Motioner i Andra Kammaren, N:o 98 (Motion 1897:98 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 98.

Jag får, på grund häraf, anhålla,

att Riksdagen ville för sin del besluta sådan ändring i
nu gällande tulltaxa, att alla yttre emballage, vare sig af
trä, metall, papp, väf eller annat material, skola vara
tullfria, samt att, i följd häraf, nu förekommande anmärkningar
om att afdrag i vigten ej får ske för omslag
bortfalla ur tulltaxan.

Om remiss till bevillningsutskottet anhålles.

Stockholm den 27 januari 1897.

Olof Olsson.

N:o 98.

Af herr S. J. Kardel!, om ändrad lydelse af 3 § 1 mom. i
förordningen angående mantalsskrifning.

Långa voro de förhandlingar, som föregingo den nya mantalskrifningsförordningens
införande. På Riksdagens begäran 1871 om en ny sådan förordning
följde samma år en kongl. komité, hvilken redan året derpå aflemnade
förslag, som dock blef dödtödt, i ty att det aldrig kom inför Riksdagens
ögon. 1889 års Riksdag erinrade vederbörande om den föregående, då
18-åriga skrifvelsen och begärde ett förslag »om möjligt till nästa riksdag»
hvarpå Kongl. Maja skyndade att uppdraga frågan åt nya komiterade.
Dessa fullgjorde sitt uppdrag, men innan alla myndigheter blifvit börda och
alla jemkningar företagna, hade ytterligare några år gått, och först den 30
november 1893 kunde Kongl. Maj:ts förslag blifva färdigt, så att det ändt -

12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 98.

ligen kunde föreläggas 1894 års Riksdag. Fara var, att frågan icke ens nu,
då ett förslag ändtligen blifvit förelagdt Riksdagen, skulle blifvit afgjord, ty
det var först efter långa diskussioner, återremiss och jemkningar som Riksdagen
kom till enighet, och dock synes den nja mantalsskrifningsförordningen,
som utfärdades den 6 derpå följande augusti, sedan embetsverken hörts
angående Riksdagens ändringar, i åtskilliga afseenden bära eu viss pregel
af hastverk.

Bland de paragrafer, som mest omdebatterades, och rörande hvilka
beslut först efter återremiss fattades, och som det oaktadt synes höra till
de minst lyckligt formulerade, hör § 3 mom. 1, som handlar om mantalsskrifningsorten.
Länge hade man känt olägenheterna af det dittills rådande
förhållandet. I komiterades motiv påpekades dessa olägenheter, och under
diskussionen i Riksdagen framhölls detsamma med stor skärpa.

Högst få voro nöjda med det förslag till stadgande i berörda hänseende,
som förelädes 1894 års Riksdag. Paragrafen återremitterades och återkom
till Riksdagen i någon mån förbättrad samt antogs så helt hastigt, utan att
man i allmänhet synes hafva gjort klart för sig, huru den nya formuleringen
skulle verka. Resultatet har också blifvit, att de afgörande myndigheterna
synas hafva allt annat än tast mark under fotterna, då det gäller att
bestämma, huru lagens bestämmelser skola tolkas, hvilket allt icke är annat
än i full öfverensstämmelse med de farhågor, som inom Riksdagen uttalades
angående ett godtycklighetens regemente, ett myndigheternas stannande i
olika beslut o. s. v., då det gälde tillämpningen af § 3, mom 1.

Det ifrågavarande momentets allmänna stadgande är, att »enhvar skall
mantalsskrifvas, der han är bosatt». Men derifrån finnes i nästa punkt
upptagna undantag. Det heter nemligen: ■»Uppehåller sig någon under olika
delar af året inom särskilda mantalsskrifningsdistrikt, betraktas han såsom
bosatt i det distrikt, der han vistas under sådana förhållanden, att han med
afseende å tjenst, verksamhet eller andra omständigheter bör anses derstädes
hafva sitt egentliga hemvist, med rätt likväl för den, som egen fast egendom
eller idkar rörelse inom olika mantalssskrifningsdistrikt och inom hvardera
af dessa någon del af året vistas samt ej på grund af tjenst eller verksamhet
kan anses hafva sitt egentliga hemvist i någotdera af dessa eller annat mantalssk)
ifning sdistrikt, att sjelf bestämma och anmäla, inom hvilketdera distriktet
han skall mantalsskrifvas».

Undantagen gälla således endast sådana personer, som »uppehålla sig
under olika delar af året» eller som till och med endast »någon del af året
vistas» inom olika mantalsskrifningsdistrikt, det senare gällande de personer,
som ega fastighet eller idka rörelse inom hvartdera af de olika distrikten.
Punkten sönderfaller i två delar, som beröra helt olika slag af personer.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 98.

Jag skall något närmare ingå på dessa båda olika delar, dervid först
påpekande, att det förra uttrycket »uppehålla sig under olika delar af året*
tydligtvis är något mera inskränkande än det andra * någon del af året
vistas». Ehuru, matematiskt taget, äfven de minsta tidsmått äro »delar af
året», så föreställer jag mig, att personer finnas, som möjligen på tolkningsväg
skulle komma derhän, att de med det citerade uttrycket ville förstå större
och sammanhängande delar af året. Ingenting finnes emellertid, som bjuder
det, och så väl komiterades motivering som finansministerns anförande till
statsrådsprotokollet i detta ämne tala tvärt om deremot. Att det icke är
vistandets längd, som bör vara afgörande, framgår för (ifrigt af åtskilliga
andra omständigheter. Sammansatta bevillnings- och lagutskottet vid 1894
års riksdag anmärkte, att i förevarande afseende >bör tillmätas väsentlig
betydelse åt det förhållandet, att en person å viss ort utöfvar innehafvande
tjenst», och finansministern ansåg den 4 april samma år i Andra Kammaren
frågan gälla, i fall persons >innehafvande tjenst är af den beskaffenhet, att han
deraf har sin egentliga sysselsättning och drager sin hufvudsakliga inkomst,
så att han bör mantalsskrifva sig, der lian innehar tjenst en.» Ku är det
visserligen sant, att hvarken 1894 års sammansatta utskott eller dåvarande
finansministerns åsigt äro normgifvande för en kommande regerings sätt att
se saken. Men när det gäller en i ej fullt tydliga ord affattad lagtext, då
synes det, som om vid tolkningen den största hänsyn borde tagas till de ord,
som å regeringens vägnar yttrades inför svenska folkets representanter.

Förstår man således uttrycket »uppehåller sig någon under olika delar

af året» efter orden och efter den tolkning, hvilken, som nyss visats, vid

olika tillfällen gafs deråt vid lagens tillkomst, då heror mantulsskrifningsorten
helt och hållet på beskaffenheten af »tjenst, verksamhet eller andra
omständigheter*. Detta synes vara alldeles uppenbart.

Om emellertid någon otydlighet eller någon tvekan kan påstås ega
rum rörande den första delen af punkten, så är det helt enkelt icke möjligt
att fatta, huru den senare punkten skall kunna på mer än ett sätt tolkas.

Der gäller det endast att »någon del af året vistas», någon del, fullkomligt

obestämdt, huru liten som helst, Uppfylles det vilkoret, så må den, som
inom olika distrikt eger fastighet eller idkar rörelse, sjelf välja mantalsskrifningsort.
Men detta dock med den inskränkningen, att valrätten endast
eger rum, om han »ej på grund af tjenst eller verksamhet kan anses hafva
sitt egentliga hemvist i någotdera af dessa eller annat manialsskrijningsdistrikt.
*

Om, såsom nyss visades, det kan anses ligga en den enskildes frihet
mera inskränkande betydelse i orden »uppehåller sig någon under olika delar
af året inom särskilda mantalsskrifning sdistrikt», som gälla för den första

Motioner i Andra Kammaren, N:o 98.

kategorien, än i den formulering, som gäller för den andra kategorien, eller
orden: »inom hvardera af dessa någon del af året vistas», så ökas ännu
mera den för fastighetsegare och rörelseidkare medgifna valfriheten genom
just sjelfva undantaget från denna frihet. Det enda, som inskränker valfriheten,
är nemligen, om vederbörande »på grund af tjenst eller verksamhet
kan anses hafva sitt egentliga hemvist på en viss bestämd ort. Det är
nemligen att observera, att här stå endast orden »tjenst eller verksamhet»,
men icke såsom rörande den första kategorien »andra omständigheter.»

Jag vill tillåta mig att relatera några af Kongl. Maj:t fattade resolutioner
rörande tolkningen af ifrågavarande moment.

1) Hofstallmästaren E. Sägen, som eger fastigheter i Stockholm samt
del i egendomar i Skaraborgs och Jönköpings län, och hvilken under flera
år varit mantalsskrifven inom Nykyrka socken, der han omvexlande med i
Stockholm plägar vistas, hade på vederbörande rotemans yrkande af öfverståthållareembetet
i Stockholm blifvit ålagd att skrifva sig i Stockholm,
der han innehar den ganska mycken omsorg och trägen tillsyn fordrande,
aflönade tjensten såsom chef för kronprinsens hofstall. Detta utslag, som af
kammarrätten faststäldes, upphäfdes deremot af Kongl. Maj:t, som ansåg,
att »klaganden ej på grund af tjenst eller verksamhet kan anses hafva sitt
egentliga hemvist i någotdera af berörda mantalsskrifningsdistrikt», resolverande
Kongl. Maj:t, att klaganden »egt att sjelf bestämma och anmäla»
sin mantalsskrifningsort, godkännande således den af herr Sager valda mantalsskrifningsorten,
Nykyrka.

2) Vice häradshöfdingen grefve G. Lagerbjelke, hvilken såsom fideikommiss
innehar egendom inom Brännkyrka socken, der han vistas »mer än
hälften af året», och der han dessutom är kommunalnämndens ordförande
och hvilken derjemte hyr våning i Stockholm, der han innehar icke på stat
uppförd tjenst såsom amanuens i civildepartementet, blef af alla tre instanserna
ålagd att låta mantalsskrifva sig i Stockholm.

3) Direktör S. Palme, hvilken eger fastigheter så väl i Stockholm
som inom Djursholms villastad, och hvilken genom en mängd intyg styrkt
sig olika delar af året uppehålla sig inom hvardera af sagda begge olika
mantalsskrifningsdistrikt, i hvilka begge han styrkt sig ega af honom och
hans familj begagnad bostad samt hvilken slutligen har sin enda tjenst och
all sin utkomst samt all sin verksamhet inom Stockholm, blef i alla tre instanserna
ålagd att låta mantalsskrifva sig inom Djursholm.

Jag tager mig friheten fästa särskild uppmärksamhet på dessa tre fall.
Det första fallet och det sista rör personer, som ega fastighet inom två mantalsskrifningsdistrikt.
I det första fallet förklarar Kongl. Maj:t, att valfriheten
må tillämpas, oaktadt herr Sager har bestämd, aflönad tjenst och verk -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 98.

samhet i Stockholm, men hvarken tjenst eller verksamhet inom Nykyrka
socken. I det sista fallet förklarar Kongl. Maj:t klaganden skola mantalsskrifva
sig i ett distrikt, der han har alldeles ingen tjenst och ingen verksamhet.
I det andra fallet ålägges en person att låta mantalsskrifva sig i
Stockholm, der han endast har en amanuensplats utom stat i ett embetsverk,
medan han för öfrigt under mer än halfva året vistas på landet för att
sköta sin jordegendom och sina magtpåliggande kommunala uppdrag.

Flera exempel skulle kunna framdragas, men de här åberopade tre

fallen torde vara till fyllest för att visa, hurusom den formulering, som § 3

mom. 1 erhållit, icke är tillräckligt noga preciserad för att de myndigheter,

som i hithörande fall ega afgörandet, må kunna derur fä ett klart och enkelt

rättesnöre för en allmängiltig tillämpning.

Nu kan man visserligen härom säga, såsom ock framdrogs vid diskussionen
är 1894 om denna paragraf, då någon påpekade det otydliga i formuleringen,
att denna otydlighet icke vore af sä stor betydelse, alldenstund genom
praxis och prejudikat ett visst och bestämdt sätt att tolka paragrafens bestämmelser
dock snart skulle utbilda sig. Detta synes mig dock vara ett
sätt att resonnera, som icke borde begagnas, då det gäller så vigtiga lagstadganden.
Det får för öfrigt sin dom redan af den inkonseqvens, som tydligen
ligger dels i ofvan anförda tre resolutioner af en och samma regering,
och dels ännu mera i de två på hvarandra följande finansministrarnes helt
skiljaktiga åsigter rörande tolkningen af ifrågavarande bestämmelser.

Jag har med det ofvan anförda sökt att visa, hurusom högst väsentligt
olika åsigter rörande tolkningen af § 3 mom. 1 af mantalsskrifningsförordningen
göra sig gällande. Medan den ene anser, att orden »uppehåller sig
någon under olika delar af året» och ännu mera orden »någon del af året
vistas» skola så tolkas, att undantagsbestämmelserna inträda, så snart en
person vistas inom olika distrikt hur kort tid som helst, så håller man å
andra sidan före, att man skall mantalskrifvas der, hvarest man vistas mer
än halfva året, mer än 183 dagar. Medan den ene med friherre von Essen
anser, att frågan gäller, i fall en persons »innehafvande tjenst är af den beskaffenhet,
att han deraf har sin egentliga sysselsättning och drager sin
hufvudsakliga inkomst, så att han bör mantalsskrifva sig, der han innehar
tjensten», så menar den andre, att »tjenst eller verksamhet eller andra omständigheter»
betyder föga gent emot det längre eller kortare vistandet inom
det ena eller andra distriktet. Medan den ene anser, att såsom »tjenst eller
verksamhet» enligt denna paragraf bör förstås så väl enskild som privat tjenst eller
verksamhet, så menar man å andra sidan, att den privata tjensten hos t, ex.
ett bolag eller den privata verksamheten är af ingen betydelse eller att den
kan så godt som lemnas ur räkningen. Det mest betänkliga der vid lag är, att

Motioner i Andra Kammaren, N:o 98.

de olika meningarna icke minst synes vara till finnandes bland de dömande
myndigheterna sjelfva. t

Under sådana omständigheter anser jag det vara af synnerlig vigt, att
den här omförmälda § 3 mom. 1 i mantalsskrifningsförordningen i så måtto
och i sådant syfte rättas, att dels lydelsen af andra stycket blifver fullt
tydlig och bestämd, dels ock större hänsyn tages till de i samma andra stycke
omförmälda personernas så väl enskilda som otfentliga tjenst och verksamhet.

Jag tillåter mig derför vördsamt föreslå,

att § 3 mom. 1 i Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående
mantalsskrifning måtte erhålla följande förändrade
lydelse: »En hvar skall mantalskrifvas, der han är bosatt.
Om någon har bostad inom flera än ett mantalsskrifningsdistrikt,
så skall han betraktas såsom bosatt inom det
distrikt, der han har sin väsentliga, enskilda eller allmänna
tjenst, eller der han utöfvar annan verksamhet,
som för honom hufvudsaklig är, eller annars för det mesta
vistas; med rätt likväl för den, som eger fast egendom
eller idkar rörelse inom olika mantalsskrifningsdistrikt och
inom hvardera af dessa någon del af året vistas samt ej
på grund af tjenst eller verksamhet kan anses hafva sitt
egentliga hemvist i någotdera af dessa eller annat mantalsskrifningsdistrikt,
att sjelf bestämma och anmäla inom
hvilketdera distriktet han skall mantalsskrifvas,
eller ock att det utskott, som kommer att behandla denna
motion, sjelft behagade utarbeta och för Riksdagen framlägga
en med motionens syfte öfverensstämmande formulering
af § 3 mom. 1 i mantalsskrifningsförordningen.

Alternativt hemställes,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t i sådant syfte, som ofvan antydts, behagade
låta utarbeta samt för nästinstundande Riksdag
framlägga förslag till förändrad lydelse af § 3 mom. 1 i
Kong!. Maj:ts nådiga förordning angående mantalsskrifning.

Stockholm den 29 januari 1896.

S. J. Kardel.