Motioner i Andra kammaren, nr 1099 år 1964

Motion 1964:1099 Andra kammaren - höst

Motioner i Andra kammaren, nr 1099 år 1964

5

Nr 1099

Av herr Hagberg m. fl., i anledning av en till bankoutskottet från
fullmäktige i riksbanken inkommen framställning angående
Tumba pappersbruk, m. m.

Riksbanksfullmäktiges skrivelse den 5 november 1964 till bankoutskottet
om Tumba pappersbruk är märklig i flera avseenden.

Dels begär riksbanksfullmäktige godkännande av att de i början av detta
år godtyckligt upphävde ett högtidligt riksdagsbeslut om Tumbabrukets utbyggnad,
dels vill de helt undanröja detta beslut.

Därjämte vill de ha fullmakt att, i stället för att utvidga Tumba pappersbruk,
så småningom nedlägga detta genom att nedslita detsamma.

De vill att riksbanken skall arrendera sitt eget pappersbruk av sitt eget
bolag för att kunna upprätthålla ett tjänstemannaantal vars betingelser upphävts.

Slutligen motiverar de detta med en avtalstvist med arbetarparten om arbetsvillkoren,
som i deras egen uppskattning kan röra sig om 5 % av lönekostnaderna
och kanske 2 % av totalomkostnaderna.

Utöver detta vill riksbanksfullmäktige flytta sedeltryckeriet från Kungsholmen
till Tumba, men utan att förete någon utredning om hur detta skulle
kunna påverka pappersbrukets drift vill de dess nedläggning.

Det är nu mer än ett och ett halvt år sedan riksdagens båda kamrar beslöt
att bygga ut Tumba pappersbruk för 50 miljoner kr., varigenom dess
kapacitet skulle öka med 10 000 ton kvalitetspapper. Arbetarantalet skulle
enligt samma beslut fördubblas, men produktionen tiodubblas.

Beslutet hade föregåtts av en serie utredningar och undersökningar. Det
handlade enligt fullmäktige om att åstadkomma »en ekonomiskt livsduglig
storlek» på bruket, detta påstods vara det enda realistiska framstegsalternativet.
Riksdagen förespeglades bildligt talat guld och gröna skogar. Den
planerade papperstillverkningen skulle enligt en talesman ge guldägg.

Borgerliga opponenter hävdade häremot att det inte skulle bli en god
affär utan tvärtom en dålig och äventyrlig sådan. Det framkastades även
alt del kunde vara bättre slå igen bruket och köpa sedelpapper på annat
håll, tydligen i utlandet.

De som försvarade utbyggnaden framhöll häremot utom de goda räntabilitetsutsikterna
dels att riksbanken måste ha ökade mängder sedelpapper

6

Motioner i Andra kammaren, nr 1099 år 196b

som bara kunde levereras från Tumbabruket, dels också förpliktelserna
mot de anställda och risken för att högt kvalificerad arbetskraft sökte sig
till andra jobb. Dessutom var de fasta kostnaderna stora och bundna, varigenom
nedläggningen av bruket skulle bli ytterligt förlustbringande.

Enligt riksdagsbeslutet som var grundat på riksbanksfullmäktiges förslag
borde ett aktiebolag ägt av riksbanken bildas för att åstadkomma en
smidigare drift vid pappersbruket. För allt detta liksom för brukets utbyggnad
åberopades ekonomiska skäl.

För de anställda beräknades i huvudsak motsvarande villkor som i pappersindustrien
— staten skulle alltså inte vara någon mönsterarbetsgivare
för sina arbetare! Vissa allmänna villkor för de redan anställda liksom pensionsåtaganden
kunde dock ej försämras, varför riksbanken och inte det
planerade aktiebolaget borde belastas därför.

Detta var det väsentliga i riksdagsbesluten.

Vid förhandlingar med tjänstemännens organisationer nådde man raskt
resultat, helt enkelt därför att här handlade det uteslutande om stora förbättringar
för de anställda som ökade statsverkets omkostnader. Hur mycket
är inte känt, men troligen är det mer än den beräknade förlusten.

När det däremot gällde arbetarparten skar det sig, dels därför att bolagsledningen
ville försämra de allmänna villkoren för nyanställda och anställda
utan tillräckliga kvalifikationsår, dels också införa en tydligen förlustbringande
kontinuerlig drift vid bruket för samtliga arbetare.

Fullmäktige uppskattar skillnaden i ståndpunkter till 10 ä 15 c/o fördyring
genom arbetarpartens krav, en uppskattning som på arbetarhåll betecknats
som orimlig ända till löjlighet.

Om man emellertid följer fullmäktiges uppskattning bör man hålla i minnet
att samtliga lönekostnader uppskattas till 45 % av de totala. På grundval
av 1963 års lönekostnader fram till 1 oktober kan dessa inte understiga
tre miljoner kr., de är sannolikt högre genom det nya tjänstemannaavtalet.
Enligt fullmäktige är den begärda löneskillnaden mellan 1 600 kr. och 2 400
kr. per arbetare. Vid en genomsnittsskillnad ä 2 000 kr. skulle det för de
90 arbetarna alltså röra sig kring 5 % av hela lönesumman eller väl 2 % av
hela omsättningen. Det synes helt orimligt att denna obetydliga skillnad
skulle få hindra genomförandet av riksdagsbeslutet, i all synnerhet som
detta förutsätter en så väsentlig minskning av löneandelen i förhållande till
den beräknade produktionen. Lika litet borde det kunna tjäna som motivering
för pappersbrukets nedläggning.

Å andra sidan bestrides från arbetarpartens sida fullmäktiges uppgifter
om skillnaderna. Det påpekas vidare att här handlar det om en typisk låglönegrupp
och att det är oriktigt att genomdriva pappersindustriens genomsnittslöner
för ett finpappersbruk. Vad de allmänna villkoren beträffar är
de i huvudsak jämförliga med det statliga karlskronavarvets, dels följer de
samma linje som LO försökt genomföra vid årets avtalsuppgörelse. De mot -

Motioner i Andra kammaren, nr 1099 år 196b

7

svarar för övrigt i princip de regler som avtalsmässigt fastställts för tjänstemännen.
Arbetarparten har dessutom godtagit den kontinuerliga driften för
hela företaget när utbyggnaden verkställts.

Å andra sidan framgår av utredningen att kontinuerlig drift skulle fördyra
nuvarande produktion med 15 000 kr. per år.

Timlönerna uppges ligga något högre, men totalförtjänsten lägre än vid
andra pappersbruk.

De expertberäkningar som fullmäktige återger visar på ett årligt underskott
bortsett från förräntningsanspråken å i ena fallet 85 000 kr., i det
andra 200 000 kr. Här är dock den givna utgångspunkten nuvarande löner
inklusive tjänstemannaavtalet och ett sedelpapperspris av 15 kr. per kg.
Papperspriset förefaller i sammanhanget viktigt. Det handlar här inte om
några jämförelser eller ett marknadspris som framkommit som resultat av
en konkurrens. Papperspriset är i stället tämligen godtyckligt fixerat på en
trots prisstegringarna sjunkande nivå.

I riksbankens berättelse för 1963 upptas under utgifter till Tumba pappersbruk
— antagligen sedelpapperskostnader — följande poster under en
tioårsperiod: 1954 1,6 mkr., 1955 2 mkr., 1956 2,5 mkr., 1957 1,8 mkr.,
1958 1,7 mkr., 1959 1,4 mkr., 1960 1,2 mkr., 1961, 1962 och 1963 1 mkr.
per år. Under samma tid har sedelmängden ökat starkt — jämfört med
1947 från 1,4 miljard kr. till 1963 8,4 miljarder kr. eller en sexdubbling.
Intrycket härav är inte att brukets ställning försämrats utan betydligt förbättrats.

Här bör man också ta hänsyn till vad fullmäktige själv påpekar, att en
stor ökning av sedeltrycket måste genomföras på grund av den starkt nedsatta
effektiviteten under två inkörningsår med en ny press.

Det material som framlagts utgör sålunda inte ett stöd för det godtyckliga
sabotaget av riksdagens utbyggnadsbeslut, ännu mindre för förslaget att
slita ner bruket med sikte på dess nedläggande.

Därmed bestrides inte att det kan finnas skäl att ifrågasätta de utredningar
som föregick riksdagsbeslutet om brukets utbyggnad. Man har ett
starkt intryck av att försöken att skylla på arbetarparten bara är en undanmanöver
för att dölja att riksdagen förts bakom ljuset och att riksbanksfullmäktige
numera kommit till det resultatet att dess rekommendationer
var grundade på felspekulationer och en högst anmärkningsvärd
sangvinism. Om detta är det verkliga skälet så handlar det om en ändå
större skandal än när lönediskussionen åberopats.

Fullmäktige föreslår emellertid att sedeltryckeriet på Kungsholmen skall
flyttas ut till Tumba på pappersbrukets område och förstärka driften under
nedslitningstidcn. Detta är antagligen rationellt.

Frågan är om inte också myntverket borde flyttas ut och samordnas med
Tumbaföretaget liksom sedeltryckeriet. Fördelarna därav framstår som
självklara medan nyttan av skilda myntverk och sedeltryckerier alltid kan

8 Motioner i Andra kammaren, nr 1099 år 196i

ifrågasättas. Andra uppgifter som myntverket har kan säkert med fördel
överflyttas på statens provningsanstalt.

Om därför riksdagens beslut om utbyggnad av Tumba pappersbruk skall
upphävas måste enligt vår mening helt andra skäl därför framläggas än den
i sammanhanget bagatellartade tvisten om löner och arbetsvillkor för arbetarna.

Om Tumbabruket skall drivas på nedslitningslinjen med sikte att så småningom
nedläggas måste enligt vår mening ett betydligt bättre material
föregå ett sådant avgörande, inte minst måste en utredning verkställas som
klargör konsekvenserna för pappersbruket av sedeltryckeriets, måhända
även myntverkets, utflyttning till Tumba.

Om riksbanken skall arrendera sitt eget pappersbruk av sitt eget bolag
måste helt andra skäl därför anges än att trygga andra löne- och anställningsvillkor
för tjänstemännen än vad som gäller i statsverket för övrigt
och vad som gällde innan den i sammanhanget monstruösa bolagsbildningen
kom till stånd.

Vi föreslår med hänvisning härtill,

att riksdagen i anledning av riksbanksfullmäktiges skrivelse
avvisar förslaget om att på grund av lönetvisten med
arbetarna upphäva beslutet om Tumbabrukets utbyggnad,
men att utbyggnadsbeslutets verkställande uppskjutes och
hela problemet göres till föremål för en allsidig utredning,
att riksbanksfullmäktige får i uppdrag att utreda de ekonomiska
betingelserna för pappersbruket i Tumba vid sedeltryckeriets
och eventuellt myntverkets utflyttning till
Tumbabrukets område, samt

att i avvaktan därpå riksbanken svarar för Tumbabruket
som tidigare utan att arrendera sitt eget företag.

Stockholm den 24 november 1964

Hilding Hagberg Helmer Holmberg Henning Nilsson

ESSELTE AB. STHLH 64
414910