Motioner i Andra kammaren, Nr 113

Motion 1937:113 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr 113.

1

Nr 113.

Av herr Frankenberg m. fl., örn vissa ändringar i lagen
om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande
av bageri- och konditoriarbete.

Lagstiftningen angående förbud mot natt- och söndagsarbete i bageri- och
konditoriföretag tillkom vid 1919 års riksdag. Dess giltighetstid begränsades
då till en tidrymd av 4 år.

När denna lag med utgången av år 1923 upphörde att gälla, efterträddes den
av den likaledes provisoriska lagen av den 22 juni 1923 örn vissa inskränkningar
beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriearbete.
Denna lags giltighet utlöpte år 1926.

Vid år 1926 års riksdag framlade Kungl. Maj:t, i proposition nr 72, förslag
örn, dels att Sverige skulle ansluta sig till den av internationella arbetskonferensen
år 1925 antagna konventionen angående nattarbete i bageri, dels ock
förslag örn sådana ändringar i förut gällande lag, som erfordrades för antagande
av konventionen, samt att lagen, som tidigare endast varit provisorisk,
skulle definitivt fastställas.

Beträffande tiden för nattarbetsförbudet föreslogs, att den tid för arbetets
början, som varit föreskriven i den provisoriska lagen, nämligen att uppeldnings-
och deggöringsarbete skulle få taga sin början tidigast kl. 4 f. m.
och att det övriga arbetet, s. k. uppslagningsarbete, skulle få taga sin början
tidigast kl. 6 f. m., definitivt skulle bibehållas. Dessutom föreslogs, att det
undantag, som stadgats i tidigare — och för övrigt i gällande lag — att bagerirörelse,
som drives utan biträden av annan än make och hemmavarande barn,
skulle utgå ur lagen.

Propositionen av år 1926 byggde i huvudsak på en rätt omfattande utredning,
som företagits av socialstyrelsen. Utredningen avsåg att utröna den
provisoriska lagens ekonomiska verkningar inom bageri- och konditoribranschen.
På grund av ifrågavarande utredning ansåg sig såväl socialstyrelsen
som kommerskollegium kunna föreslå, att lagen definitivt fastställdes.
Socialstyrelsen föreslog emellertid, att tiden för arbetets början
skulle framflyttas, så att uppeldnings- och deggöringsarbetet skulle få börja
tidigast kl. 3.3 0 f. m. och det övriga arbetet kl. 5 f. m.

Andra lagutskottet föreslog i sitt utlåtande, att riksdagen måtte besluta
lagens ytterligare provisorium till 1930 års utgång, samt biträdde socialstyrelsens
förslag örn sådan ändring beträffande arbetstidens början, att tiden
för uppeldnings- och deggöringsarbetets början skulle framflyttas från kl. 4
till kl. 3.30 f. m. samt att det övriga arbetet skulle börja tidigast kl. 5 f. m.
Detta blev även riksdagens beslut.

Då frågan åter behandlades vid 1930 års riksdag, beslöts definitivt fast Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 4 sami. Nr 113—118.

198 37

* Motioner i Andra kammaren, Nr 113.

ställande av den s. k. bagerilagen, men tiden för arbetets början blev fortfarande
enligt 1926 års beslut.

Därigenom att den i tidigare lag bestämda arbetstidens början — kl. 4
respektive kl. 6 f. m. — framflyttats till kl. 3.3 0 respektive kl. 5 f. m. har en
väsentlig försämring i bageri- och konditoriarbetarnas förhållanden åstadkommits.
I sin motivering emot den av socialstyrelsen föreslagna framflyttningen
av arbetstidens början —- vilken motivering ännu i dag är gällande —
anförde socialministern bland annat:

»För att en lagstiftare skall anse sig berättigad att vidtaga en lagändring,
som uppenbarligen innebär ett steg tillbaka på de sociala reformernas väg
och för de därav berörda en avsevärd försämring i arbets- och levnadsförhållanden,
mäste emellertid, enligt mitt förmenande, lagändringen vara påkallad
av synnerligen starka skäl.

Beträffande förhållandena i det särskilda fall, som här är ifråga, innebär
förändringen, att ett betydande antal arbetare, som sedan sex år fått börja sitt
arbete kl. 6, skulle få börja det kl. 5 f. m. Det förra klockslaget betecknar,
redan det, en ganska tidig timme, men det senare nämnda angiver en begynnelsetid,
som i många fall måste leda till verkligt besvärande olägenheter
och stundom även hygieniska risker. För att kunna börja arbetet kl. 5 måste
nämligen arbetarna, vilkas övervägande antal utgöres av kvinnor, sannolikt
stiga upp före 4. Någon ordnad måltid lär väl vanligen ej då vara att påräkna
och sparvagnar och andra kommunikationsmedel ha vid ifrågavarande
tidiga timme ej ännu börjat sina turer.»

Olägenheterna för dem, som varje morgon nödgas börja sitt arbete kl.
5 f. m., torde vara uppenbara för en var. Men ännu större äro givetvis olägenheterna
för de bageri- och konditoriarbetare, som äro nödsakade börja sitt
arbete redan kl. 3.3 0 varje morgon, vilket är förhållandet med dem, som skola
förrätta uppeldnings- och deggöringsarbetet. Att särskilt dessas hem- och
levnadsförhållanden ur flera synpunkter icke kunna bliva tillfredsställande
torde vara ostridigt.

Yad vidare beträffar undantagsställningen för bageriföretag, vilka bedrivas
utan biträde av annan än make och hemmavarande barn —- de s. k. familjebagerierna
—- föreslog Kungl. Majit vid 1926 års riksdag, att någon undantagsbestämmelse
icke skulle finnas för dem, utan att alla bageri- och konditoriföretag
skulle börja sitt arbete vid samma tid på dygnet. Redan av den undersökning,
socialstyrelsen företagit vid nämnda tidpunkt, framgick tydligt huru
förhållandena då tedde sig.

Först konstaterade styrelsen, att intill år 1925 46.2 procent av familjebagerierna
och 49 procent av hembagerierna tillkommit, respektive tillträtts,
efter den 1 januari 1920 och att motsvarande procenttal för samtliga bageriföretag
under samma tid kan anses uppgå till 38.2 procent. Härav framgår,
ansåg styrelsen, att antalet familje- och hembagerier ökats över normalt.

Det är av vikt att här erinra örn, vad socialstyrelsen vidare anförde i denna
sak. Bland annat anfördes följande:

»Klagomålen från de större bageriernas sida, framförda av såväl arbets -

Motioner i Andra kammaren, Nr 113.

3

givare som arbetare, ha ej upphört, och under de förut omtalade, innevarande
år verkställda utredningarna rörande bagerilagstiftningens verkningar ha de
med stor skärpa ånyo gjorts gällande. Flera under utredningarna gjorda iakttagelser
tyda också på, att de icke sakna fog för sig. Andra lagutskottet vid
1922 års riksdag uttalade med anledning av ett i herr Kinmansons förut berörda
motion framställt yrkande på ifrågavarande undantagsbestämmelses uteslutande,
att det enligt utskottets uppfattning för frågans bedömande vore av
avgörande betydelse att få utrönt i vad mån efter bagerilagens tillkomst en
förskjutning inom bageribranschen skett i riktning mot ökat antal hembagerier
och vidgad omsättning för dem på bekostnad av de mera yrkesmässigt
bedrivna bagerierna.

Av de förut anförda siffrorna beträffande bageriföretagens fördelning på
olika typer framgår, att de små företagen — vare sig man urskiljer de här
särskilt åsyftade familjebagerierna eller med hänsyn till den osäkra differentieringen
skär alla företag utan särskilt anställda arbetare över en kam —
obestridligen intaga en mycket betydande ställning inom bagerihanteringen
och med all sannolikhet kunna erbjuda de större bagerierna en kännbar konkurrens.
Jämväl uppgifterna örn bageriföretagens fördelning med hänsyn till
tiden för deras tillkomst måste, även om lägre löner, tekniska förbättringar
m. m. gynnat uppkomsten av småbagerier under de senaste åren, anses tyda
på att lagstiftningen medfört starkare ökning av de små än de stora företagen.
Såsom en omständighet, vilken torde tjäna att förvärra verkningarna av undantaget,
må framhållas, att den allmänna uppfattningen i stor utsträckning icke
gör sig reda för undantagets begränsning utan med familjebagerierna i avseende
å frihet från lagens iakttagande jämställer allehanda små bageriföretag.
Det anmärkningsvärt stora antalet bagerier, som uppgivits olovligen
undandraga sig lagens tillämpning, lär i viss mån finna sin förklaring i nu
berörda omständighet. Nämnas bör måhända också i förevarande sammanhang,
att undantagsbestämmelsen givit upphov åt en del anordningar till
lagens kringgående, t. ex. genom att arbetarna formellt upptagas såsom
kompanjoner.

Huruvida ett uteslutande av undantagsbestämmelsen skulle för de större
bagerierna medföra förväntad lättnad i konkurrensavseende, är måhända ej
fullt säkert. Tiderna för försäljningens början, varom den av styrelsen verkställda
utredningen lämnat upplysning, utvisa ej med säkerhet någon tidigare
början för familje- och övriga småbagerier, och den s. k. butikstängningslagen
torde också i regel ej medgiva dylik början före kl. 7 f. m. Vidare skulle de
större bageriföretagen med hänsyn till sina återförsäljningsställen alltid vara
de mindre med deras direkta försäljning underlägsna i avseende å brödets
tidiga tillhandahållande.

Socialstyrelsen är emellertid fortfarande av den meningen, att rättvisan
kräver undantagets avskaffande. När staten för tillgodoseende av något
offentligt intresse pålägger en näringsgren vissa inskränkningar i dess verksamhet,
måste den nämligen anses förpliktad att så vitt möjligt tillse att den
ej därmed gynnar vissa grupper av företag på andras bekostnad.»

4

Motioner i Andra kammaren, Nr 113.

Vid föregående års riksdag framlades, såsom bilaga till motionen nr 185
i andra kammaren, en utredning, verkställd av svenska livsmedelsarbetareförbundet,
som tillfullo bestyrker, att den utveckling till förmån för familjeoch
hembagerierna, som socialstyrelsen redan i sin utredning till Kungl.
Maj:ts proposition av år 1926 konstaterade, fortfarande är tillfinnandes, därigenom
att lagen tillåter vissa undantag för dessa grupper av företag.

Vid 1935 och 1936 års riksdagar väcktes i första och andra kammaren
motioner, dels örn ändring i gällande lag örn arbetstidens början, dels ock
örn utredning för att erhålla rättelse beträffande undantagen. Båda åren avslog
första kammaren motionerna. Andra kammaren däremot antog dem —
i vad de gällde undantagsbestämmelsen — genom lottning. Vid 1936 års
riksdag avslogs emellertid motionen örn utredning, likaledes genom lottning.

Då utvecklingen på berörda område fortsatt i samma riktning, sedan socialstyrelsen
företog ovan angivna undersökningar, och som förhållandena ingalunda
förbättrats för bageri- och konditoriarbetarna i avseende på arbetstidens
början, få vi, med stöd av vad som ovan anförts, hemställa,

att riksdagen beslutar,

1) att § 1 i lagen örn vissa inskränkningar beträffande tiden
för förläggande av bageri- och konditoriarbete får den ändrade
lydelsen, att arbetet för tillverkning av bageri- och konditorivaror
»må icke bedrivas å sön- och helgdag eller å tid mellan
kl. 8 e. m. och 6 f. m. å söckendag»,

2) att i den följande satsen av samma paragraf »Vad sålunda

stadgas---hemmavarande barn» utgår, samt ävenså

3) att § 2 mom. d) ändras därhän, att uppeldning och deggöring
utföres å söckendag mellan kl. 4 och 6 f. m.

Stockholm den 20 januari 1937.

Olof Nilsson.

J. W. Mårtensson.

Evert Frankenberg.
Abel Sundberg.