till fängelse ända till i sex
månader.

Det lindriga straff, som häradsrätten ådömt hemfridsstöraren Ringström, blev
emellertid av hovrätten skärpt till böter av 75 kronor, medan den andre fortfarande
icke ansågs kunna fällas till något ansvar på grund av sitt nekande.

Det återstår nu att se, vilken dom högsta domstolen — om saken kommer
dit — skall fälla. Rättvisans lotteri tillåter knappast säkrare beräkningar än
andra lotterier.

Yad som förekommit i detta, så väl som i så många andra sorgliga fall av
omtvistat nödvärn, visar emellertid med allt större tydlighet, att våra gällande
bestämmelser angående nödvärnsrätten måste undergå en omarbetning, så att den
utsträckning, i vilken nödvärn är tillåtet, icke blir så ofantligt begränsad, som nu
är fallet.

Av målets hittills varande behandling framgår nämligen, att det till och med
kan inträffa, att en familjefar, som söker skydda sitt hem mot våldsgärningar, icke
allenast blir straffad därför, utan dömd till mycket strängare straff än det, varmed
hemfridsstöraren får umgälla sin förseelse.

En lag, som tillåter en sådan orättvisa, står icke i överensstämmelse med
det allmänna rättsmedvetandet.’

''Genom ett par brottmål, som förevarit vid domstolarna, har allmänna uppmärksamheten
på senaste tiden kommit att livligt sysselsätta sig med vår strafflags
bestämmelser rörande nödvärn och våra domstolars sätt att tillämpa dem.

Ämnet förtjänar också väl att diskuteras. Vi hava så mycket hellre velat
återkomma till det samma, som Nya lagberedningen — vars i flere avseenden be -

Motioner i Andra kammaren, Nr 128.

aktansvärda förslag till ändringar i strafflagen vi nyligen delvis återgivit — enligt
vårt förmenande behandlat denna punkt på ett allt annat än tillfredsställande sätt.

För vår del våga vi utan tvekan påstå, att det knappast gives någon del av
vår strafflag, där en ändring är så av behovet påkallad som just bestämmelserna
om nödvärnsrätten. Och detta behov är icke mindre därför, att det kanske ej så
mycket är lagen själv som icke mer den därpå grundade rättsskipningen, som är —
upprörande. Vi kunna sannerligen ej finna ett mildare uttryck.

Vi anse oss ej bättre kunna motivera vad vi nu yttrat, än genom att redogöra
för några brottmål, i vilka det varit fråga om rätt till nödvärn. Våra läsare
skola av dem finna — vad för övrigt säkerligen mången redan vet — att den i
vår strafflag för vissa fall medgivna rätten till nödvärn i själva verket — tack vare
våra domstolars sätt att tolka lagen — är en rätt, som ej får begagnas, en rättighet
blott på papperet.

Först tillåta vi oss dock att erinra om strafflagens huvudsakligaste stadganden
i detta ämne.

''Varder man av annan överfallen med våld eller hot, som innebär trängande
fara’, heter det i 7 § av strafflagens 5 kap., ''då äge man rätt till nödvärn och
vare saklös för den skada, som man till farans avvärjande gör.’

Rätten att sätta våld mot hot, eller våld mot våld, är dock naturligtvis ingalunda
obegränsad. I 10 § av samma kapitel säges nämligen, att om någon finnes
''hava gjort större våld än nöden krävde, pröve domstolen, efter omständigheterna,
om han för uppsåtlig gärning eller blott såsom för vållande straffas bör’. Dock
tillägges härvid: ''Var så trängande nöd eller fara för handen, att han sig ej besinna
kunde, då må han från straff frias.’

Huruvida dessa bestämmelser skola bereda ett verkligt skydd för den oskyldigt
överfallne, är naturligtvis beroende på de fordringar man uppställer för, att en ''fara’
skall anses ''trängande'', samt för att en person, som hotas till liv eller lem, skall
anses hava kunnat ''besinna sig’, d. v. s. taga i övervägande den möjliga följden
av de åtgärder, han vidtager till sitt försvar.

Vi skola nu se hur våra domstolar tolkat dessa bestämmelser.

Vid Gottlands Södra häradsrätt tilltalades en sjöman vid namn Vilhehn
Hamrell för det han den 16 augusti 1884 misshandlat en annan sjöman vid namn
Olof Dahling, så att denne avlidit den 1 september samma år.

Misshandeln hade förövats uti D:s bostad, dit H. på D:s inbjudning varit
honom följaktig. Vid häradsrätten upplystes, att D., som vid tillfället varit något
överlastad, var känd för att i berusat tillstånd vara bråkig och oregerlig, samt att
han för sitt oregerliga lynne varit fruktad av hustru, barn och grannar, ävensom
att han varit större till växten och något litet grövre än H.

Häradsrätten fann genom avhörda vittnens berättelser och vad i övrigt i
målet förekommit framgå, att sedan H. fyra gånger blivit av D. överfallen, därvid
D. fattat H. i halsen så hårt, att svullnad och märken uppkommit, H. efter varje
överfall skuffat till D., så att denne fallit omkull, första gången mot en stol, andra
gången på golvet, tredje gången mot en kista och fjärde gången mot en spisel i
köket; att D. efter det han tredje gången blivit omkullskuffad, legat kvar en stund
på golvet, men av H. lyfts upp, och att D., efter det han sista gången blivit skuffad
omkull, synts bliva medvetslös; och då H. måste anses hava vid ifrågavarande tillfälle
blivit av D. överfallen med våld, som inneburit trängande fara, och H. således

Motioner i Andra kammaren, Nr 128.

ägt rätt till nödvärn, men han därvid gjort större våld iin nöden krävt, samt vid
sådant förhållande och då genom avgivna läkareintyg finge anses framgå, att D:s
död orsakats av det honom övergångna våld, H. vore övertygad att genom oförsiktighet
varit vållande till D:s död, dömde häradsrätten H. att undergå en månads
fängelse och utgiva åtskilliga ersättningsbelopp.

I detta utslag sökte H. utan framgång ändring hos Svea hovrätt; och även
i högsta domstolen lämnades hans besvär av pluraliteten utan avseende. Tre justitieråd
ansågo det ej vara ådagalagt att H., ''som vid ifrågavarande tillfälle särskilda
gånger blivit av D. överfallen med våld, som för H. inneburit trängande fara, därvid
mot D. använt annat eller större våld än som för nämnda faras avvärjande varit
nödigt''; och ville dessa justitieråd på grund härav befria H. från allt ansvar.

Anmärkas bör, att enligt vittnens intyg H:s hals dagen efter uppträdet varit
svullen och hård, med blå märken på bägge sidor om strupen, samt att, såvitt
rannsakningsprotokollen giva vid handen, H. icke vid tillfället var berusad eller
uppretad på I)., vilken han tvärtom synes hava tilltalat vänligt och uppmanat till
fredsamhet.

Är det för starkt att kalla denna bedrövliga historia upprörande ? En fredlig
medborgare överfalles upprepade gånger av en berusad slagskämpe, som söker strypa
honom. Han gör ej annat till sitt fredande än »skuffar till» den vilde sällen och
söker emellan överfallen lugna denne med vänligt tilltal. Men han häktas och dömes
till fängelse därför att han (som var på god väg att bli strypt!) icke besinnade,

att den som skuffas kan falla ikull, och att den som faller ikull — inne i ett rum

— kan slå ihjäl sig.

Se här en annan lika lärorik händelse av ännu färskare datum.

Vid Bro häradsrätt tilltalades en person vid namn J. för det han den 18 juli
1886, ombord å en utanför egendomen Lennartsnäs’ landningsbrygga liggande skuta,
över vilken J. vid tillfället enligt uppdrag av fartygets ägare hade tillsyn, under
uppkommet handgemäng i uppretad sinnesstämning tilldelat en person vid namn A.
en så hård stöt, att denne fallit över bord och drunknat; och yrkade åklagaren

att J., som sålunda vållat A:s död, måtte fällas till ansvar enligt 14 kap. 5 § straff lagen

(straffarbete från 2 till 8 årj.

Om förloppet berättade J. följande: Medan han samt två andra personer befunno
sig i kajutan, hörde de någon gå uppe å däcket och därifrån ropa, att de
skulle ''komma upp och slåss’. De skyndade upp och sågo då A. komma gående
''halvfull'' över fartygets däck, under det att en annan främmande karl stod på landgången.
.1. befallde de främmande att avlägsna sig; men i stället närmade de sig, och A.
kastade sig över J. samt slog ikull honom. Detta skedde på den smala brädgång
som omgav skutans lastrum. Sedan de båda andra personer, som varit med J. i
kajutan, skyndat till, lyckades J. åter resa sig upp, och sedan han avvärjt ett av
A. mättat slag, sköt han honom med armarna, ifrån sig, med den påföljd att A. från
den smala brädgången föll i vattnet. J. gjorde genast allt vad han kunde för att
bärga honom, men utan framgång.

Obduktionen visade, att orsaken till A:s död varit kvävning i vatten.

Åtskilliga vittnen hördes. Bland andra de båda personer som varit med J.
i kajutan, vilkas vittnesmål bestyrkte sanningsenligheten av J:s berättelse. Häradsrätten
ansåg, att dessa båda vittnen borde bättre kunnat iakttaga vad som förefallit
än de övriga vittnena, som befunnit sig på avstånd från platsen för striden, och
befriade på grund härav J., såsom den där endast övat nödvärn, från allt ansvar.

Motioner i Andra kammaren, Nr 128.

Svea hovrätt åter förklarade, att med avseende å vittnenas stridiga uppgifter
kunde annat förhållande ej anses hava blivit ådagalagt, än vad J. uppgivit, eller att,
sedan ordväxling ombord å fartyget uppkommit samt J. och A. i närheten av fartygets
omkring 3 fot höga reling kommit i handgemäng, J., för att avvärja ett utav
A. mättat slag, med armarna skjutit A■ från sig, därvid denne, som varit något
berusad av starka drycker, fallit över bord och drunknat; och som det våld, genom
vars avvärjande J. sålunda förorsakat A:s död, icke, så vitt visat, blivit, inneburit
sådan trängande fara, att J. lagligen varit berättigad till användande av nödvärn,
men J. icke kunde svårare anses än som den där genom oförsiktighet vållat annans
död, dömdes han till tre månaders fängelse.

Högsta domstolen gjorde ej annan ändring i häradsrättens utslag än att strafftiden
nedsattes till 1 månad. Tre justitieråd ville fastställa häradsrättens utslag.

Såsom av det korta referatet framgår, lyckades man icke i målet vinna full
visshet om det verkliga förloppet; men det kan också här göra det samma. Vad
som har allmännare intresse är, att överrätterna dömde J. till straff för det han,
till avvärjande av ett mot honom måttat slag, med armarna skjutit våldsverkaren
ifrån sig!

Det är sant, att de stridande befunno sig på en farlig plats. Men detta
var icke J:s fel. Och platsen var ju icke mindre farlig för J. än för A. — A. hade
redan en gång på denna farliga plats kastat ikull J. och överföll honom å nyo. J.
vidtog icke desto mindre endast den lindrigaste åtgärd, en i sitt eget hem med hugg
och slag överfallen person gärna kan vidtaga till sitt fredande. Han sköt blott
våldsverkaren ifrån sig. Men icke ens detta synes man, enligt våra domstolars åsikt,
få göra, om våldsverkaren ej är fullt nykter och befinner sig i närheten av vatten.
Då är det en laglydig medborgares plikt att taga emot stryk — och riskera att
själv bli dränkt.

I båda de nu refererade fallen hava vi med avsikt fullständigt återgivit de
fällande utslagen, på det att läsaren må vara viss, att vi tillbörligen framhållit allt
som bevisligen varit till de tilltalades nackdel.

Med dylika rättsfall för ögonen kan man med fullt skäl fråga: Äro straff lagens

bestämmelser om nödvärn då endast en död bokstav? Kan det med en sådan
lagskipning överhuvud någonsin förekomma, att en person icke anses brottslig, om
han försvarar liv eller lem med den påföljd att angriparen får sätta livet till?

Jo, det kan verkligen förekomma. Och vad som därför erfordras, därom
upplyser ett högsta domstolens utslag, som i Schlyters lagedition vid 7 § 5 kap.
strafflagen, återgives sålunda:

''Uti särskilt mål, där å J. M. påståtts ansvar för det han med kniv tillfogat
A. F. sår, varav denne ljutit döden, har Kungl. Maj:t, enär M., vilken vore förvunnen att
hava med kniv tillfogat F. det sår i högra armen, till följd varav F. avlidit, förut
blivit av F. överfallen, fasthållen och med kniv svårt sårad i ansiktet, innan M.,
som velat undvika att komma i gräl och handgemäng med F. och försökt slita sig
ifrån honom, satt sig till motvärn och med kniv tillfogat F. det livsfarliga såret,
M. jämlikt 5 kap. 7, 10 §§ strafflagen från ansvar frikänd.’

Kanske förmenar någon att vi gorå våra domstolar orätt, då vi anföra detta
utslag såsom prov på vad man här i landet måste underkasta sig, innan man får
försvara sitt liv? Så är dock ingalunda förhållandet.

Målet finnes utförligt refererat i Naumanns tidskrift för år 1866, och av
detta referat inhämtas, att det var en ren slump, att M. frikändes. Det var på

Motioner i Andra kammaren, Nr 128.

ett hår, att lian i stället fått ett strängt straff. Viste häradsrätt, där han tilltalades,
dömde honom till två års straffarbete (för det han genom oförsiktighet under förmildrande
omständigheter orsakat F:s död). Göta hovrätt frikände honom. I högsta
domstolen fastställdes hovrättens utslag med eu rösts pluralitet. Av minoriteten
röstade två justitieråd för fastställande av häradsrättens utslag, ett justitieråd ville
sätta M:s straff till straffarbete i ett år.

Såsom ytterligare upplysning kan härvid förtjäna antecknas, att M., till följd
av de skador den sedermera avlidne våldsverkaren tillfogat honom, låg en månad
och två dagar på sjukhus, samt att han vid ankomsten dit befanns hava l:o) ett
tre tum långt skuret sår i tvär riktning över maggropen intill magsäcken; 2:o) ett
två tum långt skuret sår på vänstra kinden; och 3:o) ett sticksår på högra överarmen
och ett skrubbsår på vänstra överarmen. I trots av denna misshandel synes
M. haft nog besinning att, när han slutligen själv tog till kniven, rikta sina hugg
endast mot motståndarens armar.

För vara juristers uppfattning av nödvärnsrätten är Nya lagberedningens
resonemang över detta ämne rätt betecknande. Lagberedningen vill knappast medgiva,
att missnöjet mot den nuvarande lagstiftningen och lagskipningen har någon
grund, samt antyder att detsamma i de flesta fall beror därpå, att man ’ej med
någon större noggrannhet prövat alla föreliggande omständigheter’.

I viss mån är detta yttrande nog befogat. Men lagberedningen synes — liksom
våra domstolar — glömma, att det nog går an att med noggranhet ''pröva alla
föreliggande omständigheter’ när man lugnt sitter i sin stol och hör referenten
samvetsgrant framhålla alla relevanta fakta, men att det kanske ej haver sig så
lätt, när man blir överfallen och blixtsnabbt måste bedöma hur man skall bete
sig för att skydda liv eller lem.

Lagberedningen har emellertid detta oaktat verkligen gjort ett medgivande.
Såsom vi ovan framhållit, fordras nu för att den, som gjort större våld än nöden
krävde, skall bli straffa, att faran varit så trängande, att han sig ej besinna
kunde’. Lagberedningen, som upplyser att våra domstolar uppfattat det så, att
straffrihet endast äger rum då omständigheterna varit sådana, att vederbörande
’omöjligen kunnat besinna sig (!), har ändrat detta till: ''voro omständigheter sådana,
att han svårligen kunnat sig besinna’. Billigheten synes nämligen fordra, säger
lagberedningen, ’att den överfallne blir strafflös, när sådana omständigheter varit
för handen, att han svårligen, även om han använt vanlig eftertanke, skulle kunnat
besinna sig’.

För vår del måste vi bekänna, att denna ändring förefaller oss vara snarare
en försämring än en förbättring. Är det väl rim och reson, att en människa, som
är halvstrypt eller som ser en kniv lyftas emot sig, skall vara skyldig att använda
''vanlig eftertanke’, för att i sitt försvar icke skada våldsverkaren mer än som
behövs för att få honom att inställa sitt anfall? De allra flesta människor torde
inför mycket ringare våld förlora all förmåga av ''vanlig eftertanke’.

Denna ömsinthet för slagskämpar, som fordrar att fredliga medborgare icke
skola på verksamt sätt freda sig från övervåld förr än de känna kallt stål i köttet
— och knappast ens då — är för övrigt, enligt vårt förmenande, långt ifrån att
vara ett skydd för allmänna säkerheten, en verklig uppmuntran till våldsgärningar.’

Man skall invända, att här anförda fall ligga ett fjärdedels århundrade tillbaka
i tiden. Men äro verkligen förhållandena så mycket annorlunda nu? Det
hände i fjor, att en vaktmästare i Stockholm blev på öppen gata överfallen av en

•8

Motioner i Andra kammaren, Nr 128.

rusig person, som han skyddade sig mot genom att med all makt stöta honom ifrån
sig. Mannen föll i gatan och slog ihjäl sig, och vaktmästaren — dömdes till två
års straffarbete. Av nåd blev straffet sedan nedsatt till sex månaders fängelse.

Även i bästa fall torde det vara ytterst sällsynt, att en person, som för att
skydda sig själv eller de sina, råkar taga en våldsverkares liv, undkommer åtminstone
några veckors rannsakningsfängelse innan han blir frikänd. Och är det då ingenting
för en oförvitlig medborgare att helt plötsligt ryckas ifrån de sina och sina göromål
och under några veckor berövas sin personliga frihet, till på köpet betraktad såsom
sannolikt en brottsling? Vi bedja våra jurister att verkligen tänka sig fullt in uti
en så enkel sak. Vi andra kunna ej erkänna det vara ett rättssamhälle värdigt,
att dylikt får ske.

När samhället så fullständigt, som hos oss är fallet, berövat den enskilde
medborgaren all möjlighet att skydda sig själv, bör väl samhället känna sin egen
förpliktelse så mycket starkare, att skydda sina medborgares liv och intressen. En
var vet, huru det i detta fall förhåller sig. Något skydd till liv och lem från
samhällets sida kan egentligen icke sägas existera på den svenska landsbygden.
Det enda som göres, är att våldsverkaren, om han kan ertappas, för ett i regeln
alldeles för lindrigt, stundom skandalöst lindrigt straff, sedan den ohjälpliga olyckan
väl är skedd. Vår svenska landsbygds befolkning är dömd att årligen avgiva sin
tribut av offer för misshandel, mord, dråp, rån och våldtäkt — utan försvar av
samhället, men berövad all effektiv rätt att försvara sig själv.

Det gives ett annat område, där tillståndet i Sverige är lika bedrövligt som
i fråga om nödvärnet, och detta är skyddet mot förtalet.

Vi se med en viss överlägsenhet på duellväsendet i främmande länder, och
det kan ju icke på allvar sättas i fråga att införa det i Sverige. Men duellen vilar
dock på en riktig tanke: att en person bör vara ansvarig för sina ord.

I Sverige är ingen ansvarig för vad han säger — driver han ock därmed
en medmänniska till självmord.

Att någon i vårt land får svara inför domstol för bakdanteri och förtal —
det är så ytterligt sällsynt, att det i praktiken måste lämnas helt och hållet ur
räkningen.

Och till och med i dessa ytterligt få fall vet man, att domstolen aldrig dömer
till ett straff, som kunde verka i någon mån avskräckande på dylikt folk. Några
tiotal, eller på sin höjd några hundratal kronors böter eller skadeersättning —
detta är allt.

Till och med den lilla möjlighet, som lägen giver, lämnas således obegagnad.

Praktiskt talat erbjuder det svenska ''rättssamhället’ icke något som helst
försvar i dylika fall. En persons heder och medborgerliga anseende äro i Sverige
lika väl skyddade som den obeväpnade mannens liv i djungeln.»

STOCKHOLM, 1SAAC ilARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1914.