Motioner i Andra Kammaren, N:o 93

Motion 1897:93 Andra kammaren

14

Motioner i Andra Kammaren, N:o 93.

f

tf:0 93.

Af herr E. Hammarlund m. fl., i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående statsverkets tillstånd och behof.

Af största vigt för folkbildningen är, att de läroanstalter, vid Indika
de blifvande folkskolelärarne utdanas, förses med de yppersta lärarekrafter,
som stå att erhålla inom landet. Detta erkände rikets ständer redan år
1863, då seminarielärarnes löner reglerades. I sin skrifvelse n:o 169 till
Kong]. Maj:t yttrade ständerna:

1 Staten kan icke på ett kraftigare sätt höja folkbildningen, än om den
sörjer derför, att de läroanstalter, vid hvilka lärarne skola förvärfva sin
bildning, äro ändamålsenligt ordnade och försedda med de bästa lärare.»

Men för att folkskolelärareseminarierna verkligen skola draga till sig
de bästa lärarekrafterna, måste lärareplatserna vid dem göras eftersökta i
ekonomiskt hänseende. Klart är nemligen, att om det i ekonomiskt afseende
ställer sig fördelaktigare att läsa tyska med 11 å 12 års pojkar än
att utbilda lärare för våra folkskolor, så egna sig de bästa lärarekrafterna
åt det förra, och seminarierna få i regeln nöja sig med hvad som blir qvar.

Hittills hafva seminarieadjunkterna varit likställda med adjunkterna
vid de allmänna läroverken såväl hvad angår kompetens som löneförmåner,
dock att pensionsrätt icke uttryckligen varit tillerkänd seminarieadjunkterna.
Denna oegentlighet vill Kongl. Maj:t nu undanrödja. I den för årets Riksdag
framlagda propositionen n:o 1 angående statsverkets tillstånd och behof
föreslår nemligen Kongl. Maj:t under nionde hufvudtiteln:

att vid folkskolelärare- och folkskolelärareseminarium anstäld ordinarie
rektor, ordinarie adjunkt och ordinarie lärarinna med adjunkts tjenstgöring
ma åtnjuta rätt till pension å allmänna indragningsstaten enligt samma

Motioner i Andra Kammaren, Av o 95.

15

grunder, som äro eller varda stadgade för ordinarie ämneslärare vid rikets
allmänna läroverk.

Enligt vårt förmenande är det emellertid ej nog att likställa lärareplatserna
vid folkskolelärareseminarierna med adjunktsbefattningarna vid de
allmänna läroverken. Enär utbildningen af de blifvande lärarne ostridigt måste
anses vara af större och vidsträcktare betydelse än den lärareverksamhet, som
utöfvas i de fem nedre klasserna vid de allmänna läroverken, böra ock seminarielärarne
billigtvis hafva någon förmån framför de senare.

Då fråga om seminarielärarnes löner ej nu föreligger, skola vi ej yttra
oss härom, utan blott i förbigående anmärka, att i vårt grannland Finland
seminarielärarne i detta fall äro likstälda med lektorerna.

Beträffande pension, hvarom frågan nu gäller, skulle en förmånligare
ställning lämpligen kunna beredas seminarielärarne på så sätt, att pensionsbeloppet
visserligen blefve detsamma som för läroverkslärarne, men rätten
till pension inträdde tidigare. Derigenom skulle man i någon mån kunna
tillförsäkra dessa vigtiga läroanstalter yngre och friskare lärarekrafter.

Enligt de af Kongl. Maj:t ifrågasatta bestämmelserna skulle seminarielärarnes
rätt till pension inträda vid fylda 70 år och efter minst 30 års
oafbruten tjenstetid, hvilken termin dock kan nedsättas »till 65 års ålder,
då, efter vid pass 40 års tjenstgöring, deras sjuklighet eller försvagade
helsotillstånd genom laglig läkareattest bestyrkes».

Denna ålder är utan tvifvel för hög, då det gäller så magtpåliggande
poster som seminarielärarnes. Fastställandet af eu dylik åldersgräns skulle
hafva till följd, att åtskilliga seminarielärare funno sig böra fortsätta att
tjenstgöra äfven efter den tid, då deras bästa krafter blifvit förbrukade.

Då omkring hälften af den nuvarande seminarielärarecorpseu erhållit ordinarie
anställning före 31 åis ålder, skulle tjeustgöringstiden i regeln uppgå
till 40 år och deröfver, innan pension kunde erhållas.

Folkskolelärare är som bekant berättigad till hel pension, då han uppnått
55 års ålder och räknar 30 tjenstår, och i armén anstälda kunna
erhålla pension redan efter 50 lefnadsår.

I fråga om seminarielärarne skulle man lämpligen kunna gå en medelväg
och bestämma åldern till 60 år, med bibehållande af den stadgade
tjenstetiden 30 år.

En sådan förbättring i seminarielärarnes pensionsvilkor skulle hafva
föga inverkan på statskassan, då det här gäller en lärarecorps, som saramanlagdt
räknar endast 62 medlemmar i hela riket. Men för läroanstalterna
sjelfva äfvensom för folkbildningen skulle den ifrågasatta förbättringen verka

16

Motioner i Andra Kammaren, N:o 93.

i hög grad välgörande. Då man besinnar, att mer än 92 procent af samtliga
i skolåldern varande barn erhålla sin undervisning i folkskolan, ligger
det i öppen dag, af hvilken stor och genomgripande betydelse för hela folket
hvarje förbättring i de nu omhandlade läroanstalterna har.

Vi tillåta oss alltså föreslå,

att Kongl. Maj:ts proposition angående pension åt
vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarium anstäld
ordinarie rektor, ordinarie adjunkt och ordinarie
lärarinna med adjunkts tjenstgöring må bifallas med
den ändring, att rätten till pension inträder vid uppnådda
60 lefnads- och 30 tjenstår.

Stockholm den 29 januari 1897.

Emil Hammarlund. Fridtjuv Berg. A. F. Liljeholm.

STOCKHOLM, VICTOR PJCTTER80NS BOKTR., 1 8 97.