Motioner i Andra kammaren, nr 1039 år 1961* (Motion 1964:1039 Andra kammaren - höst)

Nr 1039—101*3

Motioner i Andra kammaren, nr 1039 år 1961*

Nr 1039

Av herr Anderson i Sundsvall m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 176, angående handläggningen av frågor
om lokala trafikföreskrifter m. m.

(Lika lydande med motion nr 843 i Första kammaren)

I Kungl. Maj:ts proposition nr 176/1964 angående handläggningen av
frågor om lokala trafikföreskrifter m. m. har framlagts förslag till lag om
trafiknämnder.

Enligt detta förslag skall den lokala trafikregleringen såväl i stad som
på landsbygd ankomma på särskilt inrättade trafiknämnder, i princip en
för varje kommun, bestående av polischefen i respektive polisdistrikt såsom
ordförande och två av kommunen valda ledamöter. Trafiknämnden
skall taga den befattning med lokala trafikföreskrifter och ärenden angående
yrkesmässig trafik varom särskilda bestämmelser meddelas. I fråga
om beslutanderätten gäller att ärende i princip icke må avgöras utan att
nämnden är fulltalig. Såsom nämndens beslut gäller den mening som biträdes
av ordföranden — alltså polischefen — och minst en av övriga ledamöter.
Skulle sådan anslutning ej vinnas för någon mening skall nämnden
med eget yttrande, vari de skilda meningarna anges, hänskjuta frågan till
länsstyrelsen för avgörande. Nämnden kan uppdraga åt ordföranden att på
nämndens vägnar fatta beslut i visst ärende eller vissa grupper av ärenden.

Det nu framlagda förslaget om inrättande av trafiknämnder får ses mot
bakgrunden av gällande regler om befogenheten att utfärda lokala trafikföreskrifter
enligt vägtrafikförordningen samt de förslag till dessa befogenheters
överflyttande på andra organ som framlagts av stadsdomstolsutredningen
och domstolskommittén.

Enligt gällande bestämmelser är befogenheten att meddela lokala trafikföreskrifter
uppdelad på länsstyrelse och stadsmyndighet. Stadsmyndighet
är för stad med poliskammare denna och för övriga städer magistrat
eller kommunalborgmästare.

I samband med sitt förslag om avveckling av magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna
och om utskiftande av dessa institutioners uppgifter
på andra organ förordade stadsdomstolsutredningen, att beslutanderätten
i fråga om den lokala trafikregleringen i alla städer skulle förläggas
till stadens styrelse (drätselkammare eller stadskollegium) med skyldighet
för styrelsen att inhämta yttrande från den lokala polismyndigheten
Bihang till riksdagens protokoll 1961*. 1* samt. Nr 1039—101*3

Motioner i Andra kammaren, nr 1039 år 196It

samt att polismyndigheten skulle tillerkännas rätt att anföra besvär över
besluten.

Stadsdomstolsutredningens förslag föranledde Stadsförbundet att i särskild
framställning till Kungl. Maj :t den 2 juni 1961 hemställa, att frågan
om kommunal bestämmanderätt i trafikregleringsfrågor måtte upptagas
till särskild behandling vid sidan av stadsdomstolsutredningens övriga förslag
och i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag lösas
så, att den beslutanderätt i fråga om lokala trafikföreskrifter m. m. i stad
som för närvarande enligt vägtrafikförordningen tillkom där angiven
stadsmyndighet överflyttades på stadens styrelse med yttranderätt men ej
besvärsrätt för polismyndigheten. Då de berörda trafikregleringsfrågorna
kunde ha motsvarande aktualitet inom köpingarna syntes även där kommunens
styrelse böra erhålla dessa befogenheter med avseende på de lokala
trafikföreskrifterna m. m. Sannolikt ledde detta också till att landskommunerna
skulle få omfattas av den föreslagna reformen. Styrelsen i dåvarande
Landskommunernas förbund, numera Kommunförbundet, har också
i ett den 16 maj 1961 avgivet utlåtande över ett av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framlagt förslag till ändring i vägtrafikförordningen m. m.
framhållit, att befogenheten att utfärda lokala trafikföreskrifter m. m. i köpingar
och landskommuner borde överflyttas från länsstyrelsen till kommunens
styrelse i den omfattning denna befogenhet i städerna tillkom
stadsmyndighet.

Till stöd för dessa ståndpunkter har åberopats att städernas utveckling
och bilismens expansion lett till att regleringen av trafik och parkering
numera blivit ett problem av betydande räckvidd. Regleringsåtgärderna
måste ingå som led i en bestämd, långsiktig trafikpolitik. De trafikpolitiska
målsättningarna hade ingripande betydelse såväl generellt för stadens
utveckling som praktiskt och ekonomiskt för den kommunala förvaltningen
av stadens angelägenheter och för kommunikationsföretagen i staden.
En samordning av de trafikpolitiska och stadsbyggnadspolitiska synpunkterna
framstod såsom angelägen. Vad nu sagts om städerna har motsvarande
tillämpning beträffande övriga tätorter.

När domstolskommittén framlade sitt förslag om att framdeles polismyndighet
både i stad och på landsbygden skulle utfärda lokala trafikföreskrifter
hävdade såväl Stadsförbundet som Kommunförbundet att den
angivna befogenheten borde tillkomma kommunens styrelse.

Departementschefen har i propositionen understrukit, att uppgiften att
utforma de lokala trafikföreskrifterna växer i betydelse och omfattning
med hänsyn till utvecklingen på stadsplaneringens område och bilismens
expansion. Från kommunalt håll har — framhåller departementschefen —
hävdats att föreskrifternas trafikpolitiska och stadsbyggnadspolitiska
funktion är så dominerande att bestämmanderätten helt bör tillkomma

Motioner i Andra kammaren, nr 1039 år 1964

kommunerna. Å andra sidan har, bl. a. av domstolskommittén, betonats
reglernas ordnings- och säkerhetskaraktär som naturligen gör dem till en
polisiär angelägenhet. Enligt departementschefens mening kan man inte nu
gå förbi någondera partens krav på ett större inflytande i dessa frågor än
vad ett fritt samrådsförfarande kan ge.

På grundval av dessa överväganden har framlagts det förslag till trafiknämnder
som redovisas i propositionen. Emellertid måste man konstatera
att reglerna om trafiknämnder utformats på ett sådant sätt att den avgörande
beslutanderätten skall tillkomma de polisiära myndigheterna. För
trafiknämndens befogenhet att själv fatta beslut om lokala trafikföreskrifter
m. m. erfordras att beslutet biträdes av ordföranden-polischefen. De
två kommunvalda ledamöterna kan således aldrig överrösta polischefen.
Vad som sker i ett fall där de kommunvalda representanterna går emot polischefen
är att frågan hänskjutes till länsstyrelsen för avgörande. Om man
således exempelvis vill enkelrikta en gata eller utfärda förbud mot trafik
eller meddela parkeringsföreskrifter kan polischefen genom sin vetorätt
förhindra ett beslut på det lokala planet. Alldeles bortsett från att dessa
beslutsregler klart skiljer sig från regler som tillämpas vid beslutsförfarandet
inom kommunala nämnder och styrelser kan det icke anses tillfredsställande
att det kommunala inflytandet skulle bli så uttunnat som nu föreslagits.

Enligt vår mening talar starka skäl för att befogenheten att fatta beslut
om lokala trafikföreskrifter m. m. bör tilläggas kommunens styrelse med
yttranderätt för polismyndigheten. Vi anser därvid att de från kommunalt
håll anförda stadsbyggnads- och trafikpolitiska synpunkterna bör tillmätas
avgörande betydelse. Skulle man likväl anse det påkallat att inrätta
särskilda trafiknämnder bör dessas sammansättning och beslutanderätt
följa de allmänna riktlinjer som gäller för kommunala styrelser och nämnder.
Om så sker synes i och för sig intet vara att erinra mot att en särskild
representant för den lokala polismyndigheten ingår såsom självskriven ledamot
i trafiknämnden.

Med åberopande av vad ovan anförts får vi därför hemställa,

att riksdagen vid behandling av proposition nr 176/1964
ville med ändring av propositionens förslag om trafiknämnder
besluta

i första band att den angivna befogenheten att meddela
lokala trafikföreskrifter m. m. skall tillkomma kommunens
styrelse, samt

i andra hand att, om lokala trafiknämnder likväl anses
böra inrättas, dessa får den sammansättning och beslutanderätt
som ovan angivits och som ansluter sig till de allmänna
riktlinjerna för kommunala nämnder och styrelser.

Motioner i Andra kammaren, nr 1039 år 196It

Stockholm den 10 november 1964

John R. Anderson

Mary Holmqvist

Erik Töbé Sven Ekström

i Iggesund

Folke Björkman

Rune Gustavsson Anders Dahlgren