Motioner i Andra Kammaren, N:o 95

Motion 1897:95 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 95.

1

N:o 95.

Af friherre I. A. Von Knorring1, om skrivelser till Kongl. Maj:t
med begäran om utarbetande och framläggande af förslag
derom, att de, som nu åro skattskyldige till ^resterskåpet,
skola för sina utskylder till detsamma erhålla ersättning
af statsmedel och genom utdebitering efter fyrk eller
bevillning skrona m. m.

Bland de frågor, som efter det nya representationsskickets införande
ofta vant föremål för regeringens och riksdagens omsorger, intaga omregleringar
af statens embets- och tjenstemannacorpser ett vigtigt rum. Behofvet
af dessa omregleringar har till stor del haft sin grund i det säregna sätt,
hvarpå embets- och tjenstemän sedan äldre tider hos oss varit aflönade. En
tjenstemannacorps, hvars organisation och aflöningssätt räkna så gamla anor,
att de förlora sig i den katolska tiden, har dock blifvit oberörd, jag menar
presterskapet. Visserligen sökte man strax före den ofvannämnda tidpunkten
genom kongl. förordningen den 11 juli 1862 att afhjelpa en del missförhållanden,
som angingo detsamma, men sedan dess har krafvet på större förändringar
börjat göra sig gällande med allt större styrka. Genom den
nämnda kongl. förordningen ville man åstadkomma en omreglering af presterskapets
löner, men endast i viss mån. Ändamålet med förordningen var
nemligen dels att fördela inkomsterna emellan presterna inom en församling
äfvensom i visst fall mellan särskilda församlingar, så att hvarje prestman
erhölle en efter tjenstegrad, embetsåligganden och lefnadskostnader i orten
lämpad anständig bergning, dels att förvandla de dittills obestämda och
föränderliga lönepersedlarne i bestämda. Men oafsedt att förordningen, som
bestämde, att så kallade 50-åriga lönekonventioner skulle ingås emellan
T!ih. till Riksd. Prof. 1897. 1 Sami. 2 Afd. 2 Rand. 24 Höft (N:is 95—99.) 1

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 95.

hvarje församling- och dess presterskap, ej ännu öfverallt blifvit genomförd
och väl näppeligen blifver det, har man ej genom densamma upphäft det
missförhållandet, att kyrkoherdarne, åtminstone vid jemförelse stiften emellan,
ej hafva löner i förhållande till församlingarnes storlek och göromålens
mängd, ej heller har någon ändring skett deri, att presterskapets löner
fortfarande beräknas till större delen i persedlar, bestämda hufvudsakligen
genom en så gammal stadga som kongl. påbudet och förordningen den 8
februari 1681 och utgående efter tioårig medelmarkegång, hvarigenom lönerna
naturligen blifva mycket föränderliga och ojemna.

Andra frågor rörande presterskapet framträda äfven. Så börjar man
alltmer draga i tvifvelsmål lämpligheten, att prester äro jordbrukare på
samma gång som själasörjare, eller med andra ord, att de fortfarande innehafva
jordbruksboställen. Hvem eller Indika ega dessa boställen är man ej
på det klara med. Denna fråga kräfver noggrann undersökning och utredning,
liksom de ej mindre vigtiga frågorna om presterskapets pensionering och
komministrarnes aflöning, för sa vidt de skola bibehållas, med mera dermed
sammanhängande.

Icke minst kräfvande reform torde de stadganden och överenskommelser
vara, som bestämma fördelningen mellan en landtförsamlings
invånare af utskylderna till dess presterskap. Den hufvudsakliga bördan
af desamma torde genom den under 13:de århundradet införda tionden hvila
på dem, som innehafva jordbruksfastighet. Den del af tionden, som ingår
till staten, skall genom den beslutade grundskatteafskrifningen försvinna.
Men presterskapets andel kommer att qvarstå och lär ej kunna borttagas
på annat sätt än det för upphäfvande af presterskapets privilegier föreskrifna.
Den skattskyldighet till presterskapet, som åligger andra skatteobjekt än
jordbruksfastighet är åter i allmänhet och troligen öfverallt jemförelsevis
mindre. Sålunda uppgå afgifter från bruk, qvarnar, sågar, fabriker samt
andra verk och inrättningar mångenstädes ej till mer än en procent af
af taxerade inkomsten. Om man i sådana församlingar, beräknande att en
jordbruksfastighet bör afkasta fyra och en half procent af taxeringsvärdet,
jemför penningvärdet af tionden med värdet af nämnda afkastning, skall
man med säkerhet finna, att tionden uppgår till betydligt mer än en procent
af densamma. På vissa orter skatta industriella verk till och med intet till
presterskapet, hvilket torde bero dels på att det ej finnes, så vidt jag vet,
någon allmän förordning, som ålägger dem denna skyldighet, dels i särskilda
fall på att någon industriel anläggning ej fans i socknen vid tiden för
lönekonventionens ingående, hvarför ej heller bestämmelse om skattskyldighet
för sådana inflöt i densamma. För inkomst af kapital erlägges i många
socknar ingen annan skatt till presterskapet än den obetydlighet, som stundom

Motioner i Andra Kammaren, N''o 95.

3

faller derå genom bestämmelse i lönekonventionen, att en viss summa skall
såsom ersättning för jura stolae utdebiteras på alla inom socknen, som äro
påförda bevillning efter 2:dra artikeln. Deremot äro de personliga afgifterna
så mycket vanligare, sträckande sig sannolikt öfverallt ända ned till backstugusittaren.
Det kan således inträffa, såsom i mitt län, att kapitalisten
har föga större afgift till presterskapet än den för dagspenning gående
arbetaren. Att sådana skatteförhållanden äro abnorma, lär man ej kunna
förneka. Men för att åstadkomma en förändring så väl i de många för
kyrkan och presterskapet sjelft ogynsamma förhållandena som i den ojemna
skattskyldigheten, fordras en lång utredning och derefter förslag, som blifva
antagna af både regering, Riksdag och kyrkomöte. Det torde nemligen vara
mycket litet, om ens något, af hithörande frågor, som kan afgöras af Konung
och Riksdag utan samtycke af kyrkomötet. Derjemte äro dessa frågor,
såsom man sannolikt vid deras kommande behandling snart nog skall finna,
af den beskaffenhet, att de ingripa i hvarandra, hvilket naturligtvis försvårar
lösningen. Jag har derför fått den uppfattningen, att tiden för en förändrad
allmänt gällande lagstiftning är mycket aflägsen, äfven om en utredning,
såsom jag hoppas, inom kort begynner. Det skall nemligen utan tvifvel
blifva mycket svårt att åstadkomma förslag, hvarom så olikartade myndigheter
som regering, Riksdag och kyrkomöte kunna förena sig. Äfven är
att märka, att om eu ny lag angående skattskyldigheten till presterskapet
inom en något så när begränsad tid kommer till stånd, kan den dock ej
tillämpas utan i mån af lönekonventionernas utlöpande. Då nu en betydande
mängd sådana upphöra att gälla först efter 20 å 30 år, kan ett uppskof i
detta hänseende ej förekommas.

Frågan blir då den, om det ej vore möjligt att i afsende på den ojemnt
tryckande beskattningen vidtaga på förhand en anordning, som medförde en
jemnare fördelning och lättnad af bördorna. Bestämmelserna i sådant
hänseende kunna ligga till grund för en kommande definitiv lagstiftning,
men uppfylla sitt ändamål, äfven om de blifva gällande endast under den
långa mellantiden. Jag vågar framställa ett förslag i sådant syfte.

Man sätter alla, som i en landtförsamling skatta till presterskapet, i
likhet med rust- och rotehållare och gifver dem ersättning för hvad de hafva
att årligen utbetala. Konung och Riksdag kunna enligt min mening, om de
så finna för godt, med ändring af vissa kommunallagar besluta, att till alla,
som i en församling betala utskylder till presterskapet, gifves ersättning på
det sätt, att ett belopp, motsvarande hela uppbördssumman för presterskapet
i församlingen, utdebiteras efter fyrk — om blott man undantager presterskapets
egna fyrkar. Till ett, sådant beslut kan ej fordras kyrkomötets
bifall, då det ej berör prestens l ätt. Men för att åtgärden äfven må medföra

4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 95.

en lättnad för socknen i dess helhet och ej innebära något anmärkningsvärdt
betungande af dem, som nu erlägga ingen eller obetydlig skatt till presterskap^,
vill jag föreslå, att församlingen får ett årligt bidrag af staten,
uppgående till minst en tredjedel af hela uppbördssumman åt presterskapet
för året. Derigenom nedgår det belopp, som bör utdebiteras efter fyrk, till
åtminstone två tredjedelar af nämnda summa.

Ett sådant anspråk anser jag vara berättigadt på den grund, att
presten utför en mängd arbete, som egentligen tillhör den civila administrationen
och som församlingen icke borde betala. I städerna torde presterskapet
i allmänhet aflönas genom utdebitering efter bevillningskronan. Men
då nämnda grund för statsbidrag till aflöning af presterskapet i landtförsamlingarne
äfven bör gälla angående städerna, finner jag rättvist, att
stadsförsamlingarne erhålla bidrag af staten till aflöning af sitt presterskap på
samma sätt som landsförsamlingarne.

Då kanske en och annan känner sig obenägen för det nu framstälda
förslaget af anledning, att han fruktar, det tillämpningen skall blifva tung
och omständlig, vill jag framhålla, att för utförandet af saken i landtförsamlingarne
synes det ej nödvändigt att låta de nu skattskyldige först
utbetala sina afgifter till presterskapet och att derpå till dem utgifva
ersättningen. Endast i det fåtal församlingar, der persedlarne ej utgå efter
markegång, utan fortfarande levereras till större eller mindre del in natura
— i fall ens sådana församlingar finnas — kan ett sådant tillvägagående
möjligen vara erforderligt. I allmänhet borde det praktiska förfarandet
kunna blifva det, att uppbördsmannen af församlingens afgifter till presterskapet,
sedan han upprättat debiterings- och uppbördslängd, lemnar denna
till kommunalnämnden, hvarefter nämnden, med frånräknande af så stor del
af uppbördssumman, som motsvarar statsbidraget, utdebiterar återstoden
efter fyrk. Så väl det uttaxerade som statsbidraget lemnas sedan direkt
till presterskapet.

För antagandet af nu föreslagna bestämmelser fordras tillägg till vissa
kommunalförordningar och möjligen någon annan förordning. Äfven fordras
en utredning af hvad och huru mycket rikets församlingar, hvar för sig,
skatta till sitt presterskap, hvarförutan statsbidraget ej kan beräknas. Men
detta kan ej fordra så lång tid, att ej Kong! Maj:t borde kunna inkomma
med förslag i ämnet till 1899 års Riksdag.

I anledning af hvad nu blifvit anfördt, får jag vördsamt yrka, att
Riksdagen behagade besluta

Ro) att i„skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.

Maj:t täcktes efter verkstäld utredning af den skattskyl -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 96.

5

dighet till presterskapet, som nu åligger församlingarne,
hvar för sig, så fort sig göra låter, helst till 1899 års
Riksdag framlägga förslag derom, att de, som i en församling
nu äro skattskyldige till prestei’skapet, skola
erhålla full ersättning för sina utskylder till detsamma
på så sätt, att det inom församlingen erforderliga ersättningsbeloppet
betalas till minst en tredjedel genom statsmedel
och till högst två tredjedelar genom utdebitering
på alla församlingens medlemmar efter fyrk eller bevillningskrona,
presterskapets egna fyrkar eller bevillningskronor
undantagna, samt derjemte förslag till de ändringar
i nu gällande kommunallagsstiftning, hvartill vidtagandet
af en sådan åtgärd kan föranleda;

2:o) att ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag
af 3,000 kronor till betäckande af kostnaderna
för ofvannämnda utredning.

Stockholm den 29 januari 1897.

I. v. Knorring.

fl:o t)6.

Af herr J. Johansson i Noraskog, om anslag till ordnande och
registrerande af ännu oordnade delar af kammararkivets
handlingar.

Vid 1856—58 års riksdag väcktes inom bondeståndet af riksdagsmannen
från Kronobergs län Anders Medin en motion om beviljande af ett
anslag a 5,000 rdr till inlösen af den af dåvarande kamreraren i kammar