Motioner i Andra Kammaren, N:o Sfi

Motion 1895:86 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o Sfi.

1

N:o 86.

Af herr A. Hedin, om vissa vilkor för åtnjutande af de för statens
embets- och tjensteman bestämda löneförmåner.

Sexton år hade knappt förflutit, efter det den af 1856—1858 års
Riksdag på Kongl. Maj:ts förslag beslutade lönereglering för embetsoch
tjensteman år 1858 trädt i kraft, när regeringen tog initiativet,
till en ny. Den af statsdepartementens chefer, på Kongl. Maj:ts befallning,
om hösten 1873 till embetsverk och myndigheter utfärdade
anmodan att skyndsammeligen inkomma med förslag till löneförbättringar
förbigick visserligen icke helt och hållet med tystnad, men behandlade
såsom en helt underordnad sak en fråga, som inom Riksdagen redan
hade framträdt såsom en reformfråga af väsentlig vigt, och i hvilken
Riksdagen, på grund af tvänne derom till Kongl. Maj:t aflåtna framställningar,
var berättigad att från Kongl. Maj:t förvänta ett initiativ,
nemligen den om en till besparing ledande ombildning af förvaltningen.
Ty jemte nyss nämnda anmodan att skyndsamt inkomma med förslag
till löneförbättringar mottogo embetsverk och myndigheter från statsdepartementscheferna
blott bihangsvis äfven eu »uppmaning att uppgifva,
huruvida någon eller några embets- och tjenstemän innehade
flere befattningar, och att utlåta sig, i hvad mån de sålunda med andra
förenade eller ock andra tjenster med afseende på sin omfattning
borde anses vara af beskaffenhet att tjenstgöring äfven på annat håll
kunde utan olägenhet dermed förenas och, i sådant fall, om icke genom
flere tjensters sammanslagning eller på annat sätt arbetet lämpligen
kunde så ordnas, att hvarje tjensteman, under förutsättning att skälig
aflöning honom bereddes, i sin tjenst erhölle motsvarande full sysselsättning
och samtidigt innehafvande af annan aflöriad beställning kunde
Bill till Riksd. Prat. 181)0. 1 Samt. 2 Afd. 2 Känd. 23 Käft. (Nås 86—88). 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 86.

undvikas» (jemför finansministerns anförande till statsrådsprotokollet
den 19 december 1873, intaget i statsverkspropositionen år 1874,
bilagan n:o 6 a), sid. 2).

Genom regeringens löneförbättringsinitiativ blott sexton år efter
det näst föregående lönereglering trädt i kraft vardt ordningen mellan
de två ofvannämnda frågorna omkastad till lika mycket afbräck för
det af Riksdagen två gånger väckta spörsmålet angående ombildning
af förvaltningen som till fördel för löneanspråken: den senare frågan
blef hufvudsak, den förra bisak.

Riksdagen hade år 1868 — med åberopande af Kongl. Maj:ts
redan ett hälft århundrade förut, uti kongl. brefvet den 21 maj 1819,
uttalade åsigt, att den administrativa domsrätten borde, genom rättsfrågors
hänvisning till allmänna domstolar, såvidt möjligt försvinna,
samt under erinran att, genom kongl. förordningarna den 17 april 1828
äfvensom några senare af Kongl. Maj:t beslutade förfoganden, denna
grundsats också i viss mån gjort sig gällande till minskning af nämnda
domsrätts område — kemstält, att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande,
dels huruvida ej denna väg borde ytterligare fullföljas, dels
huruvida ej vissa åtgärder borde vidtagas »till åstadkommande af besparing
samt större enkelhet och reda i förvaltningen».

Den ena af dessa framställningar, den om administrativa domsrätten,
föranledde visserligen en kongl. proposition till 1874 års Riksdag
angående förändrade bestämmelser i afseende å behandlingen och fullföljden
af vissa mål; men då Riksdagen (skrifvelse n:o 44) fann propositionen
»icke kunna i sin helhet antagas», utan omarbetade förslaget,
vägrade Kongl. Maj:t sanktion af de skälen, att den af Riksdagen föreslagna
lagen förmenades angå ärenden, som »röra rikets allmänna
hushållning», samt att det af Kongl. Maj:t åsyftade ändamålet ej skulle
ernås genom den författning, som Riksdagen för sin del antagit.

Den andra af de i Riksdagens skrifvelse af 15 maj år 1868 väckta
frågorna synes hafva utan så vidlyftiga omständigheter, ja, till och
med i all tysthet fått förfalla. Huru detta tillgått, har jag dock ej
kunnat utröna, enär de justitieombudsmannens berättelser åtföljande
uppgifter om de genom Riksdagens skrifvelser till Kongl. Maj: t anhängiggjorda
ärenden i detta fall, som i så många andra, från statsdepartementet
blifvit i mycket bristfälligt skick justitieombudsmannen meddelade.
Man finner visserligen i bihanget till justitieombudsmannens
berättelse till'' 1869 års Riksdag, att afskrifter af Riksdagens nyssnämnda
skrifvelse blifvit från civildepartementet meddelade justitie-, landtförsvars-,
sjöförsvars-, finans- och ecklesiastikdepartementen, och att

3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 86.

Kongl. Maj:t förordnat, att från hvarje departement framställning borde
göras i de ämnen som departementet rörde, äfvensom att från kammarkollegium
och kammarrätten yttranden infordrats rörande den af Riksdagen
väckta frågan om don administrativa domsrätten; men deremot
förekomma här ej några uppgifter om den andra delen af Riksdagens
anhållan, den administrativa besparings- och förenklingsfrågan. I justitieombudsmannens
berättelse till 1870 års Riksdag är skrifvelsen hvarken
med hänsyn till den ena eller andra frågan nämnd i uppgifterna från
finans- och ecklesiastikdepartementen; från sjöförsvarsdepartementet
meddelas, att angående »vissa i skrifvelsen förekommande frågor» utlåtande
afgifvits af förvaltningen af sjöärendena; från landtförsvarsdepartementet,
att den »hvilar» enligt Kongl. Maj:ts beslut af 6 november
1868; från civil- och justitiedepartementen, att de från kammarrätten
och kammarkollegium infordrade utlåtandena angående den administrativa
domsrätten ej inkommit. Ännu under några år omnämnes skrifvelsen i de
uppgifter, som åtfölja justitieombudsmannens berättelser, men sedermera
upphöra efter hand alla meddelanden derom. Sålunda nämnes den af
justitiedepartementet för sista gången uti uppgifterna till 1875 års Riksdag,
der det heter, att skrifvelsen af 15 maj 1868 om den administrativa
domsrätten och om förvaltningens förenkling »förfallit, såvidt den utgör
föremål för justitiedepartementets handläggning», och detta i följd
af Kongl. Maj:ts vägran att sanktionera Riksdagens beslut i den förra
frågan, den om behandlingen och fullföljden af vissa mål. Då sjöförsvars-
och civildepartementen, som året förut hänvisat till den af
Kongl. Maj:t då aflåtna propositionen om den administrativa domsrätten,
från och med 1875 ej vidare erinra sig Riksdagens skrifvelse,
så är tydligt att den då mera ej ansågs vidkomma dem. Detta vill
med andra ord säga, att sedan frågan om den administrativa domsrätten
fått förut omnämnda utgång, äfven frågan om besparing och
förenkling i förvaltningen lärer hafva ansetts ej vidare i någon mån
angå de tre nämnda departementen. Finansdepartementet hade redan
förut glömt bort skrifvelsen, och ecklesiastikdepartementet synes
aldrig hafva med densamma haft annan befattning, än att det år
1868 mottagit en afskrift deraf. Endast landtförsvarsdepartementet
påminner sig fortfarande skrifvelsens tillvaro och omtalar ännu för
1883 års Riksdag, att den »hvilade» i samma ro, som vardt den förunnad
genom Kongl. Maj:ts beslut den 6 november 1868. Men när
de till 1884 års Riksdag meddelade uppgifterna redigerades, fann
äfven landtförsvarsdepartementet tiden inne att afföra 1868 års riksdagsskrivelse
ur sin minnesbok. Departementet erinrade sig då helt

4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 86.

plötsligen dels att Kongl. Maj:t till 1874 års Riksdag aflåtit en
proposition om den administrativa domsrätten, hvilken ej ledt till något
resultat, dels att Kongl. Maj:t den 10 augusti 1877 utfärdat förordning
angående vissa dittills i administrativ väg behandlade måls öfverlemnande
till de allmänna domstolarne. Och härmed var omsider också landtförsvarsdepartementet
skrifvelsen qvitt: det hade således i likhet med
de tre förutnämnda departementen funnit den besvarad genom hvad
Kongl. Maj:t åtgjort i afseende å blott den ena af de två frågor, som
voro föremål för 1868 års Riksdags framställning.

Såvidt jag kan se, har sålunda skrifvelsen, hvad angår den andra
delen, ej föranledt annan verkan än ett antal utlåtanden rörande förändrad
organisation af statens fond- och kassaförvaltning, hvilka omförmälas
i uppgifterna till 1871 års Riksdag.

Riksdagens skrifvelse, i hvad den angick besparing och förenkling
i förvaltningen, hade emellertid ett långt mera vidsträckt syfte.
Riksdagen hade t. ex. ifrågasatt att »vissa förvaltande centrala embetsverk»
skulle sammanslås. Hvad afseende en sådan önskan rönt, derom
vittnar motståndet mot post- och telegrafverkens förening under eu
gemensam styrelse. Huruvida den andra af de i 1868 års skrifvelse
omhandlade frågor någonsin varit föremål för något annat Kongl.
Maj:ts beslut, än det förutnämnda, att från hvarje departement framställning
skulle göras till Kong]. Maj:t i de ämnen, som departementet
rörde, och huruvida detta Kongl. Maj:ts beslut föranledt någon vidare
åtgärd, synes högst tvifvelaktigt.

Emellertid hade frågan om förvaltningens förenkling blifvit, från
äfven andra synpunkter än de i 1868 års Riksdags skrifvelse framhållna,
ånyo väckt genom flere motioner vid 1870 års riksdag. Andra
Kammaren beslöt med anledning af dessa motioner för sin del en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
om icke hos de till statsförvaltningen hörande embetsverk
och myndigheter eu förenklad anordning af göromålen skulle kunna
åvägabringas, på samma gång befordrande större skyndsamhet vid
ärendenas behandling och medgifvande nedsättning i kostnaderna genom
indragning af möjligen obehöfliga tjenster. 1 Första Kammaren yttrades,
att frågan vore af »stor vigt», att »man i allmänhet i landet med spänd
uppmärksamhet motser, att någon åtgärd för dess lösning vidtages»
med mera i samma rigtning, men då kammarens tillfälliga utskott, som
först nära riksdagens slut fick mottaga detta jemte ett annat vidlyftigt
ärende, på grund bland annat af tidens korthet förklarade sig icke »för

5

Motioner i Andra Kammaren, N :oS6.

det närvarande» kunna tillstyrka bifall till Andra Kammarens beslut,
lät kammaren vid denna afstyrkande hemställan bero.

Frågan upptogs ånyo år 1871, och Riksdagen aflat då en skrifvelse
(n:o 69) till Kong], Maj:t angående förenklad anordning af göromålen
hos statens embetsverk och myndigheter, till befordrande på samma
gång af större skyndsamhet vid ärendenas behandling och »nedsättning
i kostnaderna genom indragning af möjligen obehöfliga tjenster». Riksdagen
påpekade, huru »formernas förenkling vore ett vilkor för att
embets- och tjenstemännens antal måtte kunna inskränkas», samt för
att staten, jemte det han fordrade af sina tjenare »fullt och godt arbete»,
måtte kunna jemnare och bättre, »än nu med afseende å de lägre
platserna mångenstädes vore förhållandet», godtgöra arbetet. Af de
1872 års Riksdag meddelade uppgifter från civildepartementet iuhemtas,
att Kongl. Makt den 9 juni 1871 anbefalt statsdepartementens chefer att,
hvar för sin förvaltningsgren, taga i öfvervägande, hvilka åtgärder
Riksdagens framställning kunde föranleda. Redan följande år är likväl
denna framställning bortglömd af samtliga departement utom sjöförsvarsdepartementet,
från hvilket den alldeles intetsägande uppgiften
meddelades, att skrifvelsen vore »beroende på underdånig föredragning»,
och detta meddelande upprepas af sjöförsvardepartemeutet ännu för 1876
års Riksdag, men derefter försvinner den ur dess uppgifter, och Riksdagens
skrifvelse af 17 maj 1871 begrafves i fullständig tystnad och
glömska.

Att de af någon tjensteman i departementsexpeditionerna upprättade
och till justitieombudsmannen öfverlemnade förteckningar, i
hvilka här ofvan omförmälda, ofullständiga och nyckfullt oregelbundna
uppgifter om det öde, som Riksdagens skrivelser af 15 maj 1868 och
17 maj 1871 gått till mötes hos Kongl. Maj:t, ingenting upplysa om
någon vederbörandes afsigt, om någon åtgärd att på allvar befatta sig
med och åtminstone i någon mån tillmötesgå Riksdagens i andra punkten
af 1868 års skrifvelse och i 1871 års skrifvelse uttryckta önskningar
om eu till besparing ledande förenkling af förvaltningen, det framgår
så tydligt som möjligt af ofvanstående historik, hvilken derigenom
vinner ett värde som torde öfverskyla dess tråkighet.

Skulle ändock hos någon något tvifvel qvarstå om den anmärkningsvärda
likgiltighet, hvarmed regeringen glömde bort innehållet af detta
par riksdagsskrivelse!'', hvilkas rubriker allenast någon tid fortforo
att sväfva för expeditionschefernas minne, så hänvisas till det förutnämnda
anförandet till statsrådsprotokollet den 19 december 1873, deri
då varande herr finansministern — efter att hafva omnämnt regeringens

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 86.

flinga anmaning till alla vederbörande att inkomma med förslag till
löneförbättringar, och efter att hafva dertill knutit, såsom ett underordnadt
bihang till hufvudsaken, frågan derom, huruvida hopande på eu
hand af flere aflönade befattningar kunde undvikas -— motiverade sin
hemställan, att Kong!. Maj:t måtte af Riksdagen tillsvidare äska 30
procent dyrtidstillägg å löner och arfvoden. I detta anförande, uti
hvilket statsrådets öfriga ledamöter blott instämde, omtalas nemligen
ej med ett enda ord Riksdagens skrivelser af 15 maj 1868 och 17
maj 1871! Ingen af Konungens rådgifvare hade något minne af dem i
det ögonblick, då de tillstyrkte Kongl. Maj:t, dels att åt en komité
uppdraga att afgifva förelag till reglering af de förvaltande embetsverkens
och myndigheternas löneförhållanden, dels att, under afvaktan
på en sådan reglering, af Riksdagen äska dyrtidstillägg öfver hela linien
(från och med statsråden och hela vägen nedför). Ja, komitén fick ej
ens ett uppdrag att undersöka, om en till besparing ledande förenkling
kunde åstadkommas; uppdraget, åliggandet, befallningen, de gälde
löneförbättringar. Komitén fick derjemte »rätt» att göra framställning
om förändringar i förvaltningspersonalens organisation och dess arbetes
anordning.

På detta sätt, med ett sådant till komiténs ledning* af Kongl.
Maj:t angifvet ändamål började det löneregleringsarbete, som sedan
midten af 1870-talet i så hög grad lagt beslag på Riksdagens tid, och
hvars resultat i så hög grad ökat utgifterna för statsförvaltningen.

Den från början uttalade grundsatsen, att »hvarje tjensteman, under
förutsättning att skälig aflöning honom bereddes, i sin tjenst erhöile
motsvarande full sysselsättning och samtidigt innehafvande af annan
aflönad beställning kunde undvikas», har visserligen Riksdagen, i allt
hvad på Riksdagen såsom penningebeviljande myndighet ankommit,
sökt att bringa till verkställighet, i ty att Riksdagen beviljat »skälig»,
ja vid jemförelse med embete- och tjenstemäns aflöning och arbetsåligganden
i andra länder, riklig lön. Men i ett annat hänseende, der
det ankommit på Kongl. Maj:t att tillse, det Riksdagens förutsättning
om en mot aflöningen svarande »full sysselsättning i tjensten» blefve
förverkligad, har denna grundsats i följd af regeringens både görande
och låtande rönt ett helt annat öde.

Något hinder för högt aflönade embetsmän att åtaga sig inbringande
bisysslor, ofta till stort antal förenade på en hand, sj’nes alldeles
icke finnas i deras åligganden såsom statsembetsmän. När de högst
uppsatte, när förvaltningschefer, när ledamöter af Konungens råd föregå
sina underordnade med exempel i detta hänseende, är det alldeles

7

Motioner i Andra Kammaren, N:o 86.

naturligt att de förre ej kunna klandra att deras föredöme följes, eller
kontrollera att den arbetstid, som staten dyrt betalar, ej användes för
enskilda göromål och att ej embetsrummet förvandlas till en privat affärsbyrå.
När, för att blott nämna några få exempel, när ledamöter af
statsrådet (för att ej tala om expeditions- och byråchefer o. s. v.)
ej draga i betänkande att åtaga sig ledamotskap i bolagsstyrelser,

när ledamöter af statsrådet anse sig kunna idka juridisk praktik
och ej finna olämpligt att drifva en privat »rörelse», som taxeringsmyndigheterna
någon gång beskatta,

när man ser ledamot i en öfverrätt, som oaflåtlig!, och högljudt
klagar öfver otillräckliga arbetskrafter, söka sekreterare- och ombudsmannabefattning
i eu sparbank,

när regeringen gång efter annan förordnar en byråchef i ett
statsdepartement —- för hvilken befattning aflöningsförmånerna utgöra:
lön 4,400, Ijenstgöringspengar 2,000, ett ålderstillägg efter 5 år å 600
kronor, — att mot 2,000 kronors arfvode sköta ett uppdrag i ett annat
departement, medan en sistnämnda belopp motsvarande summa af statsmedel
utgått till biträden vid skötseln af hans tjenst,

när regeringen under en följd af år beviljar tjenstledighet för
skötande af enskilda affärer, för att låta fullmagten å eu tjenst, i hvilken
intet arbete af innehafvareu förrättas, grundlägga pensionsrätt,

när dessa och flere slags missbruk oupphörligt tilltaga i mängd
och till beskaffenhet förvärras, är det på tiden, att omsider Riksdagen
påminner Kongl. Maj:t om hvad den förutsatte och hade rätt att
fordra, när den gick in på frikostiga löneregleringar, och upplyser
Kongl. Maj:t om att Riksdagens förutsättningar och vilkor icke blifvit
uppfylda.

Det är emellertid ej allenast penningfrågan, den ytterst ringa ersättning
staten så ofta får för eu riklig och efter afskedstagandet såsom
pension perpetuerad lön, hvarom det till allt större och större dimensioner
sig utbredande missbruket gifver anledning till allmänhetens
spörjsmål och reflexioner. Det torde vara i sin ordning att fästa Kongl.
Maj:ts uppmärksamhet äfven å eu annan sida af saken.

Man frågar sig nemligen, icke om det är tillständig^ att en
Konungens rådgifvare skall såsom styrelseledamot i ett bolag hafva
ett personligt intresse i afgörandet af en rättstvist till exempel mellan
detta bolag och eu dess konkurrent; man frågar sig icke, om detta
är tillständig!, ty derom finnes ej mer än eu mening utanför deras
krets, som försatt sig uti eller äro beredda att intaga eu så tvetydig
ställning. Men man frågar sig, hur det är möjligt, att ej eu oskrifven

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 86.

lag i slikt fall tillräckligt afhjelpt ett förbiseende, som det är mycket
ursäktligt att Riksdagen ej kunde ana att den gjorde sig skyldig till,
när den skref sina löneregleringsbestämmelser. Och sedan man konstaterat,
att det som står skrifvet i dessa bestämmelser ej förslår,
emedan det ej fullständigas af den grannlagenhet, som påräknats,
fordrar man att de skrifna bestämmelserna kompletteras.

Äfven det förhållandet må här påpekas, att på samma gång statsdepartementen
fått talrika och mycket väl aflönade arbetskrafter —
för hvilkas qvalitet, om den är underhaltig, Riksdagen ej kan göras
ansvarig, — komitéväsendet tagit en allt större och större utsträckning.
Man hade hoppats, att statsdepartementens chefer skulle bättre än
förut blifva i stånd att inom sina departement och med deras arbetskrafter
låta verkställa en mängd utredningar och utarbeta förslag, i
stället för att oupphörligt anlita komitéer. Men motsatsen har inträffat.
Komitéväsendet har tagit till i eu grad, som för ett par årtionden
sedan ingen kunde föreställa sig. Till komitéer hänskjutas äfven de
allra simplaste ärenden. Det skulle vara af mer än kuriositetsintresse
att veta, om i något annat land förekommit något motstycke till den
svenska »komitén för afgifvande af förslag till annan plats för lifrustkammaren».

Af de faktiska förhållanden, hvarom jag härmed erinrat, drager
jag den slutsatsen,

dels att löneregleringsbestämmelsernas förbud mot att med ordinarie
befattning förena annan tjenst å statens, Riksdagens eller kommunens
stat, med mindre den »finnes icke vara hinderlig)) för skötseln
af den förra, i fråga om en stor mängd af tjenster bör blifva oinskränkt
och ovilkorlig!, emedan det medgifna undantaget är egnadt att göra
regeln illusorisk, dels att dertill bör läggas förbud mot innehafvande af
befattningar i bolag och åtskilliga andra inrättningar, dels att bestämmelse
om viss daglig tjenstgöringstid bör meddelas.

Om de två förstnämnda yrkandena anses icke kunna göras
gällande mot nuvarande tjenstinnehafvare, så finnes deremot intet
hinder att till efterrättelse äfven för dem påbjuda en föreskrift af sistnämnda
slag.

För så det ena som det andra äro föredömen att hemta från
andra länder.

Schweiziska förbundsförfattuingen föreskrifver, att medlemmarne
af förbundsrådet ej få bekläda någon annan befattning vare sig i edsförbundets
tjenst eller i eu kanton, eller idka något yrke (art. 97)
eller låta genom annan person drifva det (förbundsbeslutet af 21 augusti

9

Motioner i Andra Kammaren, N:o 86.

1878 om förbundsrådets organisation, art. 4). Enahanda stadgande i
förbundsförfattningen om förbundsdomstolens ledamöter (art. 108) fullständigas
i lagen om förbundsrättskipuingens organisation af 27 juni
1874 med följande tillägg (art. 4): »följaktligen få de ej heller innehafva
plats såsom direktör eller förvaltningsrådsledamot vid bolag med
ekonomiskt ändamål» (Enverbsgesellschaften). Enligt förbundsbeslutet
af 31 augusti 1878 (art. 31) må kansleren, hvilken, under öfvertillsyn
af den förbundsrådsledamot som förestår inre departementet, är förbundskansliets
chef, ej idka eller låta för sin räkning drifva något yrke.
Och genom inkompatibilitetsförordningen af 20 maj 1874 (art. 3) är
det hvarje förbundstjensteman förbjudet att bekläda direktörs- eller
förvaltningsrådsledamots befattning vid afiarsbolag eller öfver hufvud
taga aktiv del uti industriel företag. I hvad mån tillstånd kan beviljas
att förena en förbundstjenst eller andra »bisysslor», derom se
sistnämnda förordning.

Om den dagliga tjenstgöring stiden föreskrifves i reglementet för
förbundskansliet af 7 augusti 1850:

»Samtliga vid kansliet anstäldes arbetstid räcker i regeln från
kl. 8 på morgonen till kl. 12 och från kl. 2 e. m. till kl. 6 på aftonen.
De äro dock förpligtade att äfven utom denna tid efterkomma hvarje
tjensten vidkommande tillsägelse. Hvarje söndagsförmiddag skola de
efter gudstjensten inställa sig å kansliet, derest de ej af kansleren särskilt
erhållit ledighet» (art. 12 och 13).

Enahanda arbetstidsbestämmelser gälla för förbundsarkivet, statistiska
byrån o. s. v. *

Endast under vissa förutsättningar utgår särskild betalning för
arbete utom byråtiden, vare sig ordinarie göromål, som då ej medhunnits,
eller extra arbete (förbundsrådsbeslutet af 11 mars 1879).

Det tör ej vara ur vägen att, i sammanhang härmed, beträffande
aflöningsförhållandena påpeka, att förbundsrådets medlemmar uppbära
12,000 francs, med tillägg af 1,500 för förbundspresidenten (förbundsbeslutet
af 20 juli 1872), förbundets kansler 9,000, förbundsdomstolens
ledamöter 10,000 och dess president 11,000 (ofvan anförda förbundslag
af 27 juni 1874), öfverkrigskommissarien 7,000, öfvertulldirektören
G,000, byråchefer 4,000 till 6,000 francs o. s. v.

Från Preussen och andra tyska stater kunna ock åtskilliga föredömen
hemtas, hvarå jag såsom exempel vill påpeka kabinettsordern af
13 juli 1839 angående statstjenstemäns bisysslor (Nebenämter) och
lagen af 10 juni 1874, hvilken senare bjuder, att omedelbara stats Bdi.

till Jlilcsd. Prof. 1895. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 23 Raft. 2

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 86.

tjenstemän ej utan vederbörande ministers tillåtelse må vara ledamöter
af styrelse, tillsyns- eller förvaltningsråd vid aktie-, kommandit- eller
bergverksbolag, ej heller inträda i komitéer för grundande af dylika
bolag; att sådant ledamotskap är alldeles förbjudet, när det »medelbart
eller omedelbart är förenadt med en remuueration eller med en
annan ekonomisk fördel» (Vermögensvortheil).

Såsom exempel å de i Belgien gällande föreskrifter om embetsocli
tjenstemäns arbetstid må anföras, att i det reglemente som, med
stöd äf förordningen angående organisationen af utrikesdepartementets
centralförvaltning af 11 december 1873, af utrikesministern faststäldes
den 30 januari 1874, föreskrifve*s i art. 58:

»Embete- och tjenstemän skola vara tillstädes i sina byråer alla
dagar, undantagandes sön- och högtidsdagar, från kl. 9 f. m. till
kl. 4 e. m. Under denna tid kunna tjenstemännen J) ej aflägsna sig
utan afdelningschefens tillåtelse. Det är dem förbjudet att under byråtiden
sysselsätta sig med annat än tjenstegöromål.» I händelse af
trängande göromål utsträckes tjenstgöringen efter behof.

I det förslag till lag om statstjenarnes legala ställning, som förlidet
år framlades i belgiska parlamentet af Henri Bergé, Paul Janson m. fl.
deputerade, och hvilket, såsom motiven utvisa, åtminstone i väsentlig
mån föranleddes af önskan att skydda statstjenare mot ministerielt godtycke,
har man ej ansett sig behöfva, i afdelningen om »dagliga arbetstidens
längd», införa föreskrifter till förekommande af det missbruket
att endast någon kortare stund användes till arbete i och för en rikligt
aflönad tjenst. Den allmänna uppfattningen.af statstjenarnes skyldigheter
och en sedan länge häfdvunnen, i mångfaldiga reglementen inskrifven
praxis gjorde sådana försigtighetsmått öfverflödiga. Deremot
funno motionärerna nödigt att i lagen inrycka bestämmelser till förekommande
af vissa statstjenareklassers öfveransträngning.

Slutligen skall jag påpeka, att en engelsk komité för några år
sedan föreslog fastställande af sju timmars daglig arbetstid — som
synes faktiskt redan hafva varit ganska allmän regel — för ett mycket
stort antal tjenstemän (jemför härom Second Report of the ropa! commission
appointed to inquire into the civil establishments of the different officer
of State åt home and abroad, framlagd för parlamentet 1888).

1) Jag vågar ej afgöra, om denna bestämmelse är afsedd att gälla blott employéej
fonctionnaire-graderna, eller om uttrycket är användt i en generellare betydelse, hvilket
ej af det allmänna språkbruket förbjudes.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 86.

11

På grund af hvad jag sålunda anfört har jag den äran att föreslå,

att Riksdagen besluter upphäfvande af det i nu
gällande löneregleringsbestämmelser medgifna undantag
från förbudet att på en hand förena flere tjenster,
så att förbudet, om det finnes ej kunna göras gällande
mot nuvarande tjensteinnehafvare, åtminstone blifver
gällande med hänsyn till dem som utnämnas eller
förordnas efter det sådan bestämmelse blifvit utfärdad,
samt

att Riksdagen, med samma förbehåll för de fall,
der förbudet finnes ej kunna utsträckas till nuvarande
innehafvare af statstjenster, besluter det tillägg till
nuvarande löneregleringsbestämmelser, att embete- och
tjenstemän ej må bekläda befattningar vid bolag eller
andra föreningar eller inrättningar med ekonomiskt
ändamål.

Om remiss till statsutskottet anhålles.

Stockholm den 21 januari 1895.

A. Hedin.