Motioner i Andra Kammaren, N:o löd

Motion 1893:159 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o löd.

19

som i ofvanstående motivering äro framhållna, till nästa
riksdag framlägga förslag till omorganisation af vårt bankväsende
med afseende på riksbanken och de enskilda
sedelutgifvande bankerna.

Stockholm den 27 januari 1893.

M. Dahn.

I motionens syfte instämma:

Lasse Jönsson. J• Bengtsson. Axel Vilh. Ljungnian.

N:o 159.

Af herr A. Hedin, om afslag ä Kongl. Maj:ts proposition angående
beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar.

Medan i andra konstitutionella stater beviljandet af koncession å jernvägsanläggningar
antingen är beroende af folkrepresentationens beslut
vare sig så, att koncessionen i hvarje fall beviljas genom lag (Belgien),
eller så, att expropriationsrätt för jernvägsbolag kan meddelas först efter
det representationen förklarat ett ifrågasatt jernvägsföretag för »allmännyttigt»
(Italien), eller så, att koncessionens meddelande beror af representationens
bifall till det monopol (»Eneret»), som den förutsätter (Danmark),
o. s. v. — eller ock af regeringen endast kan beslutas med iakttagande
af en allmän koncessionslags föreskrifter (såsom förhållandet är i
Norge, der regeringen icke dess mindre fann sig föranlåten att till stortingets
pröfning hänskjuta begärd koncession å Ofotenbanan), har deremot
i Sverige Kongl. Maj:t tillegnat sig befogenhet att meddela koncession med

20 Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.

deri inbegripen expropriationsrätt — ett bland de nästan oräkneliga exemplen
uppå,, huru Kongl. Maj:ts administrativa lagstifta ingsmagt sedan 1809 gripit
omkring sig och inkräktat på lagstiftningsområden, som grundlagsstiftarne
ingalunda haft för afsigt att upplåta åt Kongl. Maj:ts envälde.

När Kongl. Maj:t den 27 november 1845 meddelade den första stora
jernvägskoncessionen, hade jemnt en vecka förut expropriationslagen af 20
november samma år utfärdats, hvilkens ordalag lika mycket som omständigheterna
vid dess tillkomst tydligt nog visa, att den icke afsåg expropriation
för jernvägsanläggningar. Hvarken i 1840 års Riksdags af Kongl.
Maj:t icke sanktionerade beslut i ämnet, eller i Kongl. Maj:ts proposition till
1844 års riksdag med förslag till expropriationslag, eller i lagutskottets vid
sistnämnda riksdag utlåtande öfver detta förslag, förekommer minsta antydan,
att man vid stiftandet af ifrågavarande expropriationslag hade någon tanke
på, att den skulle komma att tillämpas å jernvägsanläggningar. Motsatsen
framgår till och med tydligt nog af de märkliga ordalag, hvari lagutskottet
i nyss nämnda utlåtande på samma gång yttrar och söker att bemöta
sina betänkligheter mot att i Kongl. Maj:ts hand allena lägga magten
att afgöra, om enskild person skall vara pligtig att afstå jord eller lägenhet,
Om nemligen, säger lagutskottet, denna magt tillerkändes Kongl. Maj:t, så
skulle deraf »följa, att företag af större omfattning, såsom kanalbyggnader och
annat dylikt, kunde utan den andra statsmagtens hörande sättas i verket.»
Med erinran, i förbigående, att utskottet såsom exempel på större företag väl
nämnde kanalbyggnader, men ej jernvägar, tillåter jag mig fästa uppmärksamheten
derå, att enligt 1844 års riksdags lagutskotts ganska tydliga och
bestämda mening »företag af större omfattning», såsom kanalbygnader och
annat dylikt, icke borde få komma till stånd utan Riksdagens medgifvande,
samt att utskottet, just på grund af denna sin åsigt om representationens
rätt, hyste betänkligheter mot att låta Kongl. Maj:t allena gifva tillstånd till
expropriation för dylika företag. Det säger sig sjelf, att utskottet, om det
tänkt sig lagens tillämplighet på åtskilliga tusental kilometer enskilda jernvägar,
skulle hafva hyst ännu mera allvarsamma betänkligheter. — Det
sätt, hvarpå utskottet bemöter dessa sina egna betänkligheter, utgör ett
ytterligare bevis på att det hyllade och fäste vigt vid den grundsatsen,
att större kommunikationsföretag borde underkastas Riksdagens pröfning.
Ty utskottet tröstade sig med den betraktelsen »att, då vid större företag
anslag af allmänna medel otvifvelaktigt alltid skola erfordras, derigenom
så beskaffade ärenden varda rikets ständer meddelade».

Det förtjenar också att ihågkomma, att Riksdagen — som år 1854
(skrifvelsen n:o 183) förklarat, att jernväg af beskaffenhet att kunna hänföras
under begreppet allmän väg icke finge anläggas utan Kongl. Maj:ts

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.

21

tillställd — icke dermed äfven sagt, att rätt till expropriation för jernvägsanläggning
finge af Kongl. Maj:t utan Riksdagens hörande meddelas, utan i
sjelfva verket ansåg rätt att i beslutet derom deltaga vara åt representationen
förbehållen. Riksdagens skrivelser n:o 188 år 1860 och n:o 120 år 1863, i
hvilka rikets ständer för sin del uttryckligen och formligen meddelade
expropriationsrätt åt ett antal enskilda jernvägar, visa, att rikets ständer
då fortfarande hyllade den af lagutskottet år 1844 uttalade grundsatsen,
att större kommunikationsföretag icke böra få utföras utan representationens
samtycke.

Emellertid har Kongl. Maj:t sedan nära ett hälft sekel tillegna! sig en
rätt, för hvilken fåfängt sökes något stöd i grundlagen, och hvilken uti ingen
annan konstitutionel stat är uteslutande öfverlemnad till en af alla i lag
stadgade vilkor oberoende utöfning i administrativ väg.

Ännu eger dock Riksdagen qvar en möjlighet att förhindra en sådan
utöfning af denna magt, som egde rum, då den beryktade Luleå-Ofotenkoncessionen
af Kongl. Maj:t beviljades den 8 december 1882, hvarigenom
lagens stadgande om jord och lägenhets afstående för »allmänna» behof rönte
den oerhörda, administrativa tolkningen och tillämpningen, att en jernvägskoncession
med ty åtföljande expropriationsrätt meddelades åt sökandena
såsom ett värdepapper att försäljas till utländske spekulanter. Ännu fins
eu möjlighet qvar att förebygga en dylik kasus, ty lyckligtvis afvärjdes det
år 1872 gjorda försöket att afhända Riksdagen sista återstoden af dess''rätt
att pröfva, sådana större kommunikationsföretag, som 1844 års lagutskott
ansåg icke böra få verkställas utan representationens samtycke. Kongl.
Maj:ts då framstälda begäran, att Riksdagen skulle för all framtid bemyndiga
Kongl. Maj:t att åt jernvägskoncessionsinnehafvare medgifva vissa
förmåner, blef nemligen afslagen, och Riksdagen har sedermera årligen
meddelat Kongl. Maj:t ett sådant bemyndigande blott för tiden intill nästa
lagtima riksdags början.

Nu har, som bekant, inträffat, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
tillstyrkt en till Kongl. Maj:t ingifven ansökan om koncession å den svenska
sträckningen af en jern vägsanläggning från Luosssavaras jernmalmsfält till
Ofoten-fjorden. Då det i mångas ögon otroliga kunnat hända, att den
fackmyndighet, hvars utlåtande i ämnet Kong]. Maj:t i första hand infordrat,
förordat detta företag, kan det ej längre anses omöjligt att Kongl. Maj:t beviljar
den sökta koncessionen. Till skydd mot ett sådant äfventyr synes
Riksdagen böra anlita det enda medel, den ännu?har i sin hand, nemligen att
behålla utöfningen af sin rätt att i hvarje särskild! fall pröfva, om de förmåner,
som Kong]. Maj:t årligen begär ett generel! bemyndigande att
tilldela enskilda jernvägsföretag, böra medgifva,s eller ej.

22

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.

De invändningar, man anfört mot detta förslag, då det vid föregående
tillfällen framstälts, äro dels tanklöst gripna ur luften — såsom
påståendet, att härigenom de forna riksdagsstriderna om jernvägar skulle
kunna upplifvas — dels temligen betydelselösa, såsom påståendet att häraf
skulle föranledas »tidsutdrägt» för de koncessionssökande. Då Riksdagen
är samlad fyra månader hvarje år, lärer talet om tidsutdrägt föga förtjena
afseende. Besväret för Riksdagen blifver ringa: oftast skall pröfningen
komma att inskränka sig till en proforma-åtgärd. Men undantagsvis kunna
inträffa sådana fall, som Luleå-Ofoten-koncessionen för tio år sedan, eller
den nu ifrågasatta banan från Luossavara till norska gränsen, och det altför
dessa undantagsfall som Riksdagen bör hafva i sina egna handel- behållit
rätten att säga nej. Det må ej glömmas, att koncessionen å LuleåOtfoten-banan
beviljades den 8 december 1882, således blott fem veckor
före Riksdagens öppnande. Icke var det någon skadlig »tidsutdrägt», som
skulle hafva ådragits dem, som då sökte koncession, ifall denna indirekt
kommit under Riksdagens pröfning genom en kongl. proposition om beviljande
af vissa förmåner, som äro beroende af Riksdagens bifall. Men hvad sökandena
i sådant fall riskerat, det var att ingen koncession beviljats, hvilket
skulle hafva varit en stor lycka för svenska staten. Hederliga, aktningsvärda
jernvägsföretag hafva intet att befara deraf, att Riksdagen ändtligen,
varnad af en mycket ledsam erfarenhet, upphör att handlöst släppa ifrån
sig sista möjligheten att utöfva den pröfningsrätt i afseende å stora kommunikationsföretag,
hvilken lagutskottet vid 1844 års riksdag, såsom ofvan är
nämndt, ansåg af så stor vigt att representationen egde och utöfvade, och
som repx-esentationen i andra, äfven i parlamentariskt styrda länder ej ansett
öfverflödigt att utöfva.

På grund af det anförda, tillåter jag mig att hemställa,

att Riksdagen icke måtte bifalla Kongl. Maj:ts
proposition n:o 6 om beviljande af vissa förmåner för
enskilda jernvägsanläggningar.

Stockholm den 27 januari 1893.

A. Hedin.