Motioner i Andra Kammaren N:o'97

Motion 1893:97 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren N:o''97.

1

N:o 97.

Af herr grefve H. E. G. Hamilton, om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af
förslag till bestämmelser angående tillämpning vid längre
frihetsstraff af s. k. vilkorlig frigifning.

Genom lagen den 29 juli 1892 angående straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum, har en väsentlig förbättring kommit vårt straffsystem
till del. Utan tvifvel skall den omständighet, att för framtiden så många
jemväl bland dem, som dömts till längre frihetsstraff, icke alls utsättas för
gemensamhetsfängelsets besmittelse och följaktligen ej heller vid återvunnen
frihet i sin bestraffning hafva en särskild anledning att uppsöka eller uppsökas
af före detta kamrater i straffanstalten, komma att utöfva ett gynsamt
inflytande på återfallsprocenten. Med fullt erkännande häraf lär väl
dock ingen, som närmare öfvertänkt detta ämne, vilja bestrida, att lagstiftaren
fortfarande hos oss allt för litet åtgjort för att förekomma återfall
i brott, samt att de erkännansvärda bemödanden i denna rigtning, Indika
fått sitt uttryck i de privata fångvårdsföreningarna, under sakernas nuvarande
ordning allt för ofta blifva fåfänga, just emedan de sakna nödigt stöd i
lagstiftningen.

Med hänsyn härtill har jag trott, att Riksdagen, hvars initiativ man
har att tacka för tillkomsten af 1892 års lag, äfven borde känna sig manad
att påyrka fortsatta reformer i samma rigtning.

Allmänt kändt är, att en bland de vanligaste anledningarna till återfall
i brott är den frigifnes oförmåga att efter utståndet, frihetsstraff åter
finna sig till rätta i det borgerliga samhället samt att i öfverensstämmelse
härmed de första åren efter strafftidens slut för honom äro de mest kritiska.

Bih. till Riksd. Vrot. 1893. 1 Sand, 2 Afd. 2 Band. 17Häft.(N:is97—104). 1

2

Motioner i Andra Kammaren N:o 97.

»Samhällets ordentliga element sky honom», säger en ansedd och sakkunnig
författare — K. Krohne: Lehrbuch der Gtefängnisskunde, — »ingen vill
upptaga honom, gifva honom arbete eller arbeta i hans sällskap. Fångvårdsföreningarnas
redligaste bemödanden stranda på dessa svårigheter. I följd
häraf förfaller den frigifne till arbetslöshet, ett kringstrykande lefnadssätt och
nöd; utstött ur samhällets ordentliga kretsar, söker han ett hem i förbrytarverlden,
som mottager honom med öppna armar.»

Mot dessa vådor har man i nyare utländska strafflagar, efter hvad
det vill synas med framgång, sökt ett korrektiv den vilkorliga frigifningen.
I stället för att efter utståndet straff handlöst kasta den straffade ut i samhället
utan hänsyn till de svårigheter, hvilka der möta honom just på grund
af det undergångna straffet, har man stadgat, att, sedan brottslingen i straffanstalten
undergått större delen af det honom ådömda frihetsstraffet samt
dervid iakttagit ett tillfredsställande uppförande, må han frigifvas på — försök
och med risk att, derest han missbrukar sin frihet, blifva återförd till straffanstalten
för att der aftjena den del af strafftiden, som vid hans lösgifvande
återstod.

Äfven frånsedt denna risk är dock den vilkorligt frigifne icke en fri
man. Hans frihet är tvärt om inskränkt på flere sätt i syfte att hans uppförande
må kunna noggrant öfvervakas, att han sjelf må ständigt känna
den fara han löper, om han icke iakttager de honom gifna föreskrifterna,
samt att den enskilda hjelpsamheten må med större förtroende och utsigt till
framgång kunna taga sig af honom. Han är med ett ord fortfarande en
till frihetsstraff hemfallen brottsling, ehuru han erhållit rätt att aftjena en
del af sitt straff under en mildare form, som för honom underlättar möjligheten
att åter upptagas i samhället.

Yäl är att märka, att de handlingar, genom hvilka den vilkorligt frigifne
kan förverka sin rätt att vistas på fri fot, icke äro egentligen brottsliga
gerningar — begår han brott, blifver han derför lagförd på vanligt sätt
och får särskilt aftjena straffet för detta och derjemte aftjena den återstående
delen af det äldre straffet — utan endast handlingar, som antyda,
att han icke förstår att begagna sin frihet. Sålunda kan han återföras till
straffanstalten, om han för ett supigt och oordnadt lefverne, umgås med illa
beryktade personer eller med ett ord visar sig vara på väg att förfalla till
ett lif, som måste leda till brottslighet.

Den vilkorliga frigifningen lär först hafva tillämpats i Australien å
de dit från England deporterade brottslingarna. Men äfven sedan deportationsstraffet
upphäfts, har England bibehållit denna strålform, som sedermera
upptogs såsom sista länken i det kända irländska progressivsystemet och som
utgör nästan den enda del af detta system, hvilken inför en längre tids

Motioner i Andra Kammaren N:o 97.

3

erfarenhet stått profvet. Efter England lär Oldenburg först hafva infört
vilkorlig frigifning, derefter Sachsen 1862, Serbien 1869 samt åtskilliga
kantoner i Sclnveiz. Sedermera har exemplet följts af bland andra Tyska
Riket, strafflagen af den 15 maj 1871, Danmark, förordningen af den 13
februari 1873, Ungern, strafflagen af den 27 maj 1878, Holland, strafflagen
af den 3 mars 1881, Frankrike, lagen af den 14 augusti 1885 samt Belgien,
lagen af den 31 maj 1888. Senast slutligen —så vidt jag har mig bekant
— har detta institut upptagits i den för Finland den 19 december 1889
utfärdade förordningen om- verkställighet af straff, äfvensom i Italiens nya
strafflag af samma år.

Så vidt jag kunnat utröna, har omdömet om de resultat, hvilka vunnits
genom den vilkorligt frigifningen allestädes varit gynsamt, och de anmärkningar,
som förekommit, hafva galt icke sjelfva principen utan endast sättet
för dess tillämpning i vissa länders lagstiftning. Såsom ett afsevärdt uttryck
för detta erfarenhetens vittnesbörd må här erinras om att den internationella
fångvårdskongressen i Stockholm år 1878 med mycken styrka uttalade sig för
den vilkorliga frigifningen såsom hvarken stridande mot straffrättens principer
eller på något sätt minskande domens betydelse samt för öfrigt erbjudande
fördelar för så väl samhället som de dömde.

Nuvarande chefen för svenska fångvården har äfven i ett år 1890 till
Kongl. Maj:t ingifvet memorial — återgifvet i Holms Juridiska Arkiv, afd.
II, år 1889 — uttalat sig för den vilkorliga frigifningen. I detta memorial
framhålles för öfrigt äfven en synpunkt, som vid frågans bedömande icke får
lemnas ur sigte, nemligen den vilkorliga frigifningens företräde framför benådningen.
Jag tillåter mig, särskild t med hänsyn härtill, att här återgifva
en del af den i memorialet förekommande motiveringen.

»Knappast torde jag», säger chefen för fångvården »behöfva påpeka
den vigtiga skilnad, som förefinnes mellan vilkorlig frigifning och vanlig benådning.
Den senare kan icke gerna oftare användas utan att menligt inverka
på fångpersonalen och på samma gång skada domstolarnes auktoritet;
denna senare lemnas deremot af den förra fullkomligt oberörd. Det straffmått,
som ådömts, blir genom mellankommen benådning upphäfdt; den vilkorliga
frigifningen erkänner deremot fortfarande det ådömda straffmåttets
befogenhet, om den än medgifver fången en möjlighet att under en mildare
form fä aftjena någon del deraf eller ock uppskjuter denna dels utkräfvande.
Likasom lagstiftaren nöjer sig med att bestämma ett minimum och ett maximum,
derinom lagskipare»! vid bestämmandet af straffen för åtalade förbrytelser eger,
efter egen uppfattning af det för hvarje särskilt fäll tillbörliga straffmåttet,
lämpa domen, må det ju ock medgifvas straffverkställaren att, inom de af lagskiparen
bestämda gränser, med hänsyn till den straffade personens beskaffenhet,

4 Motioner i Andra Kammaren N;o 97.

med eller utan mildring tillämpa straffet. Detta är jemväl efter den vilkorliga
frigifningen hotfullt öfverhängande, under det deremot benådningen helt
och hållet upphäfver det. I Braunschweig, Hessen-Darmstadt, Baden, Österrike
och äfven i Sachsen medgifves dock den vilkorliga frigifningen under
form af benådning. En sådan vilkorlig benådning förekommer ock af gammalt
här i Sverige, i sådana fall då Eders Kongl. Maj:t af nåd återgifver lifstidsfångar
friheten med föreskrift, att om de begå brott, som störer allmänna
säkerheten, de skola fortsätta dem ådömdt lifstidsstraffarbete, dertill de ock,
sedan domstol i det nya målet ransakat och dömt, i sammanhang härmed
förklaras skyldige. Att ikläda den vilkorliga frigifningen denna tunga form,
kan dock icke vara lämpligt. Den torde böra, för att ej förlora sin rätta
karakter af en straffverkställighets- eller fångvårdsåtgärd, hållas fullkomligt
inom de administrativa myndigheternas råmärken. Efter af fången biträdt,
af direktören eller någon annan bland fängelsetjenstemännen framlagdt förslag,
deröfver samtlige desse afgifva yttrande, torde detsamma, till- eller afstyrkt
af fångvårdsstyrelsen, böra ingå till Eders Kongl. Maj:t, som beviljar eller
afslår detsamma; och lärer en i sagda ordning vilkorligt frigifven böra, der
han utan att hafva begått nytt brott befinnes illa motsvara de förväntningar,
på grund af hvilka han frigifvits, efter underdånig anmälan af polismyndighet,
af Eders Kongl. Maj:t, så vida pröfningen af saken dertill föranleder, genast
kunna åläggas straffets fortsättande. Så skall tvifvelsutan säkrast bevaras
metodens karakter af en medgifven pröfningstid och undvikas den farliga
förblandningen med benådning.»

De bestämmelser rörande den vilkorliga frigifningen, hvilka upptagits
i den ofvan citerade finska lagen af år 1889 förekomma i dess 2 kapitels
13, 14, 15, 16, 17 och 18 §§, hvilka äro af följande lydelse:

Ȥ 13.

Har den, som blifvit dömd till frihetsstraff i tre år eller derutöfver,
utstått tre fjerdedelar deraf, eller, om han blifvit dömd till tukthus på lifstid,
minst tolf år af strafftiden, och derunder förhållit sig så, att ett ostraffligt
lefverne kan med sannolikhet väntas af honom, och finnes visshet att han
efter frigifning har ärlig försörjning, må han med eget begifvande hos
kejsaren och storfursten af direktionen för straffanstalten föreslås att varda
vilkorligen frigifven. Till sin hemställan derom foge direktionen nödig utredning
om fången samt insände sin hemställan till fångvårdsstyrelsen, hvilken
bör öfverlemna ärendet med eget utlåtande till senaten, hvars justitiedepartement
det tillkommer att i saken förordna.

Motioner i Andra Kammaren N:o 97.

5

§ 14-

Förordnar senaten, att fånge skall vilkorligen frigifvas, tillställe straffanstaltens
föreståndare honom för hans återstående strafftid ett fripass, hval i
fången bör föreläggas:

l:o) Att med passet genast begifva sig till utsatt försörjningsort.

2:o) Att inom två dygn efter ankomsten dit, och sedan en gång i
hvarje månad, till påteckning uppvisa passet pa landet hos länsmannen,
och i stad hos borgmästaren, eller, der poliskammare finnes, hos polismästaren 3:o)

Att under sin återstående strafftid, som bör utsättas i fripasset,
föra ett stilla och ostraffligt lefverne samt undvika sällskap af illa beryktade
personer, som ej äro hans nära anhörige; äfvensom

4:o) Att, då han ombyter vistelseort, hvilket ej får ske utan vigtigare
anledning, för påteckning uppvisa passet hos förenämnda polismyndighet i den
ort, der han vistats, samt sedan å den ort, dit han begifver sig, så väl vid
ankomsten som ock derefter en gång i hvarje manad; .....

allt vid äfventyr, att, om något häraf åsidosattes, den vilkorliga friheten
är förverkad.

§ 15-

Anser polismyndighet den, som frigifvits på vilkor, hafva annorlunda
än genom nytt brott, förverkat den vilkorliga friheten, inberätte saken med
alla dess omständigheter till kejsaren och storfursten, hvarefter senatens
justitiedepartement eger efter pröfning afgöra, om den frigifne ma hafva förverkat
den vilkorliga friheten, eller ej. Emellertid må polismyndigheten taga
den frigifne i fängsligt förvar, om synnerliga skäl dertill äro. Har han foröfvat
nytt brott, ankommer å den domstol, som dömer deröfvei, att tillika
bestämma, om han må hafva derigenom förverkat den vilkorliga friheten
eller icke.

§ 16.

Förklaras den, hvilken åtnjutit vilkorlig frihet, hafva förverkat den,
skall han äter insättas i straffanstalt för att undergå det straff, som återstod,
då han frigafs,

6

Motioner i Andra Kammaren N:o 97.

§ 17.

Har fånge blifvit vilkorligen frigifven och icke förverkat it eu vilkorliga
liheten, skall han anses hafva till fullo utstått det ådömda frihetsstraffet
när tiden derför gått till ända.

§ 18.

När fånge på vilkor frigifves från straffanstalt, skola tillika med fripasset
hans penningar och öfriga tillhörigheter åt honom öfverlemnas. Öfverstiga
penningarna det belopp, som pröfvas åtgå under färden till fångens
hem- eller försörjningsort och hans vistelse der under första tiden, skall återstoden
af penningarna oförtöfvadt sändas, i fall hans hem-eller försörjningsort
äi pa landet, till kommunalstyrelsen derstädes, men i annat fall till vederböiande
magistrat, för att der efter hand honom tillhandahållas.»

Jag har ansett mig böra återgifva dessa bestämmelser in extenso, enär
de synas mig dels vara af särskilt intresse såsom hemtade från ett land,
hvars lagstiftning bär den närmaste frändskap med vår egen, dels ock lemna
eu ganska fullständig och typisk bild af det ifrågasatta institutet, sådant det
åt den moderna lagstiftningen utbildats. Detaljbestämmelserna i olika länder
töiete naturligtvis åtskilliga skiljaktigheter. De vigtigaste olikheterna förekomma
i fråga om längden af de frihetsstraff, vid hvilka vilkorlig frigifning
bör medgifvas, samt den del af strafftiden, som måste inom straffanstalt aftjenas.
I England, der vilkorlig frigifning blott förekommer vid »penal
servitute», motsvarande vårt straffarbete och hvars minimum är fem år,
medgitves vilkorlig frigifning för män intill 1/i af strafftiden och för
qvinno!- intill /8 deraf. Enligt den franska lagen åter kunna alla, som
aro dömda till eu eller flere frihetsstraff, vilkorligt frigifvas efter tre
manaders fängelse, om straffet är kortare än sex månader, men eljest efter
att hafva uttjent hälften af straffet i straffanstalt, Längre tid fordras dock
för recidivister. Enligt den ungerska lagen fordras för tillämpning af den
vitkol liga frigif ningen , att domen lyder å straffarbete under minst tre år
eller annat frihetsstraff på mer än ett år samt att 3/4 af tiden tillbragts i
straffanstalt, För lifstidsfångar fordras minst 15 års vistelse i dylik anstalt,

L tyskland fordras fängelse- eller tukthusstraff på mer än ett är samt aftjenande
af /8 af den ådömda strafftiden. I Belgien slutligen kan vilkorlig
frigifning medgifvas vid alla frihetsstraff så snart % af strafftiden aftjenats,
derest denna tredjedel öfverstiger tre månader eller vid återfall sex månader.

Motioner i Andra Kammaren N:o 97.

7

Vid straffarbete på lifstid fordras att den i straffanstalt tillbragta tiden öfver -stiger tio och vid återfall fjorton år.

I allmänhet synes man dock numera vara ense derom att vilkorlig frigifning
icke bör förekomma annat än vid något längre frihetsstraff, men att
å andra sidan England satt sin fordran på strafftidens längd för högt.

Vidare förekomma skiljaktigheter med afseende å den tid, som skall
förflyta från frigifvandet till dess den frigifne blir verkligt fri, men synes
man äfven här i allmänhet vara ense derom, att ett ej allt för kort minimum
bör fastställas för denna pröfvotid. Olika bestämmelser och åsigter finnas i
fråga om, huru vida den vilkorliga frigifningen bör medgifvas för alla kategorier
af brottslingar, hvarjemte de inskränkningar i friheten, som den vilkorligt
frigifne måste underkasta sig, äro mer eller mindre skiftande. Någon närmare
redogörelse härför torde dock i detta sammanhang ej vara erforderlig.

En synnerligt vigtig bestämmelse förekommer i § 13 af de här ofvan
återgifna finska stadgandena. För att en fånge skall ifrågasättas till vilkorlig
frigifning fordras bland annat visshet, att han har utsigt till »ärlig försörjning».
Denna bestämmelse torde under en eller annan form förekomma i alla lagar
rörande vilkorlig frigifning och kan med fullt skäl betecknas såsom sjelfva
grundvalen för detta institut. Att lösgifva en fånge utan denna visshet är
allt för ofta detsamma som visshet, att han förr eller senare skall återföras
till fängelset. Tillämpningen af den vilkorliga frigifningen ställer derför ett
stort kraf på den enskilda hjelpsamheten. Men ett sådant kraf kan här
ställas, emedan institutet äfven i hög grad underlättar denna hjelpsamhets
sträfvanden. Den vilkorligt frigifne, som tages om händer af en fångvårdsförening
eller en enskild person, kommer i ett helt annat förhållande till sin
välgörare än den definitivt frigifne. Mot frestelsen att bryta de ordnade
förhållanden, i hvilka han af den enskilda hjelpsamheten försättes, och åter
hängifva sig åt fordna förvillelser, står ständigt hotet om att i sådant fall
blifva återförd till fängelset och der få aftjena det ådömda straffet till fullo.
Genom detta hot har lagstiftningen gifvit den, som vill taga sig af eu vilkorligt
frigifven, en viss garanti för dennes goda uppförande; och en sådan
frigifven är mer än andra beroende af sin välgörares hjelp och derför äfven
lättare att hjelpa. Erfarenheten har också, enligt hvad sakkunnige författare
intyga, ådagalagt, att den vilkorligt frigifne långt lättare än den definitivt
frigifne finner arbete och utkomst bland ordentliga menniskor. För våra
redan ganska talrika fångvårdsföreningar skulle derför införandet af vilkorlig
frigifning utan tvifvel blifva ett det kraftigaste och mest välkomna stöd i
deras menniskovänliga och för hela samhället så vigtiga arbete.

Slutligen vill jag endast framhålla, att införandet af vilkorlig frigifning
skulle dels medföra en ej obetydlig besparing för statsverket, som befriades

8

Motioner i Andra Kammaren N:o 97.

från kostnaden för de vilkorligt frigifnes underhåll, dels oek bereda ett önskvärd!
ökadt utrymme i våra straffanstalter.

Derest Riksdagen skulle dela min uppfattning rörande önskvärdheten
af den vilkorliga frigifningens införande, har jag trott, att Riksdagen för
närvarande borde endast uttala sig för sjelfva principen och deremot öfverlemna
åt Kongl. Maj:t att, efter verkstäld närmare utredning och sakkunniges
hörande, framlägga detaljeradt förslag i ämnet. Dock har jag förestält mig,
att Riksdagen borde bestämdt förorda vilkorlig frigifning endast vid längre
frihetsstraff utan att för närvarande ingå i något uttalande om den strafftid,
som lämpligen bör sättas såsom minimum för att sådan frigifning må förekomma.

Under åberopande af hvad jag ofvan anfört, hemställer jag derför,

att Riksdagen må i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådana föreskrifter om verkställande af frihetsstraff,
att den, som dömts till längre frihetsstraff, må, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad för närvarande i flere
utländska lagar är stadgadt, efter att hafva undergått
större delen af straffet i straffanstalt, kunna få aftjena
återstoden af straffet genom så kallad vilkorlig frigifning.

Stockholm den 27 januari 1893.

Häri instämma:

Hugo E. G. Bamilton.

Carl Palm.

O. Anderson
från Hasselbol.

N. Nilsson
i YVrängebol.