Motioner i Andra Kammaren, N:o 94. 11

Motion 1895:94 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 94. 11

Pa grund af dessa skäl och med fäst afseende på den nu rådande
tryckta penningeställningen i landet, vågar jag vördsamt föreslå, att Riksdagen
måtte besluta

att ändra 32 § 2 mom. i gällande reglemente för
riksbankens förvaltning så, att momentet erhåller föl*
jande ändrade lydelse:

Lånen återbetalas medelst erläggande hvar tolfte
månad etc. (lika med nuvarande lydelse).

Om remiss till bankoutskottet anhålles.

Stockholm i januari 1895.

Nils Wattmark.

N:o 94.

Af herr 0. Erickson i Bjersby ra. fl., om ändrade tullsatser
ä malen och omalen spanmål.

Då 1892 års Riksdag af allbekanta skäl ansåg sig böra nedsätta tullsatserna
å malen och omalen spanmål, voro nog de flesta ense derom,
att denna nedsättning endast skulle vara tillfällig, och att tullsatserna
genast åter borde höjas, då nedgång i spanmålsprisen gjorde det nödvändigt.
Oaktadt oerhörda prisfall å alla jordbruksprodukter, har emellertid
den vidtagna sänkningen af jordbrukstullarne hotat att blifva beständig
till stor skada för jordbruket. Rågen, som på Stockholms börs den 1
september 1891 noterades 19,50 ä 20 kr. pr 100 kilogram (rysk vara
kr. 21,00), hade redan på hösten samma år fallit något i pris, ända ned

12

Motioner i Andra Kammaren, N:o 94.

till 17 kr. i oktober, men noterades åter den 1 december samma år 19
ä 20 kr. Det var på grund af dessa höga pris som sänkningen beslöts.
Men redan den 1 juli 1892 noterades råg å Stockholms börs blott 15 å
15,75 kr. pr 100 kilogram, hvilket pris derefter sjönk till 12,25 å 11,50
kr. den 2 september samt 11,50 å 11,25 kr. den 2 december. Oaktadt
detta prisfall och den tydligt spårade tendensen till ytterligare prisfall
vidtog icke 1898 års Riksdag någon åtgärd i syfte att förebygga förluster
för jordbruket, orsakade af konkurrensen utifrån. Först vid 1894 års
riksdag kom denna sak allvarligt på tal genom motioner i båda kamrarne,
hvilka motioner dock icke föranledde någon Riksdagens åtgärd.

Spanmålsprisen hade emellertid ytterligare fallit, och det förspordes
från snart sagdt alla håll, att jordbruket befann sig i nöd. Den 3 april
1894 noterades råg å Stockholms börs ännu 9,60 å 9,40 kr. pr 100 kilogram,
den 8 juli 9,25 å 9,60, kr. men den 4 september blott 8,50 å 8,7 5
kr., den 2 oktober 8,25 å 8,00 kr., hvarefter priset steg till 8,60 å 9,00
kr. den 4 december.

Den skyddsvänliga befolkningens i landet hopp stod under hela tiden
från riksdagens slut till regeringen, att hon skulle med de utvägar, som
stodo henne till buds, och med hänsyn till detta oerhörda prisfall, träda
hjelpande och räddande emellan. Men denna förhoppning blef icke förverkligad
så tidigt önskvärdt varit. Först efter en spanmålsimport, hvilken
i vårt land torde vara enastående, har regeringen för ett par veckor sedan
påbjudit en höjning af spanmålstullarne, hvilken höjning emellertid ej kan
för landets jordbrukare och de näringar, som af dem äro beroende, medföra
åsyftad verkan att förekomma jordbrukets nuvarande betryck, dels
enär den med afseende å tullsatserna å omalen spanmål ingalunda motsvarar
jordbrukets behof och dels derigenom, att den af regeringen antagna
proportionen mellan tullsatserna å omalen och malen spanmal i
väsentlig mån förringar verkan af det skydd för jordbruket, som tullsatsen
å omalen spanmål är afsedd att åstadkomma.

Vi anse oss icke behöfva framlägga några statistiska uppgifter öfver
ökad införsel, icke heller ingå i vidlyftiga bevisningar af den tvingande
nödvändigheten deraf, att landets förnämsta näring erhåller ökadt skydd
mot utländsk konkurrens, ty det har härutinnan redan blifvit så mycket
sagdt och skrifvet, att en utförlig motivering torde vara öfverflödig. Vi
vilja dock påminna derom, att, under det nästan alla landets industrier
erhållit ökadt skydd, under det att deras tillverkning under de senare
åren stigit icke obetydligt och derigenom ett så rikligt tillskott i arbets -

13

Motioner i Andra Kammaren, N:o 94.

förtjenst tillförts de industriella arbetarne, att deras antal under sagda
ar ökats i betydande grad, samt under det att de aflöningar, landtbrukarne
hafva att utgifva till sina arbetare, stigit ganska betydligt, så arbeta landtbrukarne
sjelfva under förhållanden, som äro ej blott bekymmersammare
än förr utan till och med så svåra, att nöd står för dörren, och att många
af var jordbrukande klass måste gå under, om ej hjelp och tillräcklig hjelp
tillföres densamma.

Väl böra stadsintressenas målsmän tänka på, att med ett tynande
jordbruk äfven städernas näringar tyna bort, samt stadsarbetarne och de,
som föra deras talan, ihågakomma, att, om landsbygdens köpkraft förminskas,
så förminskas afsättningen af det svenska industriella arbetets
produkter, utan hvilken vara svenska fabriker och handtverkare icke gerna
kunna bestå.

Arbetslöshet och nöd bland de industriella arbetarne komma att följa
jordbrukets nöd i spåren. I andra europeiska länder har man ock insett
detta.

Oaktadt de vida högre tullsatser, som i Frankrike, Italien m. fl. länder
blifvit åsätta jordbrukets produkter och biprodukter, hafva de industriella
klasserna i dessa länder insigt derom, att så är nödvändigt, om ej
landet i sin helhet skall lida.

Till dels genom officiella rapporter från våra konsuler utomlands och
till dels genom andra meddelanden är det bekant, hurusom på allra senaste
tiderna till andra verldsdelar hörande länder börjat salubjuda allehanda
landtmannaprodukter på den europeiska marknaden. Gynsamma
förhållanden af olika slag: en jungfrulig, bördig, lättbrukad jord, lyckliga
temperaturförhallanden, billiga driftkostnader och fraktpris samt ytterligt
laga jordvärden m. m. göra det möjligt för dessa länders jordbrukare
att utbjuda sina varor till pris, som icke äro tänkbara för produktion i
Europa. Också har denna främmande tillförsel antagit allt vidsträcktare
proportioner sedan uppslaget var gifvet och idén visat sig vara god.
Härigenom hafva prisen på landtmannaprodukter ytterligare tryckts, och
den europeiska marknaden tynges nu kontinuerligt af ett betydligt öfverskott
af landtmannaprodukter. Det är för den skull klart, att de tullsatser,
hvilka t, ex. 1888 och närmaste tiden derintill voro i stånd att i nå<mn
mån skydda den svenska marknaden för import utifrån, numera äro alldeles
vanmägtiga i detta afseende, och statsklokheten bjuder derför, att
andra högre tullsatser nu införas, i fall den svenska jordbrukaren skall befrias
från en konkurrens, som för honom är outhärdlig.

i

14

Motioner i Andra Kammaren N:o 94.

Man har på många håll i detta syfte fäst blicken på de tullsatser,
som tillämpas i Tyskland, och regeringen har också för den nyss af henne
beslutade höjningen användt dessa tullsatser, som med afseende å råg m. m.
upptaga en skyddstull af i svenskt mynt omkring 3.15 kr. pr 100 kilogram.
Vi anse denna siffra för låg. De omständigheter, vi nyss anfört, såsom
allt mer nedtryckande spanmålsprisen, hafva redan gjort ett så lågt skydd
temligen skenbart, och kändt är, hurusom Tysklands jordbrukare icke äro
skyddade af denna tullsats. Under sådana förhållanden bör hos oss redan nu
skyddet anordnas så, att det åtminstone i någon mån motsvarar sitt ändamål.

Granskar man jordbrukarnes förhållanden i de europeiska länderna,
skall man nog finna, att landtmannen i allmänhet ingenstädes står sig så
godt som i Frankrike. Men så har man också der skyddat hans näring
så, att han kan sälja sina produkter med en visserligen måttlig förtjenst,
men med säkerhet att i första rummet få sälja. A Frankrikes hufvudsäde,
hvete, är nemligen åsatt en införseltull, som i svenskt mynt i rundt tal
motsvarar 5 kr. per 100 kilogram; och ej har väl derifrån försports något
missnöje med denna tullsats. Tvärtom har man der insett, huru litet
det i sjelfva verket betyder att betala ett par kronor mer per år för brödet
mot det allmänna välstånd, som naturenligt blir en följd af jordbrukarens
välmåga. Kändt är ju också, hurusom äfven andra europeiska
länder å sitt hufvudsäde åsatt införseltullar af höga belopp.

Det säger sig sjelft, att man vid ett så vigtigt förehafvande som
åsättande af lämpliga skyddstullar måste taga tillbörlig hänsyn till de erfarenheter,
som vunnits från andra håll, då så lyckligt är, att dylika stå
till buds. Förhållandena i Tyskland och Frankrike, sådana de gestaltat
sig under de båda ländernas olika skyddstullsystem, äro i det fallet mycket
lärorika. Tysklands jordbruk med sitt skydd, närmast motsvarande de
tullsatser å spanmål och mjöl, som vår regering nyligen påbjudit, lider af
en tryckande utländsk konkurrens, utan att landets öfriga näringar deraf
haft fördel, hvaremot Frankrikes jordbruk står sig godt i hägnet af ett
väl afvägdt skydd, på samma gång landets öfriga näringar, trots det högre
jordbruksskyddet med deraf följande något högre lifsmedelspris, befinna
sig i den högsta konkurrenskraft.

Att, med afseende å skyddet åt det af naturen vida mera styfmoderligt
behandlade svenska jordbruket, inför sådana fakta åsätta importtull
till lägre belopp än det dermed afsedda ändamålet kräfver, skulle
icke hafva någon säkrare påföljd än en fortsatt, om än obetydligt förmildrad
jordbrukskris med deraf följande alltjemt framträdande kraf pa

Motioner i Andra Kammaren, N:o 94. 15

på ett tillräckligt skydd. Och sakens beskaffenhet fordrade således i sjelfva
verket en införseltull a vara hufvudspanmålsslag, råg och hvete m. m.,
af 5 kr. per 100 kilogram och i lämplig proportion derefter å malt, mjöl’
gryn o. s. v. Kastar man nemligen en blick på de ofvan anförda siffrorna
från förra årets spanmålsnoteringar å Stockholms börs, enligt hvilka råg
noterats ända ner till 8 kr. per 100 kilogram, så finner man, att, äfven
om ^det vore tänkbart, hvilket dock enligt hvad erfarenheten visat, ej är
förhållandet, att tullsatsen verkade med hela sitt belopp, rågpriset vid 5
kronors sädestull och med hänsyn till den då redan gällande tullsatsen
* eke blefve hö^re än 11,75 kr. för 100 kilogram eller

med hänsyn till förra höstens högsta börsmedelpris, 9 kr. per 100 kilogram,
endast 12,75 kr. för samma qvantitet. Ligger månne i dessa pris
något afskräckande? Ingalunda. I sjelfva verket äro de icke ens så höera
som skäligt är, och hvad landtmannen minst behöfver få betaldt, för att
med någon förtjenst kunna bedrifva jordbruk; och denna förtjenst kan i
alla händelser icke mäta sig med den vinst, industri, handtverk och
köpenskap i allmänhet beräkna att draga af sina olika förvärfskällor.

Om än således enligt vår mening lägsta beloppet af införseltull å
omalen spanmål^ borde vara 5 kr. för 100 kilogram, vilja vi dock, med
fäst. afseende på den af regeringen påbjudna nu gällande tullsatsen,
åtnöja oss med att yrka åsättande af införseltull å råg, hvete m. m. till
belopp af endast 4 kr. för 100 kilogram. Derigenom skulle i allt fall
åstadkommas en rigtigare proportion mellan denna tull och nu påbjudna
införseltull å malen spanmål.

öfvergå^ vi da till de tullsatser, hvilka med en dylik sädestull som
grund böra åsättas mjöl in. in., måste i första rummet hänsyn tagas dertill,
att dessa senare tullsatser så afvägas, att vid spanmålsförädlingen inköp
af svensk vara i första rummet måste ifrågakomma. Ty sättes t. ex.
mjöltullen för hög gent emot spanmålstullen, kommer det hittills rådande
missförhållandet att fortfara, nemligen att stora qvarnetablissement vid
eller nära kusterna äro i stånd att, oafsedt tullen å omalen spanmål, importera
betydande qvantiteter utländsk säd, hvarigenom de hindra afsättnmgen
af svensk vara. På samma gång är det nödigt att tillse, att den
svenska qvarnindustrien är i stånd att gent emot utländsk konkurrens
förädla den svenska spanmålen. Med de tullsatser, som hittills tillämpats
på omalen och malen spanmål, och med den mellan dessa tullsatser rådande
proportionen, har det emellertid visat sig — något hvaröfver klagats
från liera håll — att just de stora qvarnegarne importerat dessa enorma

16

Motioner i Andra Kammaren, N:o 94.

partier af utländsk spanmål, hvilka i alltjemt växande mängd införts här
i landet till skada för det svenska jordbruket. I den tullreform, som regeringen
åstadkom för ett par veckor sedan, har en sådan proportion
bibehållits mellan sädestull och mjöltull, att, enligt allt hvad erfarenheten
lärt, samma missförhållande icke blott skall komma att fortfara, utan rent
af antaga än större proportioner, derest icke Riksdagen underkastar dessa
tullsatser en behöflig ändring och utjemning.

Genom 1888 års tullreform fick qvarnindustrien ett skydd af 1,80
kr. per 100 kilogram utöfver spanmålstullen eller resp. 4,30 och 2,50
kr. Under detta skydd uppblomstrade hos oss qvarnindustrien, hvadan
en sådan proportion visade sig fullt nöjaktig för densamma. Med en tullsats
å råg och hvete m. m. af 4 kr. per 100 kilogram, och da, såsom
vi redan här ofvan framhållit, denna tullsats ingalunda skulle komma att
verka med hela sitt belopp, bör 6,50 kr. per 100 kilogram vara en liberalt
tilltagen proportion mellan sädestull och mjöltull. Genom denna
tullsats skulle väl ett fullt tillräckligt skydd gifvas mot import af utländskt
mjöl, men på samma gång skulle, såsom man kan hoppas, qvarnegaren
vara hänvisad till och äfven anse med sin fördel förenligt att i
första rummet förse sig med inhemsk råvara.

För staten liksom för den enskilde är det af vigt att hafva en sund
och god ekonomi. Hvad staten vidkommer, vinnes detta derigenom, att
dess näringar befinna sig i ett blomstrande läge. Det skydd, som staten
till ernående af detta mål skänker sina olika näringar, återgälda dessa
alltså på ett sätt, som för det allmänna är till den största fördel. Hvad
angår Sverige, är ingen af dess näringar af en sådan betydelse som jordbruket,
landets modernäring, af hvilket flertalet af de öfriga mer eller
mindre beror. Befinner sig jordbruket i ett lyckligt läge, återverkar detta
förmånligt utefter hela linien af förvärfsgrenar, och derför synes oss regeringens
och Riksdagens pligt klar att noga vaka öfver jordbrukets bästa.
Lifligt öfvertygade om den stora betydelse väl afvägda kraftiga skyddstullar
i det afseendet ega, en betydelse, som-vunnen erfarenhet ytterligare
lagt i dagen, hafva vi härmed velat vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville besluta, att, så fort ske kan,
följande tullsatser måtte åsättas å:

spanmål, omalen:

a) hvete, råg, korn, majs, ärter och bönor per

100 kilogram................................................ kr. 4,00

17

Motioner i Andra Kammaren, N:o 94.

b) hafre och vicker per 100 kilogram............ kr. 1,00

, c) malt, äfven krossadt, per 100 kilogram ... » 4,50

d) andra slag, ej specificerade, per 100 kilogram.
.............................................................. » 4,00

spanmäl, malen:

a) mjöl och gryn, alla slag, per 100 kilogram kr. 6,50

b) lcli af alla slag per 100 kilogram ............ » 0,30

artikeln ris, oskalad eller paddy, per 100

kilogram......................................................... » 4,00

artikeln rismjöl och risgryn per 100 kilogram i> 6,50

■Stockholm den 25 januari 1895.

Oskar Erickson.

Pehr Pehrsson i Norrsund.
Jan Elias son.

C. E. Johansson.

Oskar Larsson.

C. J. Jakobson.

J. G. Hazén.

J. Anderson i Tenhult.

A. G. Jönsson.

Ludvig Norrby.

Aug. Peterson.

A. Per Nilsson.

Emil Baaz.

Gustaf Odqvist.

Oskar Nyländer.

B. Dahlgren.

And. Andersson.

C. G. Bergendahl.

Adolf Ericson.

C. T. Lind.

J. A. Johansson i Bastholmen.
A. P. Gustafsson.

L. P. Mallmin.

Carl Anderson från Södermanland.

*

Carl Bydberg.

J. Ericsson.

Gustaf Anderson.

Joh. Sjöberg.

W. Bengtsson.

Magnus Andersson.

0. W. Bedelius.

Per Larsson.

Nils Jönsson.

Anders Olsson.

Ax. Natt och Dag.

C. Axel Carlsson.

Elof Nilsson.

A. Magnusson.

Sten Nordström.

J. A. Johansson.

0. W. Lindh.

Pehr Andreasson.

Gustaf Bäckgren.

O. A. Johansson.

Bih. till Riksd. Prof. 1895. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 24 Iläft.

3