Motioner i Andra Kammaren, N:o 95 (Motion 1881:95 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 95.

bestämmas emellan Bohus och Elfsborgs län, å ena, och
Göteborgs län å andra sidan, på det sätt att Bohus län
med gräns vid Nordre eif och lämplig del af Elfsborgs
län sammanlades till ett landtregeringsområde, och södra
delen af Elfsborgs län blefve tillagd Göteborgs län, med
residens för det sistnämnda i Göteborg och det förra i
Uddevalla eller Venersborg — eller om denna regleringskulle
mötas af allt för stora hinder i anseende till landsdelarnes
olika arkiv m. m., det måtte af Kong!. Magt
bestämmas, att länsstyrelsen för Göteborgs och Bohus län
skall hafva sitt säte i den för länet centralt belägna staden
Uddevalla, samt till Riksdagen inkomma med proposition
om det anslag, som i och för omregleringen eller flyttningen
kan blifva erforderligt.

Stockholm den 28 Januari 1881.

A. P. Lind.

N:o 95.

Af Herr A. P. Lind: Om upphäfvande af Kongl. Förordningen
den 16 November 1863, angående allmänt kyrkomöte.

Vår grundlag lemnade förr Riksdagen odelbar rätt att gemensamt med
regeringen lagar stifta, ändra eller upphäfva. Detta bud i grundlagen qvarstår
på sätt och vis ännu; dock har det blifvit betydligt inskränkt dels genom
Kongl. Förordningen af den 16 November 1863, angående allmänt kyrkomöte,
dels genom nu gällande Riksdagsordningen af den 22 Juni 1866, jemte Regeringsformens
samma dag och år i vissa delar antagna förändrade lydelse,
hvarigenom tillerkänts kyrkomötets veto i allt hvad den kyrkliga lagstiftningen
rörer.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 95. 11

Enligt min oförgripliga mening hafva de båda statsmakterna genom detta
sätt att afhända sig rätten att stifta, ändra eller upphäfva lagar förklarat
sig omyndiga och inkompetenta i allt hvad som rör den kyrkliga lagstiftningen.
Denna omyndighetsförklaring är ovärdig på samma gång som den
är orättvis. Ty medlemmarne af de ofvannämnda båda statsmakterna bestå
ju i de allra flesta fall utaf bekännare af vår lutherska kyrka, och lika stor
och sann religiositet torde bland dem vara rådande, som till exempel bland
prester och lekmän å ett kyrkomöte. Ej är det skäl att antaga det någon förändring
härutinnan skall inträda. Hvarför då bibehållandet af denna tredje
statsmakt i frågor rörande kyrkolagstiftningen? Och hvad har kyrkomötet
inom området af denna lagstiftning uträttat? Det är en fråga, som ej så
sällan blifvit framstäld, och svaret är ej så svårt att gifva. Det har uträttat
litet eller intet. Det har visat sig vara ett bleklagdt nej på de allt starkare krafven
af reformer i kyrkligt hänseende. Härigenom har det enligt min mening, om
ej framkallat, så dock gifvit starkare fart åt de olika religiösa strömningar, som
nu uppröra vårt land. För dessa strömningar bör man ingalunda, likt kyrkomötet,
slå döförat till, utan tvärtom synnerligen beakta dem. Här är regeringens
och Riksdagens samarbete af synnerlig vigt, utan någon som helst inväntan
på kyrkomötets samtycke, ty ett sådant lär ej komma hvarken i elfte eller
tolfte timmen.

Man torde invända: vördiga presterskapet blir ju härigenom uteslutet
från allt deltagande och inflytande i stiftande, förändrande eller upphäfvande
af lagar, som röra detsamma ganska nära både i ena och andra hänseendet.
Och nog torde dess medverkan vara nödvändig, när man skall taga i tu med
vår kyrkolag, mossbelupen sedan flera århundraden tillbaka. Jag svarar
härpå, att genom upphäfvande af kyrkomötets veto någon mannamån ej begås
mot vördiga presterskapet; det. nteslutes ej härigenom från att deltaga i den
kyrkliga lagstiftningen. Hvar och en af dess ordinarie medlemmar är ju
valbar till Riksdagen, och flere framstående prestman äro ledamöter i den
ena eller andra af Riksdagens Kamrar. De hafva äfven visat, att de med
sina vidtomfattande kunskaper och stora förmåga utöfva ett aktningsvärdt inflytande
på riksdagsarbetet. Och skulle, som ej är att förmoda, den olyckan
inträffa, att valmännens förtroende ej mera sände till vår frisinnade lagstiftande
församling sådana förmågor, som prestman vanligen äro, så finnes för
dem ändock tillfälle att göra sin talan gällande hos Sveriges regering och
Riksdag. Vördiga presterskapet kan genom sina stiftsmöten eller ock genom
allmänt fristående kyrkomöten göra en påtryckning, om så är af nöden, i
vida större mån än både reformföreningar, folkmöten, skolläraremöten in. fl.
i de frågor, som röra dem.

Jag sammanfattar min mening i nedanstående:

Motioner i Andra Kammaren, N:o 96.

Kyrkomötet är en institution, som, så vidt jag har mig bekant, saknar
motstycke i hvarje annat land; det har visat sig vara ett stort hinder för de
reformer i kyrkolagstiftning, som äro af nöden att skyndsamt utföra; dess
tillvaro utgör ett misstroende mot regering och Riksdag såsom lagstiftare;
det har af den allmänna opinionen redan fått sin dom, som en otidsenlig
inrättning.

Derföre vågar jag föreslå, att Riksdagen ville för sin del besluta,

att Kong! Förordningen af den 16 November 1863 om
allmänt kyrkomöte må till hela sitt innehåll upphäfvas.

Genom annan motion, som jag med anledning af denna kommer framdeles
att afgifva, ämnar jag föreslå ändringar i de paragrafer i grundlagen,
som röra kyrkomötets veto i kyrkolagstiftningen.

Stockholm den 25 Januari 1881.

A. P. Lind.

N:o 96.

Af Herrar Liss Olof Larsson, Sven Ersson och S. M.
Olsson: Om utanordnande till ett hafvande bolag för
anläggning af jernväg från Bergslagernas jernväg till
Siljans segelbara vatten af ett utaf Bergslagernas jernvägsaktiebolag
förverkadt belopp.

Ingen ort inom vårt land har i fråga om jern vägar hlifvit så ogynsamt
behandlad eller, rättare, haft sådan otur, som öfre Dalarne, och likväl
är denna ort af den betydenhet, att den egen berättigade anspråk på en
sådan lättnad i sina kommunikationer.