Motioner i Andra Kammaren, N:o i>5

Motion 1904:55 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o i>5.

Nso 55.

Af herr A. Steriier, om tillägg till 3 § fattigvårdsförordningen.

Kungl. Maj:ts nådiga förordning angående fattigvården af den 9 juni
1871 stadgar i § 3 följande:

»Enhvar, som är arbetsför, skall utan fattigvårdssamhälles betungande
försörja sig själf och sina minderåriga barn, så ock man sin hustru;
åliggande för öfrigt föräldrar och barn att i mån af behof å ena och förmåga
å andra sidan hvarandra försörja.»

Denna några och trettio år gamla lagparagraf har tvifvelsutan en gång
varit i nivå med sin tid och i samklang med förordningar i samma
syfte i andra kulturländer. På grund af de senaste årtiondenas snabba
utveckling, icke minst i humanitärt afseende, måste den dock nu betraktas
som föråldrad, hvarför den ej heller i all sin stränghet lär tilllämpas
i något enda fattigvårdssamhälle i hela vårt land.

Enligt densamma äga nämligen inga andra laglig rätt till. understöd
än minderåriga, sjuklingar och barn. Kan laglig försörjare icke förete
läkareintyg på att han på grund af sjukdom är mindre arbetsför och följaktligen
oförmögen att försörja sig och sina, har han icke rätt att fordra
understöd. Så kan t. ex. en ensam kvinna sitta med hur stor barnskara
som helst, fattigvårdsstyrelse kan två sina händer och krypa bakom sin
lagparagraf ända till det ögonblick läkaren, såvida en sådan finnes till
hands, lämnar ett intyg, så lydande: »Änkan N. N. är på grund af svält
och umbäranden vid så nedsatta krafter, att hon får anses oförmögen att
försörja sig och sina minderåriga barn.» Då först måste fattigvårdsstyrelsen
ingripa.

Att lagen i detta fall fordrar en uppenbar orimlighet, är lätt att inse;

4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 55.

och i tusen, ja, tiotusental äro de människor att räkna, hvilkas sinnen i
unga år stämts till bitterhet mot samhället på grund af denna lagparagraf.

Ty visserligen tillämpas densamma, som ofvan sagts, väl icke i hela
sin stränghet i något enda fattigvårdssamhälle i hela vårt land. Snarare
torde det vara så, att emellan en tredjedel och hälften af understödstagare
i våra kommuner erhålla sina understöd i trots af denna lag, således utan
att hafva företett läkareintyg om sjukdom. Detta, emedan hjärtat får ha
ett ord med i laget, när det gäller ens egna. Men i vår oroliga tid äro
de fattiga långt mera än förr stadda på vandring och komma i nöd på
respektive orter, innan de där erhållit hemortsrätt. I dylika fall råkar
en fattigvårdare i en högst profvande pliktkollision. Ger han understöd,
utan att läkareintyg om sjukdom företes, ådrager han det samhälle, hvars
angelägenheter han är satt att vårda, en olaglig utgift; står han liknöjd
och kall inför mänsklig nöd, kränker han barmhärtighetskänslan i sitt
eget bröst.

Om vi emellertid antaga, att han låter denna känsla tala, så blir följden
ett ändlöst skrifveri till och från Konungens befallningshafvande och
kammarrätt, hvilket i nio fall af tio slutar med att han själf eller hans
egen kommun får betala. Vore vederbörande dömande myndigheter lika
karfva som lagen, skulle det tionde fallet bli de öfriga nio likt.

Det blir sålunda en skillnad mellan egna fattiga och andras, hvilken
illa passar i stycke med vanligt svenskt sätt att se tingen; helst som den
fattige enligt samma vår fattigvårdsförordning måste beträffande fattigvårdsunderstöd
vända sig till fattigvårdsmyndigheterna på den ort där
han för tillfället vistas.

På grund häraf, och da det är billigt, att hvad som är god, svensk
sedvänja i ett fattigvårdsfall, äfven må bli det i det andra, får undertecknad
vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte besluta om följande tillägg
till tredje paragrafen af fattigvårdsförordningen af den
9 juni 1871:

Fångvårdsstyrelse dock obetaget att på därom
framställd begäran och efter pröfning äfven åt mer
eller mindre arbetsför försörjare bereda den lättnad i
försörjningsskyldigheten, hvartill förhållandena kunna
föranleda.

Stockholm den 27 januari 1904.

Anders Sterner.