Motioner i Andra Kammaren, N:o Cd (Motion 1894:63 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o Cd,

N:o 63.

Af herr P. 0. LundelJ, om skrifvelse till Kongl. Magi med begäran
om utredning och förslag i syfte af landtränteriernas
indragning m. m.

I en tid, då man tyckes vara nödsakad att i och för betäckande af statsverkets
utgifter uppsöka alla möjliga föremål för beskattning, synes mig, att
man i statens hushållning äfven hör tänka på åtgöranden, som kunna minska
statens behof af inkomster. Liksom den enskilde under ogynsamma omständigheter
eller för att vinna ökadt resultat af sin näring måste söka dels
bättre använda befintliga arbetskrafter, dels på ett lämpligt sätt tillgodogöra
sig omständigheter, som förut icke blifvit beaktade; så bör man äfven i statens
administrativa samt andra ärenden och åtgöranden söka tillse, att alla saker
så ordnas, att statens kraf på sina medborgares beskattning blir det minsta
möjliga, med iakttagende af att statens funktioner varda behörigen utförda.
Jag vågar äfven hysa den åsigten, att en på dylika grunder förbättrad hushållning
med statens medel af den skattdragande allmänheten skall helsas
med långt större tillfredsställelse än alla de olika förslag, som framställas att
direkt och indirekt genom nya skatter skaffa statsverket ökade inkomster.

Att ganska mycket för besparingars åstadkommande kunde göras genom
bättre och lämpligare anordningar inom många områden af statsförvaltningen,
derom är jag fullt öfvertygad. För närvarande vill jag dock inskränka mig
till påpekande af ett siags för statsverket rätt dyrbara anstalter, som jag
tror kunna utan olägenhet efter hand indragas. Jag menar härmed landtränterierna
i alla de residensstäder, der riksbanken har kontor, och efter hand
å alla de ställen, der afdelningskontor af riksbanken inrättas.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 63.

På alla sådana ställen torde alla de ut- ocli inbetalningar och öfriga
funktioner, som nu ske genom landtränterierna, kunna utan alla kostnader
för staten ske genom folioräkningar i riksbankens kontor, i ty att anvisningar
för äflande af anslags-, aflönings- eller andra medel från statsverket,
Indika förmedlas genom länsstyrelserna, böra lika lätt och utan ökadt
besvär kunna af länsbokhållare och landskamrerare utfärdas för utbetalning
i riksbanken som för utbetalning å landtränterierna, likasom uppbördsmännen
lika väl kunna inleverera uppbörderna till riksbankens kontor som till landtränterierna.

Ett dylikt sätt för sina kassors skötande använda redan nu en del länskorporationer
med mycken fördel, såsom åtskilliga landsting, hushållningssällskap,
lasaretts- och andra styrelser, och äfven för enskilde stå bankerna
i stor utsträckning till tjenst för liqvider genom upp- och afskrifningsräkningar.
Det synes mig derför vara på tiden, att äfven staten begagnar sig
af detta kostnadsfria sätt för utförande af sina liqvider, och borde väl staten
i första rummet draga all möjlig fördel af sin egen bankinrättning. Redan nu
har riksbanken ju afdelningskontor i ett stort antal residensstäder, och man
bör väl vänta, att det icke skall dröja synnerligen länge, förrän dylika kontor
blifva inrättade i de öfriga, och då blir den vinst, statsverket kan draga af
den föreslagna anordningen, ingalunda obetydlig. Landträntmästarne, som
handhafva betydliga kontanta medel, måste nemligen, såsom 1875 års komiterade
för landstatens organisation uttala, vara väl aflönade, och äfven för
lokaler, dessas ändamålsenliga inredning m. m. fordras ingalunda obetydliga
belopp, hvadan en besparing af 7,000—8,000 kronor för hvarje län torde
kunna göras genom att landtränterierna indragas i mån af nuvarande tjenstemäns
afgång och riksbankskontors inrättande. En ytterligare fördel häraf
vill jag äfven påpeka, nemligen den, att staten på hela sina länskassor då
får åtnjuta den ränta riksbanken erlägger på medel, som insättas på uppoch
afskrifningsräkning, och att inflytande skattemedel icke under någon tid
undandragas den allmänna rörelsen.

På grund af hvad jag nu anfört, vågar jag vördsamligen föreslå,

att Riksdagen ville i skifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
dels att Kongl. Maj:t ville låta utreda och tillse,
om möjlighet föreflnnes, att landtränterierna i de städer,
der riksbanken har kontor, må kunna indragas, och de
funktioner, som nu af landtränterierna utföras, kunna ske
genom länsstyrelsernas folioräkningar i riksbanken, dels
att Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen inkomma med det
förslag i ärendet, hvartill omständigheterna kunna för -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 64.

anleda, dels ock slutligen, att de tjänster, som blifva vid
landtränterierna lediga, måtte tills vidare endast tillsättas
på förordnande.

Stockholm den 27 januari 1894.

P. O. Lundell.

N:o 64.

Af herr L. P. Larsson i Berga, om inlösen för statsverkets räkning
af frälseskatter autor.

Härmed vågar jag vördsamt förnya en vid flere föregående riksdagar
framstäld motion, om hvars rättvisa och billighet jag är lifligt öfvertygad,
men hvilken motion hittills icke lyckats vinna Riksdagens bifall.

Motionen afser att utsträcka bestämmelserna i kongl. förordningen den
11 september 1885 angående inlösen af skattefrälseräntor m. in. äfven till
frälseskatteräntor. Nämnda kongl. förordning stadgar, att sådana räntor, som
vant någon gång med jordeganderätten förenade, icke få af statsverket inlösas,
äfven om dessa räntor, såsom exempelvis är fallet inom den valkrets
jag representerar, ursprungligen tillkommit genom öfverenskommelse emellan
kronan och enskilde. Såsom skäl emot yrkandet på statsverkets skyldighet
att inlösa äfven dessa räntor har bland annat upprepade gånger af statsutskottet
anförts, att ifrågavarande frälseskatteräntor genom att förenas med
jordeganderätten i sjelfva verket upphört att finnas till och sedermera uteslutande
tillkommit genom enskildt aftal mellan räntegifvare och räntetagare.
För min del kan jag icke medgifva, att detta betraktelsesätt är rigtigt. Ty
ostridigt är ju, att dessa räntor leda sitt ursprung från en öfverenskommelse
mellan kronan och enskilde; och detta deras ursprung lärer väl icke kunna