Motioner i Andra Kammaren, N:o 97 (Motion 1892:97 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 97.

i-iil/n tgl bi fät “bni id!

(!■> * »t; i!; .Ti >i i s;

N:o 97.

Af herr ii. Hniliniftrllllld, om statsunderstöd för qvinliqa slöjdu
lider visning en.

Vid 1887 års första riksdag väckte undertecknad eu motion om statsunderstöd
för införande af qvinlig slöjdundervisning i folkskolorna. På
grund af riksdagsupplösningen blef motionen icke behandlad.

Af flera tecken att döma har det synts mig, som om tiden nu vore
inne att ånyo påkalla Riksdagens uppmärksamhet för denna enligt mitt
förmenande särdeles vigtiga och för vårt qvinliga slägtes uppfostran maktpåliggande
angelägenhet.

Slöjden har med rätta vunnit allt större och större insteg i våra
undervisningsanstalter. Tack vare frikostiga anslag af stat, hushållningssällskap,
kommuner och stundom äfven af landsting har slöjdundervisning
för gossar införts i ett betydande antal folkskolor i riket.

Genom kongl. kungörelsen den 11 september 1877 bestämdes, »att
skoldistrikt, som genom intyg af vederbörande folkskoleinspektör visar sig
hafva på ändamålsenligt sätt anordnat undervisning i slöjd för gossar under
minst fyra timmar i veckan, utan att undervisningen i folkskolans läseämnen
derigenom eftersättes, må af statsmedel, för så vidt det beviljade
anslaget dertill lemnar tillgång, för hvarje skola erhålla ett årligt understöd
af 75 kronor».

På grund af denna kungörelse utgick under år 1890 statsbidrag till
icke mindre än 1,392 skolor, i hvilka meddelades undervisning i slöjd för
gossar.

I Kongl. Maj:ts proposition till 1887 års Riksdag angående statsverkets
tillstånd och behof nämndes ock på tal om slöjdundervisningen, att
intresset för detta ämne utvecklats »väsentligen genom de statsbidrag, som
lemnats för befrämjande af undervisning i slöjd för gossar».

Motioner i Andra Kammaren, N:o 97.

Men under det sålunda slöjdundervisningen för gossar tagit god fart,
har från det allmännas sida föga eller intet gjorts för främjande af den
qvinliga slöjdundervisningen. Denna förer ock i allmänhet i våra folkskolor
ett högst tynande lif. (Privatskolorna hafva deremot särskilt på
senare tiden funnit sig manade att egna större uppmärksamhet åt denna
sak). Här och hvar hafva kommunerna visserligen med egna medel föranstaltat
slöjdundervisning för flickorna, på några ställen lemnas till och med
understöd från landsting eller hushållningssällskap, men i flertalet skoldistrikt
åsidosättes denna angelägenhet allt för mycket.

Då flickan lemnar skolan, kan hon möjligen räkna upp Sveriges regenter
allt från hednatiden, hon kan måhända till och med uträkna kubikinnehållet
af eu stympad kon. Men i huru många fall kan hon sy eu
enkel söm eller sticka eu strumpa eller på ett ordentligt sätt laga sin egen
klädning? Och dock är väl detta senare af bra mycket större betydelse
för flickans framtida utkomst här i verlden än det förra.

Här synes det alltså vara af nöden, att staten ingriper. Något skäl
för att lemna statsunderstöd ensamt till slöjdskolorna för gossar finnes icke.
Tvärt om tala alla skäl för, att på detta område tillämpas full likställighet.
Det måste nemligen vara lika vigtigt för staten att erhålla praktiska och
dugliga qvinnor som män. Att hos qvinnan redan i unga år väckes intresse
för företagsamhet, idoghet och arbetsamhet är af största betydelse i
ekonomiskt hänseende för så väl familjen som ock för staten. Man kan
till och med utan öfverdrift säga, att den allmänna handafärdigheten är för
qvinnan långt vigtigare än för mannen. Qvinnan må intaga hardt när
hvilken ställning som helst i samhället, så är och förblifver dock slöjden
snart sagdt en del af hennes lif.

Huru vigtigt är det då icke, att hon redan från barndomen fått
öfva handen och ögat, att ordningssinnet blifvit stärkt, att hos henne framkallats
kärlek till ett omsorgsfullt och noggrant arbete! Och särskilt för
de fattigare klasserna är det af vigt, att flickan fått i skolan lära sig så
mycken händighet, att hon kan, då hon utgår i lifvet vare sig som maka,
tjenarinna eller arbeterska i något särskilt fack, utan hjelp reda sig med
afseende på de allra vaidigaste qvinliga handarbetena.

Man klagar — och det med rätta — att slöjdskickligheten numera
försvunnit från ett stort antal svenska liera, ja, på sina ställen är, om än
icke helt och hållet utdöd, dock föga aktad. Någon annan utväg att grundligt
upphjelpa densamma än genom skolan lär icke finnas.

Bill. till Kikud. Prof. 1892. 1 Sami. 2 A/d. 2 Band. 18 Höft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o .97.

Mot beviljande af statsbidrag för den qvinliga slöjdundervisningen
hafva väsentligen följande invändningar blifvit framstälda:

1) Det tillkommer hemmet, icke skolan, att bibringa flickan den handafärdighet,
som för henne är af så stor betydelse i det praktiska lifvet.

Svar: Godt vore naturligtvis, om hemmet kunde öfvertaga denna
angelägenhet. Erfarenheten säger dock allt för tydligt, att antalet hem,
i hvilka modern sjelf måste bidraga till familjens uppehälle och sålunda
ej har tid nog att egna sig åt sina döttrars uppfostran, är mycket stort.
Dessutom äro långt ifrån alla mödrar mägtiga, äfven om de hade tid dertill,
att lemna sina döttrar undervisning i ens de allra vanligaste qvinliga
handarbeten.

Den uppfostrande betydelse, som ligger deri, att slöjdundervisning
meddelas i skolan, förtjenar ock beaktas. Härom har under de senaste
åren så mycket blifvit taladt och skrifvet, att jag ej behöfver särskild!
erinra om denna sida. af saken. Det skall blott af mig anmärkas, att lika
vigtigt som det är, att läsning och slöjd omvexla för gossen, minst lika
vigtig får väl en dylik omvexling för flickan anses vara.

2) Understöd åt den qvinliga slöjdundervisningen skulle — heter det
vidare — blott uppamma begäret efter lyx och grannlåt.

Svar: Ledsamt nog har inom vissa delar af vårt land den qvinliga
slöjdundervisningen slagit in i en osund rigtning, i det man gjort sådant
till hufvudsak, som borde vara bisak eller som kanske rent af borde vara
bannlyst från denna undervisning — exempelvis virkning, som här och der
spelat en stor roll.

Men detta kan icke utgöra något skal för att vägra statsbidrag.
Tvärt om: genom ett statsbidrag för ändamålet skulle ändring i detta förhållande
snart nog vinnas, enär naturligtvis statsunderstöd endast skulle
komma de skolor till godo, i hvilka slöjden vore ordnad på ett fullt ändamålsenligt
sätt. För att ej gå miste om statsanslaget skulle alltså församlingarna.
blifva nödsakade att reformera, denna undervisning i en sund
rigtning.

På de ställen, der den qvinliga slöjdundervisningen redan nu är ordnad
fullt metodiskt och byggd på verkligt pedagogiska grunder, har man
för längesedan kastat öfver bord alla slags lyxarbeten.

För att styrka detta återgifver jag här nedan den nu gällande kursindelningen
i ämnet vid Stockholms folkskolor. Den metod, som användes
härstädes, vinner med hvarje år allt större utbredning inom landets skolor.
Af denna kursindelning synes, att hufvudvigten lagts på sådana för qvinnan
nödvändiga handarbeten som strumpstickning, stoppning, lappning samt
linne- och klädsömnad.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 97.

3) Kostnaderna för den qvinliga slöjdundervisningen äro — säges
det vidare — ej större, än att kommunerna sjelfva kunna bära dera, utan
att statsbidrag erfordras.

Svar: Hvarje lättnad i de kommunala utgifterna har visat sig välkommen.
Just på grund deraf, att statsbidrag ej utgår för detta ändamål, har den
qvinliga slöjdundervisningen fått stå tillbaka, särskild! i de mindre bemedlade
kommunerna. Ehuru denna undervisning torde — efter hvad jag
inhemta! — kunna på landsbygden ordnas för en årlig kostnad af 50—
100 kr. per skola, har det visat sig, att många församlingar draga sig fölen
dylik utgift. Ett statsbidrag af t. ex. 50 kr. skulle alldeles säkert
verka uppryckande för hela saken.

Härtill kommer, att genom beviljandet af ett mindre statsbidrag
måste denna slöjd — liksom förut gossarnes — ställas under vederbörlig
kontroll. Detta torde ock vara enda sättet att få denna undervisning reformerad
i en sund rigtning.

4) Slutligen har den invändningen gjorts, att endast de rikare kommunerna
skulle få nytta af ett dylikt statsbidrag, hvadan det ej kunde
vara skäl att bevilja anslag.

Svar: I fall ett dylikt anslag beviljas, skall nog verkligheten komma
att visa, att det just är de små och fattiga kommunerna, som komma att
draga största nyttan häraf. Städerna hafva i allmänhet redan en ordnad
slöjdundervisning för flickorna, och för dem har ett statsbidrag om t. ex.
50 kr. ringa eller ingen betydelse. Så deremot ej för de smärre landskommunerna.
Utan ett mindre statsbidrag skola ett flertal kommuner på
landet blifva, i saknad af den välsignelse, som ligger i att hafva en väl
ordnad slöjdundervisning för det uppväxande qvinliga slägtet.

Förhållandet med afseende på goss-slöjdskolorna har till fullo bestyrkt
detta. Allra största delen af statsbidraget för dessa skolor utgår just till
landskommuner i Vermlands (161 skolor år 1890), Elfsborgs (155 skolor),
Kopparbergs (93 skolor) in. fl. län. Ännu i dag skulle många af dessa
fattiga församlingar saknat dylika slöjdskolor, derest icke statsbidraget
funnits. Nu har det varit dem möjligt att i många fall få slöjdskolor
till stånd, utan att detta kostat dem ett enda öre.

På liknande sätt skulle det naturligtvis komma att gestalta sig i
afseende på den qvinliga slöjdundervisningen. För dennas tillbörliga ordnande
på landsbygden är ett mindre statsanslag rent af eu lifssak.

Den enda invändning, som för några år sedan med något större
fog skulle kunna hafva framstälts mot, att staten verksamt tager om

Motioner i Andra Kammaren, N:o 97.

hand äfven den qvinlig» slöjdundervisningen, var den, att fullt dugliga
lärarinnor för denna undervisning icke funnos i tillräckligt antal.

Invändningen eger nu icke längre giltighet. Slöjdundervisning är
redan införd vid tre af folkskollärarinneseminarierna (Stockholms, Kalmar
och Skara), och i den nu för Riksdagen framlagda statsverkspropositionen
begäres anslag för införande af slöjdundervisning äfven vid de två återstående
qvinlig» seminarierna (Falu och Umeå).

Derjemte hafva under de senare åren en mängd kurser hållits för
utbildande af lärarinnor i metodisk slöjdundervisning för flickor. Vid de
af slöjdinspektrisen vid Stockholms folkskolor anordnade kurserna i ämnet
hafva under åren 1885—91 utbildats icke mindre än 250 handarbetslärarinnor.
Kurser för lärarinnors utbildande i ämnet hafva vidare varit anordnade
i Södermanlands län, i Halmstad, Helsingborg, Kalmar, Örebro,
Luleå (för hela Norrbottens län), Göteborg m. fl. platser.

Derigenom att qvinna gjorts valbar till skolråd sledamot, behöfver
man icke heller nu vidare befara, att det inom skolråden skall saknas
lämpliga personer att öfvervaka den qvinlig» slöjdundervisningen.

Enär skolans uppgift är att gifva flickan allmänbildning, ej att
meddela henne fackbildning i ena eller andra rigtningen, bör den slöjdundervisning,
för hvilken statsanslag skall påräknas, hafva till mål icke att
bibringa färdighet för något visst näringsfång, utan att gifva flickan den
händighet och förmåga, som för hvarje qvinna är nödig och nyttig.

De allmänna betingelser, under hvilka staten bör lemna understöd
till sådana skoldistrikt, som anordna undervisning i slöjd för flickor, torde
för öfrigt lämpligen böra blifva likartade med dem, som äro gällande i afseende
på slöjdskolorna för gossar. Sålunda skulle kunna bestämmas:

1) att denna undervisning bör afse: a) att i allmänhet öfva handen
och ögat, stärka ordningssinnet och framkalla kärlek till ett rent, noggrant
och omsorgsfullt arbete, h) att sätta flickan i stånd att sjelfständigt förfärdiga
de i ett enkelt hem förekommande vanliga handarbetena, och c) att
göra det möjligt för flickan att på egen hand vidare uppöfva sin handafärdighet; 2)

att läsning och slöjd på lämpligt sätt omvexla med hvarandra;

3) att skoldistriktet genom intyg af vederbörande folkskoleinspektör
skall visa sig hafva på ändamålsenligt sätt anordnat undervisning i slöjd
för flickor under minst fyra timmar i veckan, utan att undervisningen i
folkskolans läseämnen derigenom eftersattes, innan statsbidrag för denna
undervisning kan erhållas;

Motioner i Andra Kammaren, N:o D7.

4) att statsbidraget sättes till högst 50 kr. årligen för hvarje skola,.

Lämpligast torde emellertid vara, att Riksdagen öfverlemnar åt Kong].
Maj:t att bestämma de närmare vilkor, under Indika statsanslaget får utgå.

Då åtminstone under den närmaste tiden en ordnad slöjdundervisning
för flickorna icke kan väntas blifva införd i ens 1,000 skolor, torde ett
anslag af 50,000 kr. vara fullt tillräckligt. Detta anslag motsvarar ej fullt
hälften af hvad staten utgifter för gossarnes slöjdundervisning.

På grund af det nu anförda tillåter jag mig vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte besluta:

dels att för 1893 anvisa ett förslagsanslag af 50,000
kronor att användas till understöd åt skoldistrikt,. som
på lämpligt sätt bereda i skolåldern varande flickor
undervisning i qvinlig slöjd;

dels att öfverlemna åt Kongl. Maj:t att fördela detta
understöd samt att bestämma de närmare vilkoren för
understödets åtnjutande.

Stockholm den 30 januari 1892.

Emil Hammarlund.

I förestående motions syfte instämma:

Nils Rosengren.
Axel Edw. Petersson.
E. A. Zotterman.

C. Mani-. Ekström.
P. A. Romberg.

J. Bromée.

Emil Olsson.

S. M. Olsson.
Ang. Pettersson,

Österhaninge.

Au g. Henricson.

O. V. Redélius.

G. W. Svensson.

A. F. Broström.

J. Ericsson.
Carsten T. Jacobssen.
C. Johansson.
Alfred Kihlberg.
Tvär Månsson.

M. Alsterlund.

Fridtjuv Berg.
C. J. Jakobson.
A. F. Liljeholm.
Edw. Svensson.
M. Arhusiander.
J. A. Johansson
E. Norman.
Joh. Ny däld.
(I T. Lind,

Motioner i Andra Kammaren, Ar:o .97.

Bilaga.

Kursindelning i handarbete.

l:a klassen.

Kurs 1: Uppläggning ocli rätstickuing (med 2 stickor). Ett par strumpeband.

Kurs 2: Ett par strumpeband (fortsättning) samt ett par pulsmuddar med dylik stickning.

2:a klassen.

Kurs 3: tidningar med för-, efter-, fåll- och kastetyng. En lampmatta. — Stickning Eu

handduk, försedd med kantmaska.

Kurs 4: Öfningar med våning, tråckling, fållning och kastsöm. En sybehörspåse och eu

arbetspase.

3:e klassen.

Kurs 5: En arbetsväska. Öfningar med strumpstoppning med tillämpning på sond riga

strumpor. En ljusstaksmatta.

Kurs 6: Öfningar med fällsöm. Ett förkläde.

Kurs 7:

4:e klassen.

Stickning. Öfningar med afstickning. En tafveltorkare. Ett par vantar
randiga (tva afviga och två räta maskor).

Kurs 8: Sömnad. Ett linne.

5:e klassen.

Kurs 9: Stickning. En strumpa (andra strumpan stickas som fyllnadsarbete).

Kurs 10: Rita mönster, klippa till och sy ett linne.

6:e klassen.

Kurs 11: Lappning på groft linne och kulört tyg. Öfningar att sätta i band, hyskor och
hakar. Knapphål och linneknappar. — Strumpstoppning. Tillämpning af lappning
och stoppning på söndriga linne- och klädesplagg.

Kurs 12: Rita mönster, klippa till och sy linnen, skjortor, nattröjor eller kalsonger.

7:e klassen.

Kurs 13: Märkning (dels vanlig, dels med monogram). — Maskstoppning med tillämpning

— Mönsterritning — Tillklippning af arbeten, som ingå i 3:e, 5:e f.-e och 8-e
kurserna.

Kurs 14: Rita mönster, klippa till och sy eu klädning.

Tid:

l:a klassen .................. 2 timmar i veckan.

2:a, 3:e och 4:e klasserna 4 » »

5:e och 6:e klasserna ____ 5 » »

7:e klassen___________ 6 » »