Motioner i Andra kammaren, nr 10 (Motion 1944:10 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 10.

Nr 10.

Av fru Nordgren, angående skapande av skydd för trafikchaufförer
under deras yrkesutövning mot överfall och våld från
passagerares sida.

Sistlidne julafton ägde, som bekant, ett ohyggligt dåd rum utanför Vetlanda
i Småland, vilket djupt upprörde hela vårt folk. En trafikchaufför blev under
sin yrkesutövning på ett bestialiskt sätt mördad av en samvetslös vettvilling.
Motivet för gärningen var att komma över chaufförens dagskassa, ett ganska
vanligt motiv när det gäller överfall på trafikchaufförer. Den mördade chauffören
var känd som en skötsam och duglig man och familjefader. Han efterlämnade
hustru och tre minderåriga barn i små omständigheter, och dessa få
nu för all framtid lida av det skedda.

Det inträffade är, dessvärre, ingen enstaka händelse. Listan på yrkesbröder
till den mördade, vilka råkat ut för samma olycksöde, är ganska lång. Poukkamordet
1924, Sörbomordet, en av Salaligans bravader 1936, Linderömordet för
något år sedan äro några av de mest markanta fallen.

Tydligt är att riskerna äro stora för den grupp av yrkesutövare, det här
är fråga örn, och att det är en mycket utsatt post, på vilken de i samhällets
tjänst äro satta att verka. Det måste därför, enligt undertecknads mening, anses
som en samhällets oavvisliga plikt, att åtgärder vidtagas, dels för att skapa
skydd åt dessa yrkesutövare och dels för att det blir ekonomiskt sörjt för deras
familjer, som under sin yrkesutövning fallit och framdeles kunna komma att falla
offer för nidingar. Vad som kan och bör göras i först berörda hänseende anser
jag mig icke kunna bedöma, utan torde detta böra göras till föremål för sakkunnig
utredning och prövning. Ett bland de olika förslag till åtgärder, som
kommit till synes i den offentliga diskussionen, är att trafikchaufför bör ha
rätt att bära vapen samt tillerkännas polismans skydd. Ett annat går ut på
att trafikbilar böra vara försedda med skottsäker glasruta mellan förarhytt och
baksäte. Huruvida sistnämnda anordning skulle kunna utgöra tillräckligt skydd
synes emellertid tveksamt. Bilpassagerare måste ju kunna komma till tals med
chauffören under åkningen, exempelvis för att ge order örn eventuellt avbrott
i färden, ändrad färdriktning etc., och för detta brukar glasrutan mellan förarhytten
och baksätet skjutas åt sidan. Ett sådant tillfälle kan ju med lätthet
utnyttjas till illdåd mot bilföraren av passagerare med dylikt syfte. En anordning
med skottsäker bilruta mellan förarhytt och baksäte bör därför helst
kompletteras med talrörsinrättning. Möjligen bör även tagas under övervägande

Motioner i Andra kammaren, nr 10.

huruvida inte krav på obligatorisk legitimation från passagerares sida bör införas
för bilkörningar på landsbygden efter mörkrets inbrott.

Beträffande skapandet av ekonomisk trygghet för efterlevande familjer till
de under sin yrkesutövning fallna offren bör detta enligt min åsikt ske genom
statens försorg och på statens bekostnad. Det kan icke vara med social rättvisa
överensstämmande, att dessa efterlevande, såsom nu ofta är fallet, för sin
försörjning skola vara hänvisade till fattigvården eller den enskilda offerviljan.
Här är det, synes det mig, samhällets skyldighet att gripa in och genom statliga
pensioner åt änkorna till de omkomna och åt deras minderåriga barn under
dessas uppväxtår trygga existensen. Efter vilka regler och med vilka belopp
dylika pensioner böra utgå torde böra göras till föremål för närmare utredning.

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställes,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om skyndsam utredning angående

dels huruvida och på vad sätt skydd kan skapas för trafikchaufförer
under deras yrkesutövning mot överfall och våld
från passagerares sida

och dels på vad sätt ekonomisk trygghet kan skapas för efterlevande
hustrur och minderåriga barn till trafikchaufförer, som
under sin yrkesutövning fallit offer för våld med dödlig utgång,
samt att för riksdagen snarast möjligt framläggas de förslag,
vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 12 januari 1944.

Olivia Nordgren

Gaston Press Boktryckeri, Stockholm 1944