Motioner i Andra kammaren, nr 115

Motion 1953:115 Andra kammaren

8

Motioner i Andra kammaren, nr 115.

Nr 115.

Av herr Gustafsson i Borås m. fl., om en fastare fixering av
abortlagens tillämpningsområde, m.m.

Den svenska abortlagen av den 17 juni 1938, som trädde i kraft den
1 januari 1939, medgav abort på tre indikationer:

1. Medicinsk (inbegripet svaghet lika med medicinsk-social indikation),

2. Humanitär eller etisk,

3. Eugenisk lika med fara för arv av sjukdomar.

Åren 1941 och 1942 tillkom några mindre ändringar i lagen, vilka dock
icke berörde indikationerna. Detta var däremot fallet med den senaste
lagändringen av den 17 maj 1946, då den s.k. social-medicinska indikationen
tillkom.

Den social-medicinska indikationen — lika med förutsedd svaghet —
definieras i denna abortlag 1 § 2 stycket på följande sätt: ”När med hänsyn
till kvinnans levnadsförhållanden och omständigheterna i övrigt kan
antagas att hennes kroppsliga och själsliga krafter skulle allvarligt nedsättas
genom barnets tillkomst och vården av barnet.”

I motiveringen för denna lagändring framhölls bl.a. att åtskilliga kvinnor
troligen blivit försatta i svårigheter och att många av dem råkat i
händerna på okunniga abortörer med stora risker för liv och hälsa på
grund av att 1939 års bestämmelser om svaghet som indikation tillämpats
alltför snävt. Detta avsågs motivera att den medicinsk-sociala indikationens
tillämpningsområde vidgades. Därvid borde undvikas uttryck som
skulle kunna anses innebära krav på en akut fara. I stället borde en definition
användas som direkt förde tanken på en långsam nedslitning av
kvinnans krafter. Vidare ansåg justitieministern det behövligt utmärka
att man icke enbart skulle ta hänsyn till vad barnets födelse innebure för
kvinnan utan även till de omsorger och den arbetsbörda som bamet för
framtiden kunde anses vålla henne. Kvinnan behövde således varken förete
sjukdomssymptom eller svaghet vid tidpunkten för ingreppet. Vad åter
anginge de sociala skäl, som skulle kunna motivera ett avbrytande av
havandeskapet — trots att i och för sig tillräckliga medicinska skäl ej
föreligger — ansåg justitieministern att detta borde utmärkas genom
angivande att åtgärden skulle framstå som motiverad med hänsyn jämväl
till kvinnans levnadsomständigheter.

Det sociala momentets betydelse framhålles ytterligare i medicinalsty -

Motioner i Andra kammaren, nr 115.

9

relsens förord till ”Råd och anvisningar rörande tillämpningen av abortlagen”,
där det anges att ”i det stora antalet fall av abort, som numera
utföres på grund av nedsatt krafttillstånd hos kvinnan och där kraftnedsättningen
i stor utsträckning beror på sociala missförhållanden, har ingreppet
sin största betydelse för den enskilde”.

En annan väsentlig anledning till lagändringen år 1946 var den alltmer
stegrade frekvensen av de kriminella aborterna. Man utgick därvid från
antagandet att den åsyftade minskningen härav åtminstone delvis skulle
uppnås, om läkare medgåves rätt att i större omfattning än tidigare avbryta
havandeskap.

Verkningarna av 1946 års abortlag är mycket svåra att bedöma. Om
det totala antalet aborter, som årligen äger rum i vårt land, har man ingen
exakt kännedom. Före år 1938 är statistiken av mycket litet värde. Sålunda
vet man icke ens hela antalet på sjukhusen behandlade fall av aborter
eller sviter efter aborter. Sedan år 1948 infordras från alla sjukvårdsinrättningar
mera noggranna uppgifter om det totala antalet.

Antalet verkställda legala aborter enligt medicinalstyrelsens statistik
var följande:

1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

Antal legala aborter 433 439 506 496 568 703 1088 1623

1946 1947 1948 1949 1950 1951

2 378 3 534 4 585 5 503 5 889 6 328.

Perioden 1938—1951 sålunda tillsammans 34 073. Enligt medicinalstyrelsens
uppgift var antalet kända aborter utanför lagen år 1949 9 716. Stegringen
av antalet legala aborter efter ikraftträdandet av 1946 års lagändring
är mycket påtaglig. Om denna ökning i antalet legala aborter medförde
motsvarande minskning av de kriminella är icke möjligt att helt
klarlägga. Bland dem som sysslar med dessa frågor råder mycket delade
meningar härom. En mycket pessimistisk uppfattning redovisas av docent
Ingelman-Sundberg, som har uttalat: ”Efter 1947 har en markant stegring
i fråga om de kriminella aborterna inträtt parallellt med den mycket
kraftiga stegringen av de legala. Förklaringen härtill torde framgå av
följande omständigheter. Under senaste tiden har ett antal patienter på
Sabbatsbergs kvinnoklinik, vilka medgivit kriminell abort, tillfrågats om
varför de ej i stället sökt legal abort. Flera har då uppgivit, att de ansåge
detta för omständligt och att de vid tidigare legal abort hos dem
själva eller i bekantskapskretsen blivit avskräckta av den noggranna utfrågningen
om familjeomständigheter m.m. Den nya abortlagen och propagandan
kring densamma har gjort såväl läkarna som allmänheten mera
abortminded än tidigare. För Stockholmsdistriktets del nödgas man alltså

10

Motioner i Andra kammaren, nr 115.

konstatera, att huvudändamålet med den nya abortlagen — minskning av
de kriminella aborterna — icke uppnåtts, utan att en ökning snarare inträtt.
”

Oberoende av om man lyckas tvinga tillbaka de kriminella aborterna
visar ökningen av antalet legala aborter en oroväckande tendens. I vilken
utsträckning den vidgade socialmedicinska indikationen här spelar för roll
är omöjligt att exakt avgöra. För närvarande sker omkring 10 procent av
de legala aborterna på indikationen ”förutsedd svaghet”. Många kritiker
till abortlagen och dess tillämpning anser, att de flesta fallen av ”svaghet”
är detsamma som ”förutsedd svaghet”, s.k. ”svaghet”, d.v.s. § 1 punkt 1 i
lagen ligger till grund för 50—60 procent av alla legala aborter. Praxis
beträffande vilken av de två benämningarna — ”svaghet” och ”förutsedd
svaghet” — som får bilda grundval för läkarnas beslut är mycket
divergerande. Här torde ett betydande osäkerhetsmoment föreligga. Den
nuvarande lagen synes nämligen inte ge tillräckligt preciserad vägledning
om vilka slag av tillstånd som kan inrymmas inom begreppet socialmedicinsk
indikation. Sätts social indikation lika med ekonomisk misär, bostadsnöd
och liknande eller s.k. social vanära före, förefinnes icke abortindikation
enligt lagen. Men har ett sådant socialt missförhållande åstadkommit
depression under graviditeten — och det får anses ganska naturligt
att varje ansvarsmedveten kvinna blir deprimerad över sin graviditet,
om hon befinner sig i ett socialt nödläge och ej kan få tillräckligt
adekvat hjälp — medger lagen att graviditeten avbrytes. Denna tänjbarhet
i definitionen synes tyvärr ha lett till en viss osäkerhet vid behandlingen,
en osäkerhet som med lagens nuvarande formulering tyvärr synes
vara ganska ofrånkomlig. Att detta i vissa kretsar lett till att man tagit
för lätt på frågan om aborter torde knappast kunna motsägas. Denna
omständighet kan också vinna ytterligare spridning. Social-psykologiskt
sett kan ingen människa vara oberoende av de sedvänjor, som förekommer
i samhället. Vissa beteendemönster utbildas, och i en given situation
betraktas de som normala. Även om ett sådant beteende som abort från
åtskilliga synpunkter kan betecknas som djupt olyckligt, torde dessa
synpunkter inte ha någon relevans i en given situation. Den som saken
gäller tar upp frågan från sin egen ställning och med hänsyn till hur
vederbörande tror att den allmänna inställningen är. De flesta kvinnor
som söker abort är säkerligen varken bättre eller sämre än en genomsnittlig
medborgare. En viss restriktivitet i bedömandet torde dock vara
nödvändig för att skapa den rätta balansen.

Det vore önskvärt om lagens tillämpningsområde bleve fastare fixerat
än vad nu är fallet. Möjligen skulle kunna införas ett moment om att
havandeskap må avbrytas där tillståndet icke på annat sätt genom ve -

Motioner i Andra kammaren, nr 115.

11

tenskap och beprövad erfarenhet kan för kvinnan häva sjukdomstillståndet
eller förbättra situationen.

I olika sammanhang har framförts tanken att operatören skulle kopplas
in i ärendets prövning och inte först sedan myndigheternas tillstånd
beviljats. Redan innan tillstånd lämnas borde det vara klart att behörig
läkare åtagit sig operationen; likaså borde man kunna ta under omprövning,
huruvida icke de läkarintyg, som ligger till grund för de legala aborterna
och vilka sändes till medicinalstyrelsen i efterhand, borde kunna
kompletteras med prövning av en kurator. Om sådant förfaringssätt infördes
skulle en del nuvarande irritationsmoment i samband med aborterna
bortfalla.

Helt allmänt må betonas, att frågan om aborterna icke löses enbart genom
lagstiftningsåtgärder. Samhället måste ha sådana hjälpformer, att
det inte i så stor utsträckning blir nödvändigt för kvinnor att söka denna
utväg. Inte minst erfordras därför en utbyggnad av den kurativa verksamheten.

En utredning håller på att undersöka verkningarna av nuvarande lagstiftning.
Enligt direktiven skall kommittén inte behandla lagstiftningen.
En specialutredning om lagstiftningen som sådan är därför motiverad.

Med stöd av vad ovan anförts hemställes,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa om en
utredning om att abortlagens tillämpningsområde blir fastare
fixerat enligt vad ovan skisserats, samt att läkarenoperatören
får tillfälle att på ett tidigare stadium än vad
nu sker deltaga i ärendets behandling.

Stockholm den 23 januari 1953.

Axel Gustafsson Filip Kristensson Sven Gustafson

i Borås. i Osby. i Göteborg.