Motioner i Andra Kammaren, N:o Öl (Motion 1893:51 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o Öl.

N:o 51.

Af herr A. 01SS011 i Ornakärr, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om framläggande af förslag till en arrendelag.

Den under årens lopp pågående och tilltagande emigrationen af störa
skaror ungdom och jordbruksarbetare, hvilka söka sig väg till Amerika
för att der förvärfva sig egna hem, samt inflyttningen af landtbeiolkning ti
städerna för att der genom arbete erhålla sitt uppehälle, manar regering
och Riksdag att vidtaga sådana lagstiftningsåtgärder, som kunna leda till
befrämjande af landtbruksnäringen och landtbefolkningens qvarhållande vi
denna landets modernäring.

Att inom landet finnes mycken jord lämplig för odling, a hvilken
skördar kunde frambringas, som lönade odlarens arbete, har ofta blitvit
framhållet. Det är ock antagligt, att mycken sådan jord blefve odlad, om
arbetarne på landet voro i sådana ekonomiska omständigheter, att de kunde
kona siq egna jordbruk. Men af brist på kapital äro landtbruksarbetarne
oftast hänvisade till att arrendera större eller mindre jordbruk. Under
sådana förhållanden vore det af vigt att hafva en tidsenlig och tydlig lag
om arrendatorers och jordegares ömsesidiga rättigheter och skyldigheter,
en s. k. arrendelag.

Behofvet af en sådan lag har ofta blifvit erkändt. Redan 1867 yttrade
lagutskottet i ett utlåtande, att »i detta ämne är lagstiftningen hos
oss i behof af utveckling».

Under det lagstiftarne i åtskilliga europeiska länder hafva dragit försorg
om tidsenliga arrendelagar, har svenska Riksdagen deremot låtit lagstiftningen
i denna fråga bero vid en del gamla lagbestämmelser, af hvilka

somliga kunna anses vara antiqverade.

Den omständigheten, att jordegarnes och arrendatorernas intressen
blifvit på sådant sätt förbisedda, måste hafva till följd att en stor del åt
landtbruksarbetarne söka att vinna sin nödtorftiga bergning antingen i
andra länder eller ock genom sådant arbete, som inbringar större daglön
Bih. till Riksd. Prot. 1 Sami. 2 Band. 2 Afd. 9 Höft. 3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 51.

än jordbruksarbetet. Och en annan följd är att de, som slå sig på att
arrendera jordegendomar, söka undandraga sig sådana förbättringar, som
kunna för framtiden blifva till ett varaktigare gagn för egendomarne. Begge
dessa omständigheter medföra, att jordbruksnäringen försvagas och jordens
växtkraft förminskas.

Jordegarnes och arrendatorernas intressen kunna rättvist tillgodoses
och förenas, om lagstiftningen stadgade, att de förbättringar, som af en
arrendator nedläggas på den arrenderade jorden, skola för honom medföra
en skälig ersättning af jordegaren vid arrendets upphörande.

Denna princip har blifvit följd vid stiftandet af arrendelagar i flera
länder under de sista årtiondena. Så finnes t. ex. i Danmarks lagar stadgadt
att: När arrendetiden upphör, skall gården öfverlemnas till jordegaren
genom formlig syneförrättning. Befinnes dervid brister å byggnader etc.,
måste arrendatorn gifva ersättning derför, så vida nämnda föremål blifvit
öfverlemnade till honom vid laglig syneförrättning. Enligt lagen af den
25 mars 1872 har jordegaren förmånsrätt i arrendatorns bo för ersättningskraf
af nämnda anledning.

Arrendatorn kan göra kraf på ersättning icke allenast för iståndsättande
af äldre och uppförande af nya byggnader på gården, som äro
nödvändiga för dess brukande, utan också för tillbyggnader och mur- och
magelfasta» inventarier, som äfven om de icke strängt taget kunna anses
nödvändiga för arrendeegendomens bruk, dock måste erkännas vara ändamålsenliga,
när de oemotsägligen hafva förökat gårdens handelsvärde som
jordbruk. Ersättningsrätten sträcker sig vidare icke blott till sådana grundförbättringar
af gården tillhörande jord, som otvifvelaktigt hafva förökat
gårdens värde, såsom odling af utmarker, hedar, mossar eller kärr, rödjande
af stenbunden jord, utdikning af moraser etc., utan också till de
nyttiga och ändamålsenliga mindre förbättringarne, t. ex. mergling, omfattande
dikning, brunnsgräfning och dylika, hvaraf arrendatorn och hans
arfvingar på grund af arrendets upphörande icke blifvit i tillfälle att erhålla
den af dem förväntade nyttan. (Lov af den 19 februari 1861 § 5.)
Erhållandet af nämnda ersättning är emellertid betingad af att arrendatorn
har följt ett af lagen noga bestämdt förfaringssätt. Vid ersättningars bestämmande
måste icke blott hänsyn tagas till den värdeförökning egendomen
erhållit vid den företagna förbättringen, utan tillika hänsyn tagas till den
fördel, som arrendatorn i den kortare eller längre tid, som förlupit sedan
förbättringens utförande, sjelf erhållit af densamma. Dock bortfaller ersättningsrätten
för större grundförbättringar efter 30 och vid mindre grundförbättringar
efter 10 års förlopp efter deras utförande, och får ersättning
icke under något förhållande öfverstiga penningevärdet af det af arrendatorn

Motioner i Andra Kammaren, N:o 51.

använda arbetet och materialier efter gängse pris på den tid, då förbåttringarne
blifvit utförda.

Englands »Agricultural Holdings Act 1883» upptager i ett bihang
till förordningen alla förbättringar, som kunna blifva föremål för ersättning
och indelar dem i tvenne klasser. Till första klassen höra de förbättringar,
till hvilkas utförande erfordras jordegarens samtycke; sådana
äro: uppförande och utvidgande af byggnader, anbringande af i jorden
murade förvaringsrum, igenläggande af jord till beständig betesvall, anläggning
af planteringar och videsängar, anläggning af vattensilningsängar
och bevattningsverk, anläggning af blomstergårdar, anläggning och förbättring
af vägar och broar, anläggning och förbättring af kanaler, dammar,
brunnar, reservoirer eller af verk i och för användande af vattenkraft eller
för att förskaffa vattenförråd för jordbruket eller husbehof, anläggning af
häckar, plantering af humle, anläggning af fruktträdgårdar, förbättring af
förut ej brukade egor, jords försättande under vatten, anläggning af dammar
och slussar mot öfversvämningar.

Till andra klassen höra sådana förbättringar, som icke få utföras
med mindre jordegaren derom underrättas. Under denna klass innefattas
täckdikning.

Till tredje klassen höra sådana förbättringar, till hvilka jordegarens
samtycke icke erfordras. Denna klass innefattar de förbättringar, som
åstadkommas genom jordens gödning med icke upplöst bengödning, krita,
bränd lera, lera, kalk, mergel, artificiella gödningsämnen och andra köpta
gödningsämnen samt förbrukning vid arrendeegendomen genom boskap, får
och svin af foderkakor eller annat gödande ämne, ej framalstradt vid arrendegården.

Nämnda lag innehåller äfven utförliga föreskrifter om hvad arrendatorer
hafva att iakttaga för att erhålla ersättningar för gjorda förbättringar
samt under hvilka förhållanden nedsättning i ersättningssumman bör
ske, äfvensom under hvilka förhållanden ersättning alldeles upphör att af
jordegaren utbetalas etc.

Jemföra vi nu våra lagars otillfredsställande bestämmelser med afseende
på ersättning för förbättring å arrenderade egendomar med dessa
ur andra länders lagar hemtade uppgifter, så finna vi, att endast i ett fall
stadgar lagen rätt till ersättning. I jordabalkens 16 kap. 15 § heter det:
»Säljer man bort hemman å landet eller hus och tomt i staden, då bryter
köp legostämma, och hafve köparen makt, landbo och hyresman i rättan
tid uppsäga, dock sitte qvar till laga fardag. Varder egaren husvill och
tränger jord sin å landet, eller hus i staden sjelf nyttja, vare om uppsägning
och fardag lag samma. I dessa fall gifves landbo så mycket af städ -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 51.

jan åter, som svarar mot den tid honom i legostämma brister, och fylles
honom bevislig skada.»

Detta lagstadgande lärer tolkas så, att icke allenast den skada, som
brukaren lider af förtidigt afträdande af egendomen bör ersättas, utan ock
ersättning lemnas för de förbättringar, som arrendatorn under brukningstiden
nedlagt på den af honom brukade jorden.

Om nu också arrendatorer som afflytta på nyssnämnda grund kunna
erhålla någon ersättning för gjorda förbättringar, så hafva deremot alla
andra arrendatorer som nedlagt arbete och kostnad på egendomar till gagn
för egaren under längre tid alldeles icke samma utsigt att erhålla skälig
ersättning för af dem gjorda förbättringar. Är månne den svenska jorden
af så god och bördig beskaffenhet, att blott brukaren besår densamma, så
gifver den så rikliga skördar att han icke allenast kan betala sitt arrende
utan ock derjemte på grund af sina inkomster utan ersättning utföra allahanda
förbättringar å den arrenderade egendomen, såsom att bygga nya
hus, uppodla oodlade marker, utdika mossar och sumpig mark, dränera
åkerjorden m. m. sådant som det kan falla en jordegare in att föreskrifva
arrendatorn i arrendekontraktet?

Ingen vågar väl jakande besvara denna fråga; och dock synes det af
åtskilliga arrendekontrakt som om jordegare hyste sådana åsigter, åtminstone
i många fall handla de som om dessa åsigter voro rigtiga.

Af det anförda torde framgå, att skäl finnas för behofvet af en arrendelag,
som i likhet med åtskilliga andra länders lagar tillerkänner brukare
af annans jord ersättning för förbättringar å densamma, hvilka lända
egaren af jorden till gagn. Men utom sådana bestämmelser måste ock en
tidsenlig arrendelag innehålla: föreskrift att arrendevilkoren böra icke endast
skriftligt uppsättas utan ock vara bestämda, så att icke jordegaren godtyckligt
på grund af obestämda arrendevilkor må kunna ålägga arrendatorn
ökade utgifter, körslor, arbete och dylikt.

Dessutom bör en tidsenlig arrendelag innehålla bestämmelser som
skydda arrendatorns nyttjanderätt■ Hvilken skada det medför, icke endast
för arrendatorns ekonomi, utan ock för sjelfva jordbruket, när arrendetiden
icke är bestämd torde hvar och en kunna inse.

Men då endast Kongl. Maj:t kan ingå i den djupgående och vidtomfattande
undersökning och utredning af jordbruksförhållandena, som är
nödig, för att framlägga ett för vårt land lämpligt förslag till arrendelag,
vågar jag med åberopande af ofvan anförda skäl vördsamt hemställa:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta och för

Motioner i Andra Kammaren, N:o 52.

Riksdagen framlägga förslag till en arrendelag, så beskaffad,
att den på ett tidsenligt sätt ordnar jordegares
och arrendatorers ömsesidiga rättsförhållanden.

Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.

Stockholm den 26 januari 1893.

Anders Olsson

från Luggude härad.

N:o 52.

Af herr A. 018S011 i Omakärr, angående närmare föreskrifter
om sättet för utbetalning af nämndemän tillkommande
ersättning för inställelse vid brottmålsransakning i vissa
fall.

Genom kongl. kungörelsen den 17 september 1851 är förordnadt,
att nämndeman skall ega tillgodonjuta ersättning af allmänna medel för
inställelse vid brottmålsransakning å tingstad, som i brottmål är gemensam
för flera härad och genom kongl. kungörelsen den 3 juni 1892 är förklarad!,
att nämndeman jemväl eger af allmänna medel utfå ersättning för
biträde vid brottmålsransakning, som eger rum å urtima ting eller extra
rättegångsdag under lagtima ting, då gerningen, hvarom ransakas, föröfvats
inom det härad eller tingslag, för hvilket nämndemannen blifvit vald.

Huru denna ersättning skall komma nämndemannen tillhanda, derom
finnes ej uti dessa kongl. kungörelser något stadgadt. Ersättningen för
inställelse vid urtima ting eller extra rättegångsdag är så nyligen bestämd,
att om utbetalning af denna ersättning ingen erfarenhet kunnat vinnas.