Motioner i Andra kammaren, Nr 102 (Motion 1936:102 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 102.

Nr 102.

Av herr Meyerhöffer m. fl., angående vidtagande av åtgärder mot
statsfientlig verksamhet.

Det nuvarande världsläget kännetecknas av allmän oro och osäkerhet. Vi
uppleva f. n. en av världshistoriens största och mest genomgripande brytningstider.
Det allvarliga i vår situation belyses kanske bäst av det faktum,
att sedan 1914 — alltså under de senaste 21 åren — alla jordens stater haft
att genomgå oerhörda påfrestningar och svårartade kriser, som förorsakats
av endera av dessa tre orsaker: deltagande i krig, genomförandet av revolutionära
statsomvälvningar eller med vapenmakt företaget underkuvande av
mot den härskande regimen riktad öppen revolt. Från denna generella
regel givas endast fem undantag, nämligen Sverige, Norge, Danmark, Holland
och Schweiz — fem små stater med en sammanlagd befolkning på 25
miljoner människor av jordens två tusen miljoner. Några tecken som tyda
på en verklig avspänning i detta krisläge ha hitintills inte kunnat förmärkas.
Snarare har situationens allvar under fjolåret skärpts med snart sagt
varje dag som gått. över hela det euro-asiatiska fastlandskomplexet är en
den mest våldsamma militära kapprustning i full gång, och samhällena genommilitariseras
i ett tempo och i en utsträckning som aldrig tillförne. I eti
sådant läge är det givetvis de svenska statsmakternas självklara plikt att se
till, att våra militära försvarskrafter ha en sådan omfattning och äro av en
sådan effektivitet, att ett svenskt försvar mot en eventuell angripare icke från
början ter sig fullkomligt utsiktslöst. Med glädje och uppriktig tillfredsställelse
lia vi därför noterat, att regeringen lovat att till denna riksdag framlägga
förslag till lösning av vårt lands försvarsproblem.

Hur stor roll den militära beredskapen och de militära säkerhetsåtgärderna
än spela, blir den ytterst avgörande faktorn dock den själsliga styrkan
hos nationen och den fasta förankringen i folkets djupa leder av de nationella
och moraliska idéer, för vilka nationen i ett sådant läge kämpar
med livet som insats.

Då den nationella friheten och oberoendet sålunda äro vårt folks kostbaraste
arvedel för vars bevarande och tryggande de enskilda individerna
måste vara beredda att offra även livet, om sa skulle krävas, synes det oss
oförenligt med den fria svenska folkstatens mest vitala livsintressen, att de
svenska statsmakterna ännu inom landet tolerera en öppet statsfientlig verksamhet,
som får arbeta utan mera allvarliga hämningar och som t. o. m.
tillätes att bedriva sitt arbete genom ett politiskt parti representerat i den
svenska riksdagen, ett parti, som sålunda öppet propagerar för en våldsam
omstörtning av liela den nu bestående svenska samhällsordningen politiskt,

° Motioner i Andra kammaren, Nr 102.

ekonomiskt och kulturellt samt Sveriges läggande under utländsk makts
lydno.

Vi syfta givetvis på Sveriges kommunistiska parti, sektion av kommunistiska
internationalen. Detta parti erkänner nämligen såsom redan namnet
anger kominterns program och utför sitt arbete i enlighet med dess riktlinjer
och beslut. »Kommunisterna försmå att dölja sina avsikter», heter det
redan i Marx kommunistiska manifest av 1848, och tredje internationalen
(komintern, bildad på en kongress i Moskva 1919) kan gärna icke beskyllas
för att lia underlåtit tala om vilka mål den satt sig före och hur den tänkt
uppnå dem. I kominterns stadgar heter det sålunda:

»Såsom ledare och organisatör av proletariatets världsrevolutionerande rörelse
och som försvarare av kommunismens grundsatser och syftemål strävar
den kommunistiska internationalen efter att vinna den arbetande klassens
flertal samt smabrukarnas och egnahemsägarnas breda lager, kämpar
för att fastställa proletariatets världsdiktatoriska myndighet, för grundandet
av en världsunion av socialistiska sovjetrepubliker, för klassernas fullständiga
utplånande samt förverkligandet av socialismen — det första steget
till det kommunistiska samhället.»

Arbetsprogrammet utgår från, att det är omöjligt att med parlamentariska
medel störta det kapitalistiska samhället och upprätta den proletariatets diktatur
som sålunda anses nödvändig för att uppbygga det kommunistiska
samhället. Samhällsmakten måste därför erövras i revolutionär strid, och
den våldsamma omstörtningen blir därför den för partiets verksamhet dominerande
uppgiften. Ax-betet bör, vilka mera näraliggande uppgifter det än
rör sig om, vara så inriktat, att det skapar och befrämjar förutsättningai-na
för denna omstörtning.

Studerar man nu det svenska kommunistiska partiets verksamhet finner
man, att dess propaganda i tal och skrift fullföljande detta syfte går ut på
att omskapa i första hand våra industriarbetares religiösa, moraliska och
ekonomiska föreställningar, att uppväcka och underhålla missnöje med den
bestående samhällsordningen, att utså hat mellan olika samhällsgrupper, att
förstöra respekten för samhällets lagar och institutioner samt att göra industriarbetarna
förtrogna med tanken på den kommande kampen. I stor utsträckning
användas därvid lögnaktiga uppgifter och förvrängda framställningar
samt nedsättande, kränkande beskyllningar mot tjänstemän, samhällsinstitutioner
och motståndare. Som motsättning till det nuvarande samhället
framhålles Sovjetunionen som ett lyckligt mönsterland.

Partiets verksamhet är i övrigt huvudsakligen inriktad på de krav som
framställts från industriarbetarehåll. Syftet är härvidlag att i klasskampen
försöka tillvälla sig den faktiska ledningen av industriarbetarna och driva
dem till öppen strid mot den statliga makten. Med detta mål för ögonen
blir programmet att ställa upp de mest vittgående krav, att skapa oro och
spänning och att förbinda den fackliga kampen med aktioner, som »politisera»
striden, d. v. s. äro ägnade att utlösa sammanstötningar med statsmakten.
Det är avsett att krav och kampformer skola gradvis stegras. De

Motioner i Andra kammaren, Nr 102.

högsta formerna av kommunistisk verksamhet anges i ett av internationalens
programuttalanden vara »massaktioner: strejker i förbindelse med demonstrationer,
strejker i förbindelse med beväpnade demonstrationer och slutligen
generalstrejk förenad med väpnat uppror mot den borgerliga statsapparaten».

Genom en särskild propaganda inom krigsmakten vill man enligt programmet
sörja för att beröva samhället dess försvarsmedel. Man avser att upplösa
disciplinen för att göra krigsmakten oduglig både för ordningens upprätthållande,
örn dess användning för sådant ändamål skulle visa sig nödvändigt,
och för att eventuellt ur krigsmaktens led få tillgång till beväpnat
manskap för revolutionens sak. Inom de militära förläggningarna spridas
för fullföljande av denna propaganda, utom de vanliga kommunistiska tidningarna
och tidskrifterna, särskilda skrifter, där befälet kritiseras, förhållandena
inom krigsmakten skildras i ofördelaktig dager samt politiska och
sociala frågor beröras i kommunistisk anda och där ständigt upprepas uppmaningen
till soldaterna att, om de skulle ställas inför den situationen, icke
vända vapnen mot sina klassbröder utan mot officerarna och borgarna. Som
stödpunkter för det disciplinupplösande arbetet och det kommunistiska inflytandet
göras försök att inom krigsmaktens olika avdelningar bilda s. k. celler.
Slutligen uppmanas till och med befrämjas indisciplinära uppträden av manskapet.

Propagandan inom krigsmakten sätter sig jämväl det målet före att sabotera
ett krig med främmande makt, om sådant skulle inträffa, och detta
icke ur pacifistisk synpunkt utan i syfte att vända kriget till väpnat uppror
mot den egna statsmakten och i samband därmed upprätta proletariatets
diktatur. Samtidigt med att man söker utplåna känslan för det egna fosterlandet,
söker man uppamma arbetarnas känslor för Sovjetunionen, »den
första arbetarrepubliken» och »alla arbetares andliga fädernesland». Det
svenska samhället och den svenska statsmakten framställas som örn de i
förbund med den övriga världen vore i färd med att sprida krigiska planer
och rusta mot Sovjetunionen.

Hur långt fordran på underkastelse under Moskva går visa de ingripanden
som skett i det svenska partiets verksamhet och där föranlett ett flertal regimförändringar
och utbrytningar. Orsaken har då alltid visat sig vara »högeravvikelser»
hos ledningen av det svenska partiet, med hänsyn till inställningen
till den revolutionära offensiven, religionsfrågan o. s. v.

Sålunda gällde exekutivkommitténs anmärkningar vid första schismen bl. a.
en tidningsartikel, där det gjordes gällande, att ateismen icke vore en nödvändig
kommunistisk trosbekännelse, samt vid den andra schismen bl. a.
en tidningsartikel, förkunnande att det svenska partiets uppgift vid ett krig
mot Sovjetunionen skulle vara att hindra Sveriges deltagande i kriget, under
det att den kommunistiska läran fordrar, »att varje försök till krig mot
Sovjetunionen förvandlas i en revolutionär aktion från proletariatets sida
mot den egna bourgeosien».

Angående förbindelserna med Komintern må i detta sammanhang anmär -

Motioner i Andra kammaren, Nr 102.

kas, att åtskilliga hitsända representanter för exekutivkommittén och instruktörer
blivit anhållna och utvisade. Svenska kommunister utbildas vidare
genom kurser vid ryska skolor i kommunismens teori och genomförandet
i praktiken av dessa teorier.

Vad beträffar den numeriska styrkan hos Sveriges kommunistiska parti
föreligga inga säkra uppgifter. Enligt tillgänglig publicerad statistik skulle
emellertid partiet i slutet av år 1933 räknat 17,000 registrerade medlemmar,
varjämte ungdomsförbundets numerär uppgavs till 12,000. De kommunistiska
hjälporganisationerna redovisade vid samma tidpunkt från 2,000
till 8,000 medlemmar vardera. Vid riksdagsvalen 1932 erhöll partiet inalles
74,245 röster motsvarande 3 proc. av valmanskåren. Störst var anslutningen
i Norrbottens län med 25.4 proc., Göteborgs stad med 8.8 proc., Västernorrland
med 6.7 proc., Gävleborg med 6.8 proc. På Gotland, i Uppsala län, Södermanland
och Malmöhus län förekommo däremot endast några få hundratal
kommuniströstande. Partiet erhöll två mandat, båda i Norrbotten.

Då kommunismen sålunda nått sin största utbredning inom Norrbotten,
förtjänar vittnesbörden därifrån en alldeles särskild uppmärksamhet, enär
de bygga på en upplevd verklighet. I ett officiellt yttrande från hösten 1933
förklarar sålunda länsstyrelsen i Norrbotten:

»Ehuru öppet revolutionär till sin natur och bekännelse — d. v. s. samhällsfientlig
i högsta potens — behandlas kommunismen likvisst som ett
legalt politiskt parti och åtnjuter i avsevärd utsträckning samhällets och rättsordningens
beskydd på samma sätt som legitima rörelser bland medborgarna.
Denna situation är fullständigt ohållbar. Myndigheternas möjligheter
att effektivt ingripa mot omstörtningssträvandena med stöd av gällande lagstiftning
äro synnerligen begränsade. Och man synes utgå från en skäligen
felaktig frågeställning, när man i detta sammanhang efterforskar ''brister
och luckor i gällande lagstiftning’, ty det är hela samhällsmaktens legislativa
inställning till kommunismen som är oriktig, för att icke säga absurd,
och därför i behov av en genomgripande förändring. Kommunismen borde
över huvud icke tillåtas i landet.»

Då vi i denna motion ställa oss på samma ståndpunkt som länsstyrelsen
i Norrbottens län, sker det på grund av bl. a. följande skäl.

1. Sveriges kommunistiska parti förklarar självt, att det driver sabotage
mot de institutioner som av ålder varit ett uttryck för det svenska folkets
vilja att självt styra och ställa i eget hus: vår urgamla kommunala självstyrelse
och den svenska riksdagen som nyligen firat 500-årsminnet av sin tillblivelse.
Med en uppriktighet som inte lämnar något övrigt att önska i sin cyniska
öppenhet säger det svenska kommunistiska partiet i sitt program sålunda: »När

det kommunistiska partiet fortfarande deltager i den parlamentariska
verksamheten, så sker det dels för att i parlamentet bevaka arbetarklassens
intressen och för att i enlighet med partiets principiella uppfattning utnyttja
de möjligheter till revolutionär propaganda, som de politiska och kommunala
representationernas talarstolar och deltagande i valrörelsen lämna

Motioner i Andra kammaren, Nr 102.

samt vidare därför, att vårt land ännu inte inträtt i den revolutionära situation,
som själv skapar den proletära demokratiens nya organ.»

2. Sveriges kommunistiska parti förklarar, att dess mål är hela det nuvarande
samhällets omstörtande på revolutionär väg. I programmet säger
partiet därför ifrån, att det endast kan förverkligas »genom det beslutsamma
användandet av proletariatets våld. De arbetande massornas utomparlamentariska
direkta aktioner äro vägen till klassamhällets störtande och socialismens
genomförande.»

3. Sveriges kommunistiska parti arbetar målmedvetet på att draga in
också barnen i de politiska klasstriderna. »Arbetet bland barnen är för oss
av utomordentlig betydelse, eftersom vi på detta sätt skapar de bredaste reserver
åt oss för framtiden», heter det sålunda. Och vidare: »Men redan i
nuets klasskamp är barnmassornas kamp en betydande faktor. I praktiken
betyder det, att de olikartade barnorganisationerna måste skapas: ekonomiska
föreningar av spring- och tidningspojkar etc., idrotts- och bildningsorganisationer,
cirklar, barnkapell, sångkörer, röda scoutföreningar o. s. v.»

Dessa strävanden ha tagit sig uttryck särskilt i den s. k. pionjärrörelsen
samt i Arbetarnas idrottsförbund. Ehuru anslutningen till dessa organisationer
måhända ännu icke varit så överväldigande stor ha de dock åstadkommit
stor skada, då de tvingat andra med kommunismen direkt konkurrerande
politiska partier att må vara i rent defensivt syfte upprätta egna
barnorganisationer. Vad organisationen »Unga örnar» beträffar, har dess
politiska inställning visserligen maskerats genom att den ställts under A. B. F.
såsom en fri och självständig bildningsorganisation, men tillräckligt material
föreligger för att man skall kunna visa, att den deklarerade politiska neutraliteten
är en ren chimär. För att undvika alla onödiga missförstånd vilja
vi dock säga ifrån, att vi därmed på intet sätt satt likhetstecken mellan
den kommunistiska pionjärrörelsen och den ursprungligen av Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund startade organisationen »Unga Örnar».

Det kommunistiska arbetet bland den uppväxande ungdomen har också
gått ut på skapandet av ett antal kommunistiska söndagsskolor, där barnen
undervisas i den kommunistiska gudlöshetspropagandans alla råheter. Ett
sextiotal dylika skolor äro kända i vårt land, vilket torde betyda att flera
tusental svenska barn i dessa skolor få sina sinnen förgiftade med det hatets
lära som predikas av den materialistiska kommunismens apostlar.

4. Sveriges kommunistiska parti söker genom sabotage mot hela det svenska
näringslivet åstadkomma de kriser och den nild genom vilka gynnsamma
förutsättningar skapas för revolutionära omvälvningar. Det ligger i sakens
natur, att detta sabotagearbete i första hand skall komma att rikta sig mot
den reformistiska svenska fackföreningsrörelsen, vars i allmänhet skolade
och sunda ekonomiska omdöme varit våra kommunister en ständig förargelseklippa.
På sjunde allryska fackföreningskongressen 1926 förklarade
sålunda dåvarande ordföranden i de ryska fackföreningarnas centralråd
Tomski bl. a. följande:

»I de borgerliga staterna är kommunisten alltid förpliktigad att understöd -

Motioner i Andra kammaren, Nr 102.

ja arbetarnas fordringar i fråga om förbättring av deras ekonomiska läge.
Där är kommunisten förpliktigad att träda fram i främsta ledet, när det
gäller en höjning av lönen oberoende av företagets och näringslivets läge.
Men under proletariatets diktatur får kommunisten icke antaga en dylik
ställning. Ingen enda skolad medlem av lönearbetarnas klass får döma så,
om hans klass står vid rodret och utövar diktaturen.»

5. Sveriges kommunistiska parti ser som en av sina främsta uppgifter att
underminera den försvarsorganisation som de svenska statsmakterna byggt
upp till landets och folkets värn, örn riket skulle hotas av främmande inkräktare,
en organisation för vars effektivitet det svenska folket årligen betalar
över 120 miljoner kronor. De svenska kommunister, som befinna sig
i militärtjänst, uppdelas därför i två grupper: rapportörer och agitatorer.
För de förstnämnda antog den svenska kommunistiska partikongressen 1930
följande riktlinjer:

»De kamrater, som de värnpliktiga själva ha att utse, och vilka skola lia
att syssla med införskaffande av upplysningar, få under inga omständigheter
deltaga i den allmänna propagandan eller röja att de äro kommunister.
Däremot skola de med energi och uthållighet gå in för att genom påtagligt
intresse för tjänsten söka tillvinna sig befälets förtroende och ernå sådana
kommenderingar och uppdrag, varav det mesta möjliga är att inhämta av allt,
som rör tjänsten. Särskilt viktigt är att utforska nyheter i beväpning —
eventuellt konstruktionsritningar — förvaringsplatser för vapen och ammunition
samt utrustning av alla slag, förutsättningar för stridsövningar och
dessas förlopp samt taktiska förfaringssätt m. m.»

»De övriga» — d. v. s. agitatorerna — »skola», heter det i samma instruktion,
»utveckla alla ansatser till missnöje och sträva efter att frambringa
verkliga utslag av massopposition i antidisciplinär anda.»

Med allt skäl säger också den av den nuvarande regeringen den 26 maj
1933 tillsatta Sandströmska kommittén i sitt den 11 januari 1935 avgivna betänkande
med förslag angående åtgärder mot statsfientlig propaganda bl. a.
följande:

»Den militära maktens livsnerv är disciplinen. Utan disciplin är den militära
organisationen maktlös. Detta gäller ej blott det försvar, som kan
bli nödvändigt mot en anfallande yttre fiende, utan även försvaret mot statsfientliga
element inom landet.

Man behöver härvid lag endast tänka på faran av att vid en mobilisering
tusentals svenska medborgare inom och utom krigsmakten genom den kommunistiska
propagandans påverkan skulle stå beredda att i egenskap av propagandister,
spioner och sabotörer gå främmande makts ärenden. Så som
samhällets tekniska sårbarhet ökats genom teknikens utveckling mot en fulländning
kunna på den vägen oerhörda skador anställas.»

6. Sveriges kommunistiska parti söker genom sin gudlöshetspropaganda
— samt genom sin verksamhet i övrigt — visande av genom filmcensuren
förbjudna filmer genom Protokult, reklam för sovjetrysk och asiatisk kultur
genom Sovjet-Unionens Vänners förbund, understöd åt bolsjevikrevolutio -

Motioner i Andra kammaren, Nr 102.

närer i olika länder — och följaktligen även i Sverige — genom Internationella
Arbetarhjälpen och Internationella Röda Hjälpen, organiserandet av
en revolutionärt kännande och kämpande idrottsrörelse genom Arbetarnas
Idrottsförbund anslutet till Röda Sportinternationalen — på allt sätt undergräva
och underminera svensk andlig och materiell odling.

7. Sveriges kommunistiska parti syftar slutligen genom sin verksamhet
att inlemma Sverige i »De Socialistiska Sovjetrepublikernas union» och därmed
de facto lägga vårt land under diktaturen i Moskva. Upprättandet av
de s. k. »autonoma» ryska gränsrepublikerna, vars självständighet i själva
verket är ingen eller ringa, synes i främsta rummet ha föranletts av utrikespolitiska
skäl. Såsom huvudskäl för upprättandet av den Karelska autonoma
republiken uppgavs sålunda på sin tid i »Utkast till Karelska kommun»,
att »Karelen är den strategiska utgångspunkten för Skandinaviens revolutionerande».
Under förräderiprocessen 1921 kommo också de hemliga
förbindelserna mellan den Karelska republikens tillskyndan och de svenska
bolsjevikerna i dagen.

Mot dessa skäl kunna givetvis vissa motskäl anföras, ägnade att motivera
en motsatt politik. Vi skola här till bemötande upptaga några av de i den
allmänna diskussionen oftast återkommande av dessa argument.

1. Man säger, att kommunisterna äro så betydelselösa och att deras arbete
inte givit några mera lysande resultat trots att deras arbete pågått i
Sverige sedan 1921.

Det kommunistiska partiet samlade dock vid 1932 års val över 74,000 röster
och erhöll två två mandat. Under senare år har heller intet i riksdagen
representerat parti ökat procentuellt så starkt som just kommunisterna.
Mellan landstingsvalen 1930 och 1934 var sålunda ökningen för kommunisterna
i Norrbotten inte mindre än 130 procent.

2. Det invändes, att kommunisterna f. n. ha en utpräglad svaghetsperiod,
att upplösningen inom partiet är i full gång med inbor desgräl och trätor som
ge p‘artiets arbetande krafter så mycket att göra, att de just inte mycket
hinna sysselsätta sig med agitationen utåt. Skulle man nu genom en lagstiftning
förbjuda partier i Sverige anslutna till komintern, komme man endast
i onödan ge rörelsen reklam. Skulle den svenska kommunismen skjuta
fart och tillväxa så kraftigt, att rörelsens hot mot den bestående samhällsordningen
skulle få karaktären av en överhängande nationell fara, torde det
vara för sent att genomföra en sådan lagstiftning. I ett dylikt läge bleve
i varje fall faran för ett inbördeskrig en fruktansvärd realitet att räkna med
för det svenska rättssamhället.

3. Det framhålles, att man icke bör taga kommunisterna på orden. Från
åren vid sekelskiftet och lång lid framåt hade vi i Sverige en antimilitäristisk
propaganda, som leddes av våra nuvarande stats- och försvarsministrar. De
finnas, som i sin ärliga godtrogenhet hoppas, att våra kommunister skola
ändra inställning på samma sätt som skett med de nämnda ministrarna. Vi
tro det icke. Den antimilitäristiska propaganda som leddes av hrr Per Albin
Hanson och Ivar Vennerström var pacifistiskt inriktad. Den riktade

Motioner i Andra kammaren, Nr 102.

sig mot kriget som sådant, stod i eller trodde sig åtminstone stå i den europeiska
fredens tjänst och fördes från rent svenska utgångspunkter. Icke så
den kommunistiska propagandan. Den tar, som vi ovan framhållit, sikte
på att framdriva krig för att sedan omvandla detta krig till ett medborgarkrig
syftande till utbredandet av den röda världsrevolutionen. Vi vilja bestyrka
detta vårt uttalande med ännu ett citat hämtat ur den ryska tidskriften
»Vojna i Revolujutsia» — Krig och revolution — år 1929:

»De kommunistiska partiernas uppgift är att förvandla varje imperialistiskt
krig i medborgarkrig. Men vägen till medborgarkriget går genom en
rad stridshändelser. Det blir knappast möjligt att övergå till medborgarkrig
i början av ett krig i alla de krigförande länderna. Men det blir möjligt
att utveckla sabotage och andra slags protester. Och vad betyder, låt
oss säga, sabotage från järnvägsmännens sida i början av ett krig? Det betyder
störandet av arméns mobiliserings- och koncentrationsplan.»

4. Under senare tid ha flera iakttagare av kommunismen sagt, att denna
icke längre är samhällsvådlig. Kominternkongressen sommaren 1935 gav
ju parollen om de kommunistiska partiernas samverkan med de socialdemokratiska
på »parlamentarisk grund».

Dylika beslut måste emellertid helt ses som frågor örn den bästa taktiken
ur kommunisternas synpunkt. Så heter det också betecknande nog i kommunistisk
tidskrift nr 2 årgång 7:

»För det tredje få vi, när vi gå in för enhetsfront, inte dölja partiets verkliga
ansikte, inte binda händerna och under stridens utveckling inte avstå
från det revolutionära initiativet. Enhetsfrontens huvudmål är att underlätta
de socialdemokratiska massornas övergång på kommunismens sida för
att tillkämpa sig sovjetmakt. Detta var och förblir vårt huvudmål även vid
den nya enhetsfrontstaktiken. Med detta måste vår nya enhetsfrontstaktik
bringas i samklang och den måste underordnas detta huvudmål.»

5. Många äro också de som mena, att Sovjetunionen driver en så markerad
fredspolitik, att ett kommunistiskt parti anslutet till Komintern icke
skulle betyda någon fara för det land, där detta parti verkar.

Vilka vägar Sovjets utrikespolitik kommer att följa kunna vi lika litet som
någon annan i detta land veta. Det kan komma tider, då det kan vara av
ett utomordentligt intresse för Sovjet att använda de svenska kommunisterna
mot den svenska regeringens och landets verkliga intressen, och det kan
komma tider, då sovjetmakten icke fäster avseende vid vad de svenska kommunisterna
ha för sig. Men under alla förhållanden synes det oss klart,
att det utgör en anledning till nationell osäkerhet och nationell vantrevnad,
om inom landet ett politiskt parti, som ställt sig under en främmande statschefs
blinda lydnad tillätes existera som legalt parti och för sin propaganda
anlita alla de resurser, som stå ett legalt parti till buds.

6. Man säger, att kommunisterna efter partiets upplösning skulle söka sig
in hos det socialdemokratiska partiet och att risken skulle vara, att man förbjöd
ett kommunistiskt parti, men i stället finge ett numera nationellt inställt
parti att möjligen under kommunistiskt tryck gå andra vägar.

Motioner i Andra kammaren, Nr 102.

Denna risk är säkerligen överdriven. De många utbrytningar och uteslutningar
som förekommit inom de kommunistiska partierna i Sverige ha ju lett
till omflyttning av många socialdemokraters och kommunisters partipolitiska
hemvist, och socialdemokraterna lia enligt historiens vittnesbörd haft stora besvärligheter
med just kommunisterna. Vi tro, att det hade varit till stor fördel
för vårt politiska liv, örn kommunismen redan långt före detta blivit förbjuden.
Därmed hade klarhet skapats, och säkerligen skulle alla inblandade
parter haft nytta av att så skett utom just kommunisterna, som levt
högt på oklarheten i den svenska inställningen till det kommunistiska problemet
över huvud.

7. Viktigast är dock den invändning, som vi tillåtit oss rubricerad som den
sjunde. Kommunismen utrotas inte genom lagstiftnings- och polisåtgärder.
Detta står också alldeles klart för oss. Vi dela helt och hållet denna mening.

Lagstiftningen må skapa möjligheter för ett radikalt ingrepp mot kommunismens
statsfientliga och enligt vårt sätt att se saken kriminella verksamhet
— örn ingreppet skall lyckas blir dock främst beroende av den nationella
välfärdspolitik som statsmakterna föra. Kommunismens uppträdande och
utbredning i Sverige bör icke ge oss anledning till att blott lita till polis,
lagar och förordningar, utan också till en grundlig nationell självkritik och
omprövning för att se efter, örn vi icke genom kloka socialpolitiska åtgärder
kunna frammana en större inbördes solidaritet mellan de olika intressegrupperna
inom nationen än den som nu oftast kommer till uttryck. Särskilt
böra givetvis i detta hänseende förhållandena i Norrbotten jämte våra storstäder
noga studeras, ty det är ju där som den svenska kommunismen har
sina härdar och fästen.

Vid en sådan undersökning visar det sig, att våra metallarbetare i stor
utsträckning äro kommunistiskt inriktade. Förklaringen härtill kan sökas
i mångahanda faktorer. En av dem har generaldirektör Nils Wohlin berört
i ett föredrag inför S. N. U. i Stockholm våren 1919, då han bl. a. yttrade: »Från

mina många besök i svenska fabriker minns jag en knivfabrik i
Eskilstuna. En medelålders ståtlig arbetare, med utseende som härstammade
han från någon gammal landskapskonung, satt sedan trettio år vid
samma bord. Hans arbete var att slå två hål i en benskiva till ett knivskaft,
först i ena ändan, så svängde skivan örn med fingrarna och så i andra
ändan. I tusental passerade benskivorna på detta sätt genom hans händer
och kastades ner i en låda. Lönen var ackordslön och kunde ökas med några
25-öringar, ju hastigare de tre, fyra handgreppen följde på varandra under
dagens tio timmar. Icke är detta arbete för ättlingar av gamla vikingar.»

Våra exportindustriarbetare lia att utföra sitt ofta nog ganska enformiga
arbete i hård konkurrens med andra nationers arbetare, som också tillverka
för världsmarknaden men som lia en helt annan och mycket lägre levnadsstandard
än vår. Vilja de våra över huvud taget lia arbete måste de nöja
sig med en skäligen blygsam betalning — blygsam i varje fall örn den jämföres
med arbetares lönetariffer som ha sin sysselsättning inom den tull -

Motioner i Andra kammaren, Nr 102.

skyddade hemmaindustrien, för att nu inte tala om dem som äro anställda
av stat eller kommun. Detta måste givetvis för den enskilde exportindustriarbetaren
kännas så mycket orättvisare, som han ofta är en mycket skicklig
och kunnig arbetare och som en god del av nationens verkliga ekonomiska
välstånd dock faktiskt baserar sig på hans insatser. Helt naturligt
måste han finna systemet orättvist, och det är icke att förundra sig över,
om han villigt lyssnar till dem som förkunna omstörtningsläror, vilka skulle
betyda införandet av ett helt och hållet nytt system.

Det är därför enligt vår uppfattning en betydelsefull uppgift, som våra
statsmakter ha sig förelagd då det gäller att söka på något sätt kompensera
våra exportindustriarbetare för deras insats mot låg ersättning i det
nationella arbetslivet. Olika utvägar kunna här tänkas. I första hand
böra givetvis exportindustriens arbetare komma i åtanke, då det gäller statliga
eller kommunala åtgärder till lösande av de mindre bemedlade familjernas
bostadsfråga. Vidare kan man tänka sig statliga stipendier att utdelas
till de arbetare som göra en särskilt god insats. Vid exportindustrier förlagda
på landsbygden kan man tänka sig industrijordbruk med statligt stöd
efter finskt och delvis franskt mönster.

Vidare är det obestridligt, att kommunismen i storstäderna tillgodoser ett
hos människorna där känt behov av livets förenkling — »primitivism» om
man så vill — av deras längtan efter en ny gemenskap och av deras hopp
på en ny tro att kämpa för, som kan skänka deras liv en högre mening.

Här kan en initiativrik statsledning säkerligen giva de strömningar, som
nu genom diverse samverkande faktorer fått en kommunistisk inriktning, en
helt annan karaktär genom att på ett långt effektivare sätt än nu sker sörja
för det arbetande folkets fysiska och psykiska fostran. Det förra kan ske
genom att staten långt kraftigare än nu stödjer de frivilliga organisationer,
som nu arbeta på folkets fysiska fostran och, örn så befinnes lämpligt, även
tar initiativet till skapande av nya organ för denna verksamhet, i synnerhet
när det gäller att ordna goda och billiga semestermöjligheter för våra industriarbetare.
Den andliga fostran torde lämpligen kunna ske genom att
staten ger ett kraftigt stöd åt den inre missionsverksamhet, som numera bedrives
inom vårt land av såväl frikyrkliga som statskyrkliga frivilliga organisationer.

Givetvis bör staten också se till att nationens uppväxande ungdom i skolor
och undervisningsanstalter bibringas en levande medborgarkunskap,
som gör dem förtrogna med den svenska kulturens egenvärden och örn
möjligt fostrar dem till varma försvarare av denna genom en årtusenlång
historia levande svenskhet.

Slutligen bör Norrbottens speciella problem i egenskap av ett gränsland
med en fattig befolkning levande under hårda och svåra ekonomiska, geografiska
och klimatiska förhållanden vederbörligen uppmärksammas.

Då samtliga desa berörda frågor emellertid taga sikte även på andra problem
än kommunismens bekämpande, komma vi i dessa spörsmål att framlägga
särskilda motioner till riksdagens prövning.

Motioner i Andra kammaren, Nr 102.

Med anledning av vad vi sålunda anfört tillåta vi oss föreslå,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville begära förslag
till lag om förbjudande av partier och sammanslutningar
i Sverige, som arbeta på den bestående samhällsordningens
omstörtande med våldsamma medel, och detta på grundval
av den utredning, som av den av regeringen därtill förordnade
kommittén framlades i betänkande med förslag angående
åtgärder mot statsfientlig verksamhet av den 11 januari
1935, ävensom att regeringen i detta sitt förslag ville
taga nödig hänsyn till de förslag till reformer av gällande
lagstiftning, som denna kommitté även på andra punkter
framför till värn om det bestående svenska rättssamhället.

Stockholm den 16 januari 1936.

Alf Meyerhöffer. John Gustafsson C. Gösta Jacobsson.

i Välsnäs.

Bihang till riksdagens protokoll 19.‘I6.

i sami. Nr 99—102.