Motioner i Andra Kammaren, N:o 9 (Motion 1873:9 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 9.

Jo 9.

Af Herr Ämlers Persson: Om underdånig skrifvelse till Kongl.

Maj:t, angående utarbetande af förslag till förändrade
stadgande rörande väghållning sskyldigheten.

Frågan om förändrad lagstiftning rörande skyldigheten att bygga
och underhålla vägar och broar, har ofta utgjort föremål för, Riksdagen,
utan att den dock ännu lyckats vinna sin lösning. Då frågan likväl är af
den beskaffenhet att den förr eller sednare måste lösas, drager jag icke i
betänkande att ånyo draga den under rejxresentationens pröfning.

Som allmänt bekant är, har vägunderhållningsskyldigheten blifvit
ålagd jordbruket i en tid då intet annat beskattningsbart föremål förefanns,
och då vägarne begagnades endast af den jordbruksidkande befolkningen.
Naturligt är att bördan då icke var särdeles tryckande, men genom de nya
förhållanden som inträdt — derigenom att fabriker, manufakturverk och andra
industriela företag tid efter annan uppstått, af hvilka inrättningar
många äro af utsträckning och beskaffenhet att de långt mera än jordbruksnäringen
anlita vägarne i och för forslingen af erforderliga produkter —
har väghållningsskyldigheten blifvit en för jordbruket så tryckande börda,
att den blifvit otillbörligt hård. Härtill kommer att säterierna inom
vissa provinser, fastän åsätta hemmantal, likväl från väghållningsskyldigheten
helt och hållet blifvit befriade.

Som exempel på den tilltagande trafiken som uppstått å vägarne,
vill jag här endast åberopa följande: Inom den provins jag tillhör hafva

åtskilliga bolag blifvit bildade i och för bedrifvandet af stenkolsbrytningar.

Bill. till Bilcsd. Frot. 1873. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 2 Höft. 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 9.

Dessa bolin»- sysselsätta dagligen hundradetals par hästar och vagnar i och
för transporten af sina behöfliga effekter, och svårligen kan någon, som ej
eger kännedom om dessa förhållanden, göra sig en föreställning om den
tillökning i trafiken å våra landsvägar som härigenom tillkommit. Dessutom
hafva åtskilliga andra industriela företag kommit till stånd, de deltaga
vägarne ofantligt mera i anspråk än jordbruksnäringen, såsom t. ex.
våra tegelbruk och sockerfabriker m. fl.

Billigheten af att ifrågavarande onus öfverflyttas från jordbruket—en
åsigt som ock vunnit stöd af såväl regering som Riksdagen; ity att uttalanden
om förändrad lagstiftning härutinnan mera än en gång framstått —
tror jag mig härmed hafva visat och anser icke nödigt att vidare påpeka.
Deremot återstår på hvad sätt frågan bör lösas.

Önskligast vore, om all väghållningsskyldighet kunde i sin helhet
öfvertagas af Staten, som genom entreprenadauktioner bortackorderade vägunderhållningen;
men svårligen lärer man kunna genomdrifva detta.. Försigtigheten
torde måhända derföre bjuda, att man endast håller sig till frågan
om de allmänna vägarne. Dessa anser jag rättvisligen böra öfvertagas
af Statsverket och kostnaderna för deras underhåll fördelas på den allmänna
bevillningen för de beskattningsföremal, hvilka äro af beskaffenhet
att det industriela företaget, bevillningen afser, beliöfver anlita vägarne.
Om entreprenad-auktioner åvägabringas och man tager hänsyn dels till
väglotternas svårighet med afseende å, den större eller mindre trafiken dela,
dels till lättheten eller svårigheten att i närheten af vägen erhålla lagningsämnen
äfvensom till lättheten att avägabringä legningen för underhållet,
är jag fullt förvissad derom, att man skall lyckas öfvervinna de betänkligheter
som uppstått derigenom, att man befarat, det underhållet skulle
blifva alltför känbart ifall vägarne öfvertoges af Statsverket. Delningsgrunden
för utgifternas bestridande har jag föreställt mig kunde öfverlemnas
åt landstingen att derom besluta, ifall man ansåge att den ena eller
andra näringsgrenen borde drabbas hårdare af kostnaden än en annan.
Till väghållningsskyldigheten skulle jemväl räknas skyldigheten att bygga
och underhålla broar och trummor.

Sistlidet års Lag-Utskott, till hvilket frågan om vägunderhållningsskyldiglieten
var hänvisad, tillstyrkte uti afgifvet betänkande eu skrifvelse
till Kongl. Maj:t uti ofvan angifna riktning, hvilket förslag bifölls af Andra
Kammaren, men afslogs af Första, hvadan frågan derom förföll. De skäl
som anfördes för afslaget tror jag dock ingalunda äro af den beskaffenhet
att de omöjliggöra frågans lösning. I vårt grannrike Danmark liar denna
reform redan för längesedan varit genomförd och några synnerliga klagomål
öfver den der vidtagna åtgärden härutinnan hafva icke försports.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 10.

På grund af hvad jag nu i möjligaste korthet anfört, vågar jag härmed
föreslå:

att Riksdagen i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
att Kongl. Maj:t täcktes, så snart ske kan, låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga det förslag till de förändringar i fråga om
väghållningsbesväret i allmänhet, hvartill omständigheterna må
finnas föranleda.

Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.

Stockholm den 24 Januari 1873.

Anders Persson.

M:o 10.

Af Herr Anders Persson: Om nämndemäns rättighet till skjutsersättning
vid vissa tjensteförr ältning ar samt om sättet för
denna ersättnings uttaxerande.

Genom Kong!, författningen den 17 Maj 1872, deruti ändring blifvit
gjord uti förut gällande lag om häradsting, hafva uti åtskilliga domsagor
tingsturerna blifvit mera än fördubblade, hvadan nämndemännen blilvit
ålagda eu vida mera besvärande tjenstgöringsskyldighet än förut. Genom
de tätare återkommande resorna till tingställena måste nämndemännen
alltså underkasta sig ganska betungande uppoffringar. Ensamt detta skäl
torde måhända vara tillräckligt talande för att nämndemännen erhölle någon
ersättning för tingsresorna. Men icke nog med denna skyldighet. Nämnden
har sig dessutom ålagd skyldigheten att biträda vid vägsynerna å de
allmänna vägarne, utan att nämndemännen dock äro berättigade till ringaste
ersättning härför, hvadan dessa personer ovilkorligen tillskyndas utgifter af
egna medel i och för fullgörandet af sina tjensteåligganden.