Motioner i Andra Kammaren, N:o 9

Motion 1908:9 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 9.

1

N:0 9.

Af herr K. J. Warburg, om ändring af 4 § tryckfrihetsförordningen.

Bland de bestämmelser i tryckfrihetsförordningen, hvilka numera
te sig otidsenliga, är otvifvelaktigt åliggandet för justitieministern att öfvervaka
skrifters allmängörande.

Detta uppdrag har icke ursprungligen tillhört chefen för justitiedepartementet
utan blifvit på honom öfverflyttadt från hofkansleren. Denne
ämbetsman inom kansliet hade allt sedan frihetstidens början öfverinseende
öfver Riksarkivet och K. Biblioteket, sedan 1785 äfven öfver dramatiska
stycken och, enligt instruktionen af 23 februari 1802, öfver boktryckerier,
bokhandel, lånbibliotek och bokauktionskammaren »samt tryckfrihetens
bruk», därvid han fick en nära diktatorisk makt, i det han ägde
rätt att genom någon boktryckeriombudsman, som hade tillträde till alla
boktryckerier, inställa tryckningen af alla skrifter. Enligt tryckfrihetsförordningen
af 1812 var det ock hofkansleren, som ägde att öfver tryckfrihetens
bruk utöfva den tillsyn, som fortfarande ansågs behöflig, äfven
sedan preventiv censur upphäfts. Men hofkansleren var sedan 1809 ledamot
af statsrådet, och på detta sätt kom öfvervakandet af skrifter att
åligga en regeringsledamot.

När 1840 hofkanslersämbetet upphäfdes, öfverflyttades bestyret med
tryckta skrifters öfvervakande på ingen ringare än justitiestatsministern,
sedermera (efter 1876) chefen för justitiedepartementet.

Det torde i och för sig vara en oegentlighet, att en medlem af
regeringen har detta uppdrag sig anförtrodt. Den högsta offentliga åklagarmakten
är eljest lämnad i gustitiekanslerns hand och intet skäl synes föreligga
för att göra undantag för brott mot tryckfriheten.

Bih. till Biksd. Prof. 1908. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 3 Käft. (N:is 9, 10) 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 9.

Det torde ock vara en ganska tvifvelaktig förmån för justitieministern
att äga denna befogenhet. I och för sig måste öfvervakandet
af pressen påkalla mycken omsorg och urskillning och äfven om justitieministern
endast har att pröfva de hemställanden, som i detta afseende
göras till honom från hans ombud, måste uppdraget dock verka störande
och tidsödande för hans egentliga verksamhet såsom justitiedepartementets
chef.

Därtill kommer, att ju mera regeringarna få politisk färg ett ingripande
eller ett uraktlåtande att ingripa i fråga om verkliga eller förmenta
tryckfrihetsförseelser, begångna af politiske motståndare eller politiske
meningsfränder, kan komma att kasta ett sken af bristande opartiskhet
öfver en ministers åtgärder eller åtminstone kan utnyttjas i detta
syfte. Detta gäller regeringar af alla färger enligt satsen »i dag mig i
morgon dig». Man kunde å andra sidan ock tänka sig, att rent af hänsyn
mot politiske motståndare skulle kunna hålla en justitieminister tillbaka
från att anställa åtal, på det att icke hans åtgärd måtte få karaktären
af partiförföljelse.

Huru som helst bör det vara en fördel att få dessa uppdrag öfverflyttade
från en politisk minister till en rent juridisk myndighet.

I de senast framlagda förslagen till ny tryckfrihetsförordning har
ock dessa synpunkter gjort sig gällande. Sålunda finner man, att 1871
och 1872 årens konstitutionsutskott haft ögonen riktade på olägenheterna
af nuvarande förhållanden. I dessa års konstitutionsutskotts förslag till
ny tryckfrihetsförordning finner man, att justitiestatsministerns öfvervakande
af tryckta skrifter (med undantag för ordningsmål) är öfverförd
till justitiekanslern.

1871 års konstitutionsutskott motiverar detta därmed att justitiestatsministerns
rättighet att förordna om åtal och kvarstad vore af natur
att tillkomma allmän åklagare och icke lämpligen borde uppdragas åt
rikets främste ämbetsman, hvaremot den helt naturligt läte hänföra sig
till området af den verksamhet, justitiekanslern såsom chef för åklagaremakten
ägde utöfva; helst justitiekanslern redan enligt gällande tryckfrihetsordning
icke blott borde jämte justitiestatsministern för egen del
genom vederbörande ombud hafva uppsikt öfver tryckfrihetens laga bruk
(§ 4 mom. 5) utan ock efter justitiestatsministerns eller dennes ombuds
tillstyrkande förordna om kvarstad (§ 5 mom. 8), hvarjämte det vore
justi tiestatsministern förbjudet att föranstalta om åtals anställande annorlunda
än genom justitiekanslern.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 9.

3

Likaledes är samma ändring genomförd i den kungliga proposition
med förslag till ny tryckfrihetsförordning, som framlades vid 1887 års
riksdag.

D. v. justitieministern åberopade härvid de af 1871 års utskott
anförda skälen, men lades därtill »olämpligheten af att en dylik befattning
wto fnas af en ledamot af Konungens råd».

Att denna reform emellertid hvarken 1871, 1872 eller 1887 vann
framgång berodde icke därpå att Riksdagen i och för sig ogillade dess
tanke utan därpå att reformen ingick såsom led i en större fullständig
omändring af tryckfrihetsförordningen, som af andra skäl icke lyckades
vinna Riksdagens bifall.

Detta bör dock icke utgöra något hinder för att denna i och för
sig lätt verkställda partiella reform blir genomförd.

Jas: vågar därför närmast med anslutning till 1871—72 årens
konstitutionsutskotts förslag hemställa, att sådana ändringar vidtagas i
tryckfrihetsförordningen, 4 § mom. 1, 2, 3, 5, att i stället för »chefen för
justitiedepartementet» insättes justitiekanslern och att konstitutionsutskottet,
därest det gillar grundtanken i det af mig väckta förslaget, täcktes omredigera
dessa paragrafer och äfven företaga däraf betingade ändringar å
andra ställen i tryckfrihetsförordningen.

I samband härmed torde ock lämpligen justitieministerns sysslande
med s. k. ordningsmålen (4 § mom. 3 och 4) böra bortfalla och dessa
jämlikt förslagen af 1871—72 och 1887 förläggas till domstol.

Om motionens remitterande till konstitutionsutskottet anhålles.

Stockholm den 17 januari 1908.

Karl Warburg.