Motioner i Andra Kammaren, N:o 9 (Motion 1885:9 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 9.

N:o 9.

Af Herr P. WaldeilstrÖHl: Angående ändring i gällande bestämmelser
rörande oäkta barns arfsrätt.

Upprepade gånger har frågan om oäkta barns rättigheter i förhållande
till sina föräldrar varit föremål för offentlig öfverläggning, men
ännu synes deras ställning icke alls vara, hvad den bör vara. Genom
närvarande lagstiftning är om oäkta barn, som icke är afladt under
äktenskapslöfte, bestämdt, att det skall njuta underhåll intill viss tid af
sina föräldrar, äfvenså att det skall ega rätt till arf efter sin moder,
såvida, l:o) det icke är afladt under moderns äktenskap, 2:6) modern
sjelf låtit i kyrkoboken anteckna det såsom sitt barn. Denna arfsrätt
gäller dock blott sådan egendom, som icke utgör bröstarfvinges laglott.
Efter fader har oäkta barn ingen arfsrätt.

Det torde vara mycket svårt, att i dessa bestämmelser upptäcka
någon förnuftig grund. Bör oäkta barn i något fall anses ega rätt till
arf efter föräldrar, så bör väl denna dess rätt bestämmas endast deraf,
att det är barn. Men då synes den enklaste rättvisa fordra, l:o) att
dess arfsrätt efter moder icke göres beroende af, huruvida modern låter
eller icke låter i kyrkoboken anteckna det såsom sitt barn; 2:6) att det
får samma rätt till arf efter fader som efter moder, eftersom det är lika
mycket barn af honom som af henne. Men icke blott det. Då det icke kan
nekas, att oäkta barn är barn lika väl som äkta barn, så finnes ingen
förnuftig grund att icke tillerkänna det förra samma rätt som det senare.
Har icke barnet rätt till arf på den grund, att det är barn, så
blir det väl i längden svårt att gentemot kommunismen upprätthålla

Motioner i Andra Kammaren, N:o 9.

äkta barns arfsrätt. Att det oäkta barnet är afladt utom äktenskapet
eller utan äktenskapslöfte är icke dess fel och bör således icke göra
någon inskränkning i dess barnarätt. Denna grundsats, hvars rigtighet
väl icke kan med förnuftiga skäl bestridas, är ock i ett fall uti vår lagstiftning
erkänd. Årfdabalken kap. 8 § 6 stadgar nemligen, att om
qvinna »är våldtagen och varder deraf hafvande och föder barn», så
skall »det barn njuta samma rätt som annat äkta barn». Men är oäkta
barns arfsrätt i ett fall erkänd, så synes den enklaste rättvisa fordra
dess erkännande äfven i andra fall. Hvarför skulle barn af våldtagen
qvinna njuta rätt framför barn af qvinna, som till exempel blifvit af
skamliga frestelser från mannens sida öfvervunnen och af honom förförd?

Utom denna rent rättsliga sida har saken äfven en sedlig. Om
åt oäkta barn medgåfves full barnarätt, så skulle detta utan tvifvel
blifva ett i många afseenden verksamt medel mot det lättsinne, hvarmed
nu ofta qvinnor förföras och bringas i namnlöst elände.

På grund af hvad jag således anfört, beder jag att få föreslå,

att Riksdagen måtte för sin del besluta sådan
ändring af hvad som hittills genom Årfdabalken samt
Kongl. Förordningen den 14 April 1866 är stadgadt
om oäkta barns arfsrätt, att sådan rätt må i hvarje
fall tillerkännas oäkta barn lika med barn af laggift
säng.

Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.

Stockholm den 23 Januari 1885.

P. Waldenström.

Eib. till Riksd. Prof. 1885. 1 Sami. 2 Ajd. 2 Band. 2 Raft.