Motioner i Andra kammaren, nr 125 (Motion 1953:125 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 125.

Nr 125.

Av herr von Friesen m. fl., angående införande av enkammarsystem.

Då det svenska tvåkammarsystemet avlöste den gamla ståndsrepresentationen,
utformades reglerna för första kammarens tillsättning på ett
sådant sätt, att denna kammare kom att representera de besuttna samhällsgrupperna
till skillnad från den på lika, ehuru icke allmän rösträtt
grundade andra kammaren. Första kammaren erhöll denna karaktär därigenom
att dess ledamöter ej åtnjöt arvode, att för valbarhet krävdes viss
inkomst samt framför allt, att vid valen till de församlingar — landsting
och vissa stadsfullmäktigekorporationer — som tillsatte kammaren tillämpades
en starkt graderad röstskala. Betydelsen av dessa bestämmelser ökades
därav att första kammaren — i olikhet med dess motsvarighet i flertalet
andra länder med tvåkammarsystem — utrustades med samma behörighet
som andra kammaren. Arvode infördes redan åtskilliga år före det
första världskriget. Vid dettas slut demokratiserades rösträtten till de kommunala
församlingarna, och år 1933 borttogs slutligen valbarhetscensur.
Sedan alla dessa regler avlägsnats har första kammarens kvarstående särdrag
utgjorts av längre mandatperioder än i andra kammaren, successiv
förnyelse, indirekta val och frånvaro av bostadsband. Den olikhet i fråga
om valbarhetsålder, som därjämte föreligger mellan kamrarna, skall emellertid
enligt en som vilande antagen grundlagsändring försvinna.

Frånvaron av bostadsband i första kammaren är numera av tämligen
begränsad betydelse. Under de senaste åren har ej mer än 15 å 20 ledamöter
varit bosatta utanför de valkretsar, som de representerat. Den indirekta
valmetodens verkan på rekryteringen av första kammarens ledamöter är
svårbedömbar. Tidigare, då partiernas grepp om det politiska livet ännu
ej var så starkt, var det möjligt att i första kammaren placera personer
med särpräglad åskådning och utan starkare partipolitiskt engagemang,
vilka skulle ha haft det svårt att göra sig gällande i en vanlig valkampanj.
Numera torde emellertid partibandens styrka vara i stort sett densamma
i båda kamrarna. Exempel från det senaste världskriget anföres stundom
som belägg för att det indirekta valsättet i förening med de långa mandatperioderna
skulle främja en mera oberoende hållning hos första kammarens
medlemmar; det synes emellertid ligga närmare till hands att återföra dessa
exempel på tillfälliga förhållanden i kammaruppsättningen.

Ur allmän politisk synpunkt utgör de långa mandatperioderna och den
successiva förnyelsen första kammarens väsentliga särmärken. Därigenom

Motioner i Andra kammaren, nr 125.

åstadkommes att denna kammares sammansättning förändras långsamt och
att den representerar en i jämförelse med andra kammaren äldre folkopinion.
Denna verkan förstärkes ytterligare genom den indirekta valmetoden. De
förstakammarledamöter, som utses under år, då kommunalval äger rum,
väljes av de gamla landstingen och stadsfullmäktigekorporationerna; detta
innebär att första kammarens medlemmar vid mandatperiodens slut representerar
en 9—12 år gammal opinion och vid dess början en folkmening,
som var rådande D/2—D/2 år tidigare. Partiställningen vid 1953 års riksdag
belyser ovanligt klart den politiska betydelsen av denna opinionsmässiga
eftersläpning.

Av det här anförda framgår tydligt, att den nuvarande ordningen för
första kammarens tillsättande ej blott förhindrar att en plötslig och måhända
tillfällig förändring av opinionen bestämmer rikspolitikens utformning
utan även avsevärt fördröjer verkan av sådana förskjutningar inom
valmanskåren, som visat sig äga bestånd under en följd av år. Det torde
vara svårt att finna någon bärkraftig motivering för ett system av så konserverande
karaktär.

Enligt vår mening bygger emellertid uppfattningen, att något behov av
en sådan konstitutionell bromsanordning skulle föreligga, på förutsättningar,
som i varje fall för Sveriges del numera saknar giltighet. Den svenska opinionsutvecklingen
har icke utmärkts av häftiga och plötsliga förändringar.
Ej heller har antidemokratiska riktningar vid något tillfälle flammat upp
med sådan kraft, att de kunnat hota det fria styrelseskickets bestånd. Härtill
kommer, att den mängd organisationer, som numera verkar inom det
svenska samhället, utgör en stabiliseringsfaktor av mycket betydande
styrka. Över huvud taget måste det svenska folket nu anses ha nått en
sådan grad av politisk stadga, att anledning ej längre finnes att bevara
ett system, som väsentligt fördröjer de förändringar i folkrepresentationens
sammansättning, vilka föranledes av förskjutningar inom valmanskåren.
En helt annan sak är att möjlighet bör skapas att säkerställa den aktuella
opinionens inflytande i situationer, då det kan ifrågasättas, om riksdagens
majoritet är representativ för flertalet medborgare. Detta syfte vinnes genom
införande av ett folkomröstningsinstitut, så utformat att även en
minoritet kan få frågor underställda folket.

Om således första kammarens karaktär av representation för en äldre
opinion icke kan anses principiellt motiverad, leder å andra sidan den olikhet
i politisk sammansättning mellan riksdagens båda kamrar, som ej siillan
blir följden av detta system, till att parlamentarismens tillämpning kan försvåras,
eftersom man i Sverige — till skillnad från i flertalet andra parlamentariskt
styrda länder med tvåkammarsystem — vid regeringsbildningen
har att ta hänsyn i lika hög grad till partiställningen i första kammaren som
i andra.

Det torde vidare icke kunna bestridas, att riksdagsarbetets effektivitet
och planmässighet hämmas därav, att representationen är uppdelad på två

Motioner i Andra kammaren, nr 125.

kamrar. Genom att kamrarna har olika antal ledamöter, under det att utskotten
skall besättas med lika många personer från varje kammare, kan
icke alla av andra kammarens ledamöter erhålla tillfredsställande utskottssysselsättning,
medan många av förstakammarledamöterna alltför mycket
betungas av utskottsuppdrag. Opraktiska ter sig också tvåkammarsystemets
verkningar vid behandlingen i plena. Av betydelse härvid är bland annat
det förhållandet, att ärendena icke som i andra tvåkammarparlament handlägges
successivt utan behandlas samtidigt i båda kamrarna. Att en fråga
på detta sätt diskuteras vid samma tidpunkt i två särskilda församlingar
medför en olycklig splittring av debatten. Då båda kamrarna har samma
funktioner, utskottsberedningen är gemensam och handläggningen i plena
äger rum samtidigt, kan det ej heller sägas att uppdelningen på två kamrar
i och för sig som regel medför större allsidighet eller grundlighet vid frågornas
behandling.

Den moderna samhällsutvecklingen har haft till följd att regeringsmaktens
och de stora intresseorganisationernas ställning alltmer stärkts. Skall
riksdagen kunna försvara sin position, är det nödvändigt att dess organisation
göres så effektiv och rationell som möjligt. Med hänsyn till de tekniska
olägenheter, som följer med en på två kamrar arbetande riksdag, och
med utgångspunkt från uppfattningen, att något behov icke föreligger av
två kammare, av vilka den ena har till uppgift att fungera som en politisk
motvikt mot den andra — anser vi, att tiden nu är mogen för en övergång
till enkammarsystem. Det bör i detta sammanhang framhållas, att av de
stater, som står oss närmast, d. v. s. de nordiska länderna, endast Danmark
har en riksdag uppdelad på två kammare, under det att i Finland och Norge
sedan länge tillämpas enkammarsystem. I Danmark är frågan om landstingets
avskaffande aktuell. Den kombineras där med tanken på en utvidgning
av folkomröstningsinstitutet. Förslag om såväl landstingets avskaffande
som utvidgning av folkomröstningsinstitutet kommer inom den närmaste
framtiden att på nytt framläggas för riksdagen.

Någon ståndpunkt till frågan hur ett svenskt enkammarsystem i detalj
bör utformas skall här icke tagas. Vissa allmänna riktlinjer för ett sådant
systems uppbyggnad kan emellertid angivas.

Uppenbart torde vara att en riksdag, bestående av en kammare, så till
vida måste utgöra en motsvarighet till vår nuvarande andra kammare, att
den förnyas i sin helhet genom direkta, samtidiga folkval och att mandatperiodens
längd ej bör överstiga den som nu gäller för andra kammarens
ledamöter. Om man emellertid icke har något bostadsband, skulle det bli
möjligt att i en enkammarrepresentation bereda plats för personer utan nära
anknytning till särskild valkrets, vilka nu kan inväljas endast i första kammaren.
För att icke de lokala valkretsorganisationerna inom partierna skall
vara alltför obenägna att utse kandidater utanför sin egen valkrets torde
det emellertid vara önskvärt, att enkammarriksdagen erhåller flera ledamöter
än den nuvarande andra kammaren, något som även ur andra syn -

Motioner i Andra kammaren, nr 125.

punkter synes rimligt. Å andra sidan kan det inte gärna vara fråga om att
ge enkammarrepresentationen lika många medlemmar som vår nuvarande
riksdag, då en sådan ordning skulle göra arbetsformerna tungrodda. Lämpligast
synes vara att medlemsantalet uppgår till omkring 300. Det bör påpekas,
att den proportionella rättvisan bättre skulle kunna tillgodoses vid
mandatens fördelning mellan partierna i en enkammarriksdag med denna
numerär än i den nuvarande andra kammaren, därigenom att i varje valkrets
skulle utses flera representanter än som för närvarande sker vid valen
till andra kammaren. Om medlemsantalet i enkammarriksdagen sättes till
omkring 300, skapas också en möjlighet att genom ett system med rikseller
tilläggsmandat uppnå en god riksproportionell mandatfördelning samtidigt
som ett minst lika stort antal representanter som i de nuvarande
kretsarna kan utses valkretsvis.

Att tvåkammarsystemets avskaffande skulle göra riksdagens arbetsformer
mera effektiva och rationella synes uppenbart. De olägenheter, som
detta system medför i fråga om otillfredsställande utskottssysselsättning och
splittring av plenadebatterna, har tidigare berörts. Övergång till enkammarsystem
innebär en genomgripande förenkling av riksdagens arbetsformer,
men det nödvändiggör icke några stora förändringar av riksdagens
organisation i övrigt. De nuvarande utskottens antal och funktioner behöver
ej ändras. Erforderlig garanti mot att ett tillfälligt stämningsläge
leder till genomförande av beslut, som inte motsvaras av en mera varaktig
och bestämd folkopinion, kan erhållas genom användande av ovan förordade
folkomröstningsinstitut.

Om landstingen och fullmäktige i städer utanför landsting befrias från
uppgiften att välja riksdagsmän, behöver icke de rikspolitiska synpunkterna
dominera valen till dessa församlingar i den utsträckning, som sker för närvarande,
något som ur den lokala självstyrelsens synpunkt skulle utgöra
en värdefull vinst.

Med stöd av vad ovan anförts hemställes,

att riksdagen måtte anhålla hos Kungl. Maj:t om en
utredning om införande av enkammarsystem och därmed
sammanhängande författningsfrågor.

Stockholm den 26 januari 1953.

Bertil von Friesen.
Bengt Sjölin.

Sven Wedén.

Margit Vinge.

Bertil Ohlin.
Brita Elmén.
Sven Gustafson

Wald. Svensson.

Olle Dahlén.

Filip Kristensson
i Osby.

i Göteborg.

Carl S:son Schmidt.