Motioner i Andra Kammaren, N:o 9

Motion 1890:9 Andra kammaren

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 9,

N:o 9.

Af herr Öl. AllderSSOll i Hasselbol, om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om. framläggande af förslag till
ändring i strafflagens bestämmelser i fråga om ädömande
af frihetsstraff.

Allmänt förspörjes klagan öfver, dels att strafflagen bestämmer proportionel
högre straff för mindre förbrytelser än för större, dels att fängelset,
i stället för att förbättra den brottslige och afskräcka honom från
nya förbrytelser, tvärt om ofta försämrar honom samt gör honom än mer
disponerad för fortgång på brottets bana.

Vid genomläsandet af strafflagen har jag ej kunnat undgå att finna
förstnämnda klagomål berättigadt, och att det andra ej heller saknar befogenhet
öfvertygas man om af erfarenheten, som ju äfven till alla delar
vinner sin bekräftelse i kongl. fångvårdsstyrelsens berättelse.

En närmare eftertanke säger också, att fängelset som straff för den
mindre och ännu ej förhärdade brottslingen måste vara olämpligt, för så
vidt man ej vill förneka, att samhället har någon pligt att söka verka
väckande och förädlande på fallnes bättre känslor och egenskaper, hvilka
ofta endast i brist på näring och odling äro förslappade eller förkrympta.
Och äfven från samhällets synpunkt måste det vara oklokt att använda
fängelsestraffet oftare, än då det behöfver skydda sig mot sådana samhällsmedlemmar,
som äro farliga för den allmänna säkerheten. Ty hvarför är
det så många, enligt statistiska uppgifter, som återfalla i brott? Så humant
som våra fängelsefångar numera behandlas, kan ju frihetens förlust i och
för sig ej vara så synnerligen afskräckande för de samhällets olycksbarn,
som företrädesvis befolka våra fängelser och hvilka i friheten mången gång

Motioner i Andra Kammaren, N:o 9.

7

få slita mera ondt än i fängelset, der de äro befria de från allt bekymmer
för föda, kläder och husrum. Alltså torde det ej kunna bestridas, att det
som i allra främsta rummet gör fängelsestraffet i allmänna medvetandet
så afskräckande, att det kan verka som korektiv mot böjelse till brott, är
den skam och nesa, som äro förenade med det samma. Men för den, som
en gång blifvit inregistrerad i fängelsets rall or och således redan är brännmärkt,
har ju derför också fängelsestraffet förlorat just den egenskap, som
gjort det mest fruktadt. Han har så att säga tvungits att bita hufvudet
af skammen och dermed är det ock i de flesta fall förbi med hans motståndskraft
mot frestelsen.

Att häri ligger en af de vigtigaste orsakerna till de många återfallen
i brott torde ock numera vara eu temligen allmän åsigt äfven bland de
rättslärde. Jag vill endast hänvisa till den senaste kriminalistkongressen
i Bryssel. Denna uttalade, som bekant, den åsigten, att fängelsestraffen för
mindre brott böra ersättas med så kallad framtidsdom.

Det synes mig ock ligga i öppen dag, att en framtidsdom skulle
verka mera välgörande än fängelset. Ty för det första vore i en sådan
dom inlagd en tydlig kärleksbevisning, hvilket alltid verkar välgörande på
den, som deraf blifver delaktig; för det andra skulle en framtidsdom stå
som eu varnande väktare öfver den brottslige, alltid manande honom att
vandra ostraffligt sin väg fram, om han vill undgå att drabbas af den
dom, som i händelse han ännu eu gång komme i delo med strafflagen,
med dubbel tyngd faller öfver hans hufvud. Och för det tredje har en
sådan brottsling, som ej fått fängelsets brännmärke på sig, ej så svårt att
erhålla det för sin anständiga bergning nödvändiga arbete som den, som
kommer ut ur fängelset. Om man dertill lägger den nationalvinst, som
kommer af den produkt af arbete, som den brottslige kan verkställa under
den tid han skulle sitta i fängelset, samt den besparing statskassan skulle
göra i utgifterna för underhäll och vård, så är det allt fördelar, som rikligen
löna sig att taga vara uppå.

Rörande tiden huru länge domen bör hafva sin återverkande kraft
öfver den dömde, anser jag tio år vara lämpligast, så att om den dömde
under denna tid för en ostrafflig vandel, domen förfaller och den dömde
befinner sig till staten i samma ställning, som om han aldrig blifvit förvunnen
till brott. Men om den dömde inom 10 år återfaller i brott, blir
åtalad samt befunnen skyldig, då bör han straffas för båda förbrytelserna
och straffet bestämmas efter reglerna om förbrytelsers sammanförande.
Som enligt min åsigt klokheten bjuder, att man i en obepröfvad sak bör
taga korta steg, så anser jag att framtidsdomen icke bör tillämpas på
andra än dem, som icke förut varit dömda för brott, och icke för större

8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 9.

förbrytelser, ån som kunna ådömas högst 6 månaders fängelse eller motsvarande
straffarbete.

På grund af det anförda, vågar jag härmed vördsamt föreslå,

det Riksdagen ville besluta eu skrifvelse till Kong].
Maj:t om utarbetande och framläggande för Riksdagen
af ett förslag till sådan ändring af strafflagen, att
framtidsdom blefve införd för första resan begångna
mindre brott och förseelser.

Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.

Stockholm den 22 januari 1890.

O. Andersson,

från Vermland.