Motioner i Andra Kammaren, N:o 98 (Motion 1892:98 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 98.

N:o 98.

Af herr E. Hammarlund, om rätt för qvinna att söka klockareoch
kyrkosångarebefättningar.

I öfverensstämmelse med ett af 1859—60 års Riksdag fattadt beslut
lemnades genom kongl. kungörelsen den 8 mars 1861 det medgifvandet,
att till förestående af organistbefattning, der denna ej är med klockaresyssla
förenad, vederbörande må ega att antaga qvinna, hvilken fullgjort
hvad författningarna, för kompetens till sådan befattning i öfrigt stadga,.

Motionären vid 1859—60 års riksdag — den bekante ifraren för
utvidgandet af qvinnans rättigheter C. J. Svensén — hade bland annat
föreslagit, att, qvinna måtte kunna anställas äfven som klockare. Så långt
ville emellertid icke allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, följa motionären,
hvadan det för den gången tick stanna, vid organistbefattningar.

Någon ytterligare utvidgning af qvinnans verksamhet på det kyrkliga
område! har icke heller sedan dess skett genom lagstiftningen.

År 1885 väckte hr A. J. Lyth i Andra Kammaren eu motion, i
hvilken hemstäldes, att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t vidtaga nödiga åtgärder för beredande af rättighet, för qvinna
att innehafva klockaretjenst.

Motionen hänvisades till Andra Kamma,rens första tillfälliga utskott,
som afspisa,de densamma med följande rader:

»Utskottet har emellertid inhemtat, att Kongl. Maj:t redan vid åtskilliga,
tillfällen, i anledning af underdåniga ansökningar, meddelat resolutioner,
af hvilka klart framgår, det egenskapen af att vara qvinna, icke utgör
hinder för sökande af klockarebefattning; och då den rättighet, motionären
åsyftar bereda qvinnan, således redan torde vara för handen, hemställer
utskottet, att motionen icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.»

Då utskottsbetänkandet föredrogs i Andra Kammaren den 11 mars
1885 tillät sig undertecknad framhålla:

Motioner i Andra Kammaren, N:o 98.

att så beskaffade resolutioner som omnämnas i utskottsbetänkandet,
icke funnos;

att tvärt om flera ansökningar af qvinnor om tillåtelse att få söka,
klockarebefattningar i hela riket blifvit af Kongl. Maj:t afslagna (under
1883 tre afslag och under 1882 minst ett);

att dylik tillåtelse endast lemnats i åtskilliga undantagsfall samt
aldrig för hela riket utan blott för viss församling, hvilken på förhand
tillfrågats och förklarat sig ej hafva, något att invända mot bifall till ansökningen.

Frågan föll emellertid för den gången, hufvudsakligen -— vill det
tyckas — af det skal, att man antog, att den mening, som fans uttalad
i utskottsbetänkandet och som med stor ifver förfäktades af utskottsordföranden,
vore den rätta.

Lika litet som det före 1885 fans några kongl. resolutioner, af hvilka
framginge, »det egenskapen af att vara qvinna icke utgör hinder för sökande
af klockarebefattning», lika litet hafva, efter 1885 dylika resolutioner sett
dagen.

Under åren 1885—91 hafva, såvidt mig är bekant, 13 ansökningar
åt qvinnor om rätt att söka klockarebefattningar pröfvats och afgjorts af
Kongl. Maj:t„ Alla ansökningar om rätt för qvinnor att anmäla sig till
klockarebefattningar inom hela riket hafva ständigt af slagits. I två fall
har på vederbörande domkapitels tillstyrkan qvinna fått rätt att söka inom
visst stift; sju qvinnor hafva erhållit rättighet att söka klockarebefattning
i viss uppgifven församling (flera af dessa hade tillika begärt att få söka
i hela riket, men fått afslag härå); fyra ansökningar hafva alldeles afslagits.

Då jag är förvissad, att det utskott, till hvilket föreliggande motion
varder remitterad, gör sig bättre underrätta,dt om Kongl. Maj:t,s resolutioner
på föreliggande område, än fallet var med 1885 års tillfälliga utskott, skall
jag här inskränka mig till att åberopa två af dessa resolutioner.

1). Den första gäller en delvis bifallen ansökan.

Tora E. begärde rättighet att, utan hinder deraf att hon är qvinna,
få anmäla sig som sökande till klockarebefattningar inom riket eller åtminstone
till den då lediga klocka,retjensten i A. församling af Skara stift.
Enligt resolution af den 25 juni 1886 rnedgaf Kongl. Maj:t, i enlighet med
domkapitlets tillstyrkan, natt den omständigheten, att sökanden är qvinna,
ej må utgöra hinder för henne att anmäla sig såsom sökande till klockaretjensten
inom A. församling.»

Motioner i Andra Kammaren, N:o 98.

2). Den andra rör en afslagen ansökan, afgjord hos Kongl. Maj:t
den 29 juni 1888. Beslutet lyder i sin helhet sålunda:

»Vid föredragning af en af Julia Helena Lovisa M. hos Kongl. Maj:t
i underdånighet gjord ansökning om behörighet att söka oeh innehafva
klockarebefattning inom riket har Kong]. Maj:t ej funnit skäl den underdåniga
ansökningen bifallas

Så skrifver icke Kongl. Magt, i fall han anser, »det egenskapen af
att vara qvinna icke utgör hinder för sökande af klockarebefattning». Det
torde vara öfverflödigt att påpeka, att, i fall den af utskottsordföranden förfäktade
meningen varit den å högsta, ort gällande, Kong]. Maj:ts resolutioner
i nyss anförda fall skulle varit affattade i helt andra ordalag. En ansökan
af qvinna om rätt att få anmäla sig som sökande till klockarebefattning
skulle i ty fall helt enkelt hafva förklarats icke kunna föranleda, till någon
åtgärd.

Det står alltså fast, att om qvinna för närvarande kan blifva klockare,
så är det icke på grund af någon lagstiftning eller lagtolkning, utan uteslutande
genom kunglig nåd.

Fråga kan allvarsamt uppstå, huruvida icke det vore bäst och rigtigast
att alldeles afskaffa hela klockareinstitutionen, sådan den nu ter sig.
De till klockaretjensten hörande göromål kunde lämpligen fördelas mellan
organisten och kyrkovaktaren. På en sådan anordning skulle helt visst
både folkskolan och kyrkomusiken vinna.

Men så länge klockarebefattningarna finnas qvar, föreligger intet, rimligt
skäl att göra dem till ett uteslutande privilegium för männen.

De kompetensfordringar, lagen uppställer för sökande af klockaretjenst,
äro visst icke af den art, att de ej kunna uppfyllas af qvinnor.

»Han skall» — heter det i kyrkolagen — »vara ärlig, trogen och
flitig, boklärd och kunna sjunga och skrifva, så att han deruti kan undervisa
församlingens ungdom.» Genom utslag den 3 oktober 1884 har Kong].,
Maj:t förklarat, att detta »boklärd» endast, innefattar att hafva det mått af
kunskaper, som. kan inhemtas i en vanlig folkskola,, och egenskapen »kunna
sjunga» behöfver enligt samma utslag ej alls förefinnas. Kong]. Maj:t har
nemligen gillat, att på, första förslagsrummet till eu klockaretjenst framför eu
mängd väl meriterade sökande uppförts en person, som endast hade betyg
från med folkskola likstäld undervisningsanstalt, och enligt detta betyg saknade
sångförmåga.

Bill. till Riksd. Prof. 1892. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 18 Höft. 4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 98.

Vidare bör klockare i landsförsamling »förstå att med åderlåtning
allmogen betjena» samt ega »kunskap och färdighet i vaccinationens verkställande
och vederbörliga skötsel».

Det är allt, som fordras för att vara kompetent. Någon särskild
»klockareexamen» finnes ej.

Om vi sedan gå att betrakta klockarens åligganden, så lämpa de sig
lika väl, ja i några fall till och med bättre för qvinna än för man. Klockarens
åligganden äro enligt kyrkolagen och senare gifna prejudikat följande:

1) att »sörja för ringningen och klämtningen» (enligt en mängd Kongl.
Maj:ts utslag innebär detta »sörja» icke vidsträcktare åliggande för klockaren
än att tillse, det ringning i behörig ordning och på bestämda tider anställes);

2) att »på behöriga tider ställa ti mklockorna»;

3) att »taga allt det i noga akt och förvar, som honom i händer antvardas
och förtros»;

4) att »vara presterna vid gudstjensten, skriftermålen och, när det
befalles, uti sockenbud samt annan kyrkotjenst vid handen»;

5) att »hålla kyrkan och kalken ren samt tillse, att kyrkodörrar,
portar och luckor stängas på torn och kyrkogård»;

6) att »biträda presterskapet med antecknande af de personer, som
angifva sig till skriftermål och nattvardsgång i kyrka»;

7) att åderlåta:

8) att vaccinera.

Hvilket som helst af dessa åligganden torde kunna utföras lika väl
af qvinna som af man.

Dessutom är att märka, att det ju icke alls kan blifva fråga om att
ålägga församlingarna att antaga qvinliga klockare, utan blott att lemna
dem ett medgifvande härvidlag. I fall de vilja hafva manlig klockare, står
det dem naturligtvis fortfarande fritt att välja sådan.

Kongl. kungörelsen den 8 mars 1861 gäller som bekant endast rätt
för qvinna att söka organistbefattning. Huruvida qvinna eger söka kyrkosångare-(kantors-)tjenst
eller ej torde vara omtvistadt. Det finnes visserligen
icke något bestämdt förbud för qvinna att söka dylik tjenst, men icke
heller något stadgande, genom hvilket lemnats qvinna rätt att söka sådan
befattning.

Till förebyggande af all tvetydighet härvidlag, och då klockarebefattningen
ofta är förenad med kyi''kosångaretjensten, torde det böra uttryck -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 98.

ligen bestämmas, att qvinna, som innehar de nödiga kompetensfordringarna,
må söka och innehafva kyrkosångaretjenst.

Dessa nu ifrågasatta medgifvanden påkalla äfven ett par smärre ändringar
i folkskolestadgan samt i kongl. kungörelsen den 8 mars 1861.

I fall qvinna medgifves att söka klockaretjenst, bör nemligen äfven
folkskollärarinna hafva samma rätt som folkskollärare att med skolläraretjenst
förena klockarebefattning. I folkskolestadgans § 34 böra alltså orden:
»§§ 26 och 27» utbytas mot »§ 26» samt orden »eller med klockare tjenst^
utgå. Derjemte bör i kongl. kungörelsen den 8 mars 1861 orden: »der
denna ej är med klockaresyssla förenad» utgå.

På grund af hvad nu blifvit anfördt får jag härmed föreslå,

att Riksdagen måtte besluta:

dels att qvinna, hvilken fullgjort hvad författningarne
för kompetens till sådan befattning i öfrigt stadga,
må söka och innehafva: a) klockaretjenst; b) kyrkosångarebefattning; dels

att folkskolestadgans § 34 samt kongl. kungörelsen
den 8 mars 1861 erhålla sådan förändrad lydelse,
att hinder ej finnes för folkskollärarinna eller för
qvinlig organist att söka och innehafva klockare- och
kyrkosångarebefattningar.

Stockholm den 30 januari 1892.

Emil Hammarlund.