Motioner i Andra kammaren, Nr 106

Motion 1931:106 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr 106.

1

Nr 106.

Av herr Holmgren, örn befrielse för fyra kaptener vid flottan från
viss dem av domstol ålagd ersättningsskyldighet.

Styrmannen av andra graden vid flottan John Hultberg hade under tiden
1924—juli 1927, då han tjänstgjort såsom avlöningsunderofficer till en
början vid sjätte matroskompaniet och sedermera enligt kårchefsorder den
19 oktober 1926 jämväl vid fjärde matroskompaniet, tillgripit och förskingrat
manskapet tillkommande avlöningsmedel till ett sammanlagt belopp av
femtiotusenfemhundrasjuttioåtta kronor 60 öre, varjämte Hultberg till döljande
av tillgreppen fört falska räkenskaper rörande medlen. Då förskingringarna
upptäckts tog sig Hultberg av daga den 1 oktober 1927.

Med anledning av de sålunda konstaterade förskingringarna ställdes 4
kompanichefer, kaptenerna Folke Axelsson Nerman, Torbjörn Axelsson
Hummel, Ejnar Johnsson och John Karl Olof Schussler under tilltal vid
stationskrigsrätten vid flottans station i Stockholm.

Nerman hade under tiden den 25—den 30 september 1926 uppehållit
befattningen såsom chef för sjätte matroskompaniet och därefter från och
med den 1 påföljande oktober varit förordnad till chef för samma kompani;

Hummel hade varit tillförordnad chef för sjätte matroskompaniet under
tiden den 4—den 12 augusti samt den 3—den 13 september 1924, den 29
april och den 26 juni—den 12 juli 1925 samt den 5 maj—den 13 juni,
den 16—den 27 juni och den 1—den 12 augusti 1926.

Johnsson hade varit tillförordnad chef för sjätte matroskompaniet under
tiden den 14—den 15 juni, den 28 juni—den 1 juli och den 5—den 31
juli 1926 samt för fjärde och sjätte matroskompanierna den 27—den 31
juli 1927.

Schussler hade tjänstgjort såsom chef för sjätte matroskompaniet under
tiden den 16—den 23 juli 1924 samt den 2—den 4 juli och den 13 augusti
—den 24 september 1926, och tidvis för samtliga kompanierna i Stockholm.

Vid stationskrigsrätten vid flottans station i Stockholm hava vederbörande
krigsfiskal och advokatfiskal anfort: Jämlikt stadgandena i reglementet för
marinen del I §§ 141.2, 142.1, 151.10 och 218 f) och k) bure kompanichef
vid sjömanskår ansvaret för att manskapets avlönings- och beklädnadsmedel
komme detsamma tillgodo på sätt i reglementet närmare föreskreves.
De åtalade kompanicheferna hade emellertid under tid då de utövat befattningen
såsom kompanichefer vid ifrågavarande matroskompanier underlåtit
att verkställa vederbörlig granskning av de utav Hultberg såsom av Bihang

till riksdagens protokoll 1031. 4 sami. ?4 höft. CNr 106—110.) 1

2

Motioner i Andra kammaren, Nr 106.

löningsunderofficer förda räkenskaperna. Härigenom hade de av Hultberg
under nämnda tid begångna förskingringarna kunnat fortgå. På grund
härav yrkade åklagaren ansvar å svarandena för vårdslöshet i fullgörande
av tjänsteplikt och tillika yrkades utbekommande av skadestånd, svarande
mot de förskingrade beloppen.

Krigsrätten har genom utslag den 15 mars 1929 utlåtit sig: Väl vöre i
målet upplyst, att, sedan Hultberg den 1 oktober 1927 avlidit, genom vederbörlig
undersökning uppdagats, att Hultberg åren 1924, 1925, 1926 och
1927 tillgripit och förskingrat betydande belopp av kronans, för avlönande
av manskap vid fjärde och sjätte matroskompanierna avseddh medel, som
han i egenskap av avlöningsunderofficer vid sagda kompanier å tjänstens
vägnar uppburit och omhänderhaft, och till döljande av tillgreppen fört
falska räkenskaper rörande nämnda avlöningsmedel; att de tilltalade kompanicheferna
vid granskning av dylika räkenskaper, så vitt anginge tid, då
de varit tillförordnade chefer för respektive matroskompanier, lämnat räkenskaperna
utan anmärkning; att marinförvaltningen för kronans räkning
till dem av manskapet, som kunnat anträffas, utbetalt ersättning för den
förlust, de eljest skulle hava lidit genom Hultbergs lorskingringsbrott; samt
att i Hultbergs dödsbo icke funnes några tillgångar, som kunde tagas i anspråk
för återgäldande av de förskingrade beloppen eller någon del därav;
men, ehuru antagas finge, att, örn förenämnda granskning verkställts annorledes
och med större noggrannhet än som skett, densamma skulle hava
lett till upptäckt av Hultbergs brottsliga tillvägagående; likväl och som
vad i anledning därav beträffande sagda granskning skulle kunna läggas
kompanicheferna till last i allt fall, med hänsyn tilt bristen på tydliga bestämmelser
angående kompanichefens ansvarsstållning i fråga örn de omförmälda
avlöningsmedlen och på direktiv för utövningen av kontroll d Hallbergs
handhavande av samma medel, icke kunde anses vara av beskaffenhet
att medföra ansvar för försummelse av tjänsteplikt eller annan förseelse i
tjänsten, som kunde ådraga svarandena skyldighet att gottgöra genom Hultbergs
förskingringsbrott uppkomna förluster; alltså funne krigsrätten åklagarens
i målet förda ansvarstalan och det i samband därmed framställda,
på straffbart förfarande grundade ersättningsyrkandet icke kunna bifallas.

Krigshovrätten, dit krigsfiskalen och advokatfiskal besvärade sig, har
i sitt utslag den 30 december 1929 yttrat: 1 målet vore utrett, att under de
tider åren 1924, 1925 och 1926, då svarandena tjänstgjort som chefer för
respektive matroskompanier, av manskapets lönemedel förskingrats vissa
belopp, som tillgripits av den till biträde åt kompanicheferna vid deras
handhavande av avlöningsbestyret förordnade numera avlidne styrmannen
av andra graden John Hultberg, och enär svarandena, vilka såsom kompanichefer
emottagit ifrågakomna lönemedel för manskapets räkning och i
denna egenskap varit enligt gällande reglemente för marinen ansvariga för
medlens användning till föreskrivna ändamål, möjliggjort Hultbergs tillgrepp

Motioner i Andra kammaren, Nr 106.

3

genom eftersättande av erforderlig tillsyn över hans handhavande av penningarna
samt nödig kontroll å hans över deras användning förda räkenskaper,
samt de härigenom visat försummelse i fullgörande av tjänsteplikt,
dömdes de, med ändring av krigsrättens utslag, jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten att för vad som läge dem till last undergå disciplinstraff
av arrest och förpliktades utgiva skadestånd.

Genom utslag den 19 april 1930 har Kungl. Maj:t icke funnit skäl att
göra ändring i krigshovrättens utslag.

Domstolarnas utslag stå fast, men det synes mig dock befogat, att saken
ytterligare skärskådas ur rent allmänmänsklig synpunkt. Och jag vill för
den skull till en början hänvisa till vad de dömda anfört inför domstolarna.

De hava i huvudsak framhållit, att jämlikt de den 23 mars 1909 givna
»Föreskrifterna för handhavandet av manskapets postsparbanksmedel vid
flottans station i Stockholm» kompanichefen själv skulle vara ansvarig för
den s. k. postsparbanksliggarens förande med åliggande för honom att i
övrigt vidtaga vissa närmare angivna kontrollåtgärder. Enligt order av
stationsbefälhavaren den 16 oktober 1923 avskaffades postsparbanksliggaren
och förordnades, att punkterna 1—4 i ovan nämnda föreskrifter, — vilka
punkter rörde kontrollåtgärder — skulle upphöra att gälla.

I en till krigsrätten ingiven officiell utredning har framhållits, att de år
1923 företagna ändringarna i bestämmelserna för sparbanksmedlens handhavande
och redovisning i hög grad varit ägnade att befordra oegentligheterna
och dessutom varit hinderliga för en effektiv kontroll.

Avlöningsunderofficerens tjänst — d. v. s. den tjänst Hultberg innehade —
har tillkommit på grund av nödvändigheten att avlasta kompanichefen en
del av hans arbetsbörda. Denna tjänsteman utnämndes av vederbörande
kårchef; sålunda icke av kompanichefen, under vilket förhållande han icke
kan betraktas som kompanichefens privata biträde.

Onekligen måste det betraktas som en stor brist, att någon instruktion
icke finnes för avlöningsunderofficeraren vid flottans station i Stockholm.

Enligt den instruktion, som däremot gäller för expeditionstjänslen vid
sjömanskårens kompanier i Karlskrona, är expeditionsarbetet fördelat på
olika detaljer, »som vardera under kompanichefens ledning förestås av en
detaljunderofficer».

Avlöningsunderofficeraren förestår avlöningsdetaljen.

§ 1 mom. 5 samma instruktion stadgar åläggande för kompanichefen
»att själv förvara för kompaniets räkning utkvitterade eller eljest influtna
medel, i den mån de icke på grund av tjänstgöringen inom expeditionen anförtrolls
underlydande befattningshavare*.

Av nämnda instruktion framgår och i sakens natur mäste det anses ligga,
att avlöningsunderofficeren står redogöraransvarig för de medel, som ut -

4

Motioner i Andra kammaren, Nr 106.

lämnats till honom. Han intager under alla förhållanden en sådan självständig
tjänsteställning, att vederbörande kompanichef icke torde kunna
vara ersättningsskyldig för vad avlöningsunderofficeren genom brottsligt
förfarande frånhänt manskapet eller kompaniet.

På vilket sätt kompanichef skall verkställa honom anbefalld »ledning»
av avlöningsunderofficerens arbete, eventuellt utöva kontroll över detta,
därom saknas egentliga föreskrifter.

Än ytterligare bör observeras, att, medan bokföringskunskap måste anses
som en nödvändig förutsättning för skötande av en avlöningsunderofficers
tjänst, undervisning i bokföring icke ingår i en kompanichefs utbildning
eller utgör kompetensvillkor för tjänsten. Vore sålunda kompanichefen
pliktig att öva revisorskontroll över avlöningsunderofficeren, komme man
till det orimliga resultatet att en icke sakkunnig skulle kontrollera den
sakkunnige! Bokföring är dock en tämligen svår konst.

Det är ostridigt, att förskingringarna verkställts och dolts med mycken
finurlighet och med anlitande av olika metoder. Det är visserligen lätt
att efteråt konstatera vilka kontrollåtgärder som bort företagas, men vad
utesluter, att Hultberg, om just den kontrollen verkställts av kompanicheferna,
icke på annat sätt dolt förskingringarna och manipulerat med
andra siffror? Den enda verkliga kontrollen — men den förutsätter sakkunskap
på området ■— hade naturligtvis varit att undersöka varje siffra
och jämföra varje post. Detta arbete hade dock varit förenat med ett så
tidsödande arbete, att det omöjligt kunnat förenas med en kompanichefs
övriga med hänsyn till krigstjänstgöringens ändamål långt viktigare åligganden.
Ur militär synpunkt torde det näppeligen vara tillfredsställande,
att kompanichefen är eller blir till övervägande del bokförare och revisor!

Vid bedömandet av detta fall bör dock ock särskild hänsyn tagas till,
att två av kompanicheferna blott tillfälligt tjänstgjort vid sjätte matroskompaniet,
samtidigt som de uppehållit ordinarie tjänst vid annat kompani.

Åklagaren har anfört, att om kompanicheferna verkställt en viss kontrollsummering,
denna skulle hava röjt Hultberg, och han medger sålunda,
att Hultberg? brott redan vid denna tidpunkt varit ett fullbordat faktum.

De hava slutligen understrukit, att, om den förskingrande avlöningsunderofficeren
icke gått rättvisan i förväg utan dömts ansvarig för sina brott,
de näppeligen kunnat ådömas skadeståndsskyldighet, med mindre det visats,
alt de i ett eller annat avseende varit delaktiga i brottet. Någon sådan
delaktighet hava domstolarna icke velat ifrågasätta.

Var och en, som haft tillfälle att genom egna erfarenheter eller studium
skalla sig en uppfattning om det vid flottan hittills tillämpade systemet för
granskning och kontroll av kompaniernas avlöningsmedel, måste ovillkorligen
komma till det resultatet, att de ifrågavarande kompanicheferna fallit
offer för det oefterrättliga systemet, som praktiskt sett gjort det omöjligt
för en kompanichef att öva effektiv granskning och kontroll av ens det

Motioner i Andra kammaren, Nr 106.

5

egna kompaniets räkenskaper. Beträffande 2 av de dömda kompanicheferna
kommer härtill, att dessa utom sin ordinarie tjänst haft att på
förordnande samtidigt uppehålla liknande tjänst vid de kompanier, där
förskingringarna skett.

Det föråldrade och bristfälliga systemet kritiserades av 1926 års sakkunniga
för förenkling av marinens organisation. De sakkunniga föreslogo i
sitt betänkande ett nytt system, som utom att • det rent tekniskt gav större
överskådlighet över räkenskaperna gav betryggande garantier mot brottsliga
manipulationer av det slag, som avlöningsunderofficeren i de här ifrågavarande
fallen gjort sig skyldig till och dessutom, såsom rätt och rimligt
är, befriade kompanicheferna från siffergranskningen och revideringen av
räkenskaperna och lade detta i händerna på därför bättre skickade personer.

Närmast med anledning av de Hultbergska förskingringarna har sedan ett
år vid ett av de i Stockholm förlagda kompanierna tillämpats ett nytt system
i överensstämmelse med det av sakkunniga föreslagna, som, då det
visat sig fungera på ett synnerligen tillfredsställande sätt, är avsett att införas
vid övriga kompanier och tillika är avsett att i det under utarbetande
varande nya reglementet för marinen göras obligatoriskt.

I det nya systemet frikopplas kompanichefen bland annat just från den
revideringsplikt, som de nu dömda kompanicheferna fallit offer för, emedan
de voro osakkunniga på detta område och inga direktiv funnos hur revideringen
skulle utföras, och denna revision utföres nu av sakkunnigt folk,
uppdelat på kårchefens intendent och marinförvaltningens revisionsavdelning.

På grund av vad ovan anförts får jag hemställa, att riksdagen ville
medgiva,

att kaptenerna Nerman, Hummel, Johnsson och Schussler
befrias från dem åliggande ersättningsskyldighet.

Stockholm den 22 januari 1931.

Hj. Holmgren.