Motioner i Andra Kammaren, N:o 93 (Motion 1891:93 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 93.

N:o 93.

Af herr E. A. Zotterman, om ändring i gällande bestämmelser
rörande folkskolelärares aflöning sförmån er.

Näst kofoderfrågan torde frågan om det sjunde hundradet vara af
art att framkalla strider mellan folkskolelärarne och respektive församlingar.
Men hvarje strid mellan nämnda parter verkar menligt på folkskoleundervisningens
jemna gäng och utveckling. Det är derför af
nöden att hvarje orsak till sådan strid, så vidt ske kan, undanrödjes.
Här förefinnes, enligt min uppfattning, en sådan orsak, som icke blott
bör utan äfven kan borttagas.

I kongl. kungörelsen den 20 januari 1882 angående aflöning åt
lärare och lärarinnor vid folkskolor och småskolor § 1 mom. 2, jemfördt
med mom. 1 af samma paragraf, stadgas med anledning af Riksdagens
underdåniga hemställan, att, om ordinarie lärare eller lärarinna, som
efter undergången godkänd afgångsexamen från seminarium blifvit vid
folkskola anstäld i föreskrifven ordning, i denna egenskap oförvitligen
tjenstgjort i fem år, så skall den årliga lönen, derest den icke redan
uppgår till sexhundra kronor, höjas till detta belopp. Sedan minimilönen
för ordinarie folkskolelärare och lärarinnor beslutats skola höjas
från 500 kronor till 600 kronor, så borttogs genom kongl. kungörelsen
den 5 juni 1885 angående samma ärende det nu nämnda momentet, och i
dess ställe infördes i § 2 af kongl. kungörelsen samma dag angående
lönetillskott af allmänna medel för lärare och lärarinnor vid folkskolor
och småskolor följande bestämmelse: »Derest ordinarie lärare eller

lärarinna vid folkskola i denna egenskap oförvitligt tjenstgjort under
minst fem år, och lönen till honom eller henne utgår för åtta månaders
undervisning med minst sjuhundra kronor jemte de i lag bestämda
Bill. till Bibel. Prat. 1391. 1 Sand. 2 Åfd. 2 Band. 14 Käft. 4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 93.

naturaförmåner eller ersättning derför, eger skoldistriktet att erhålla
statsbidrag med fyrahundrasextiosex kronor sextiosju öre.»

Genom denna förändrade lagbestämmelse lemnades det sålunda
församlingarna fritt att antingen tilldela läraren eller lärarinnan det
sjunde hundradet eller ock att låta den kontanta lönen stanna vid
sexhundra kronor. Det är också nogsamt kändt, hurusom denna frihet
åstadkommit icke så litet obehag, ej blott för läraren, utan äfven för
församlingen. Det har händt, att, der man en gång höjt lärarens lön
till sjuhundra kronor, man något följande år sökt sänka densamma igen
till sexhundra kronor. Detta dels derför, att, eftersom skolrådet tilldelat
läraren varning, statsbidrag icke kunnat erhållas för det sjunde
hundradet, utan att församlingen ensam måst betala hela tillökningen;
dels ock, såsom man hört framhållas, af politiska eller andra orsaker.

Motiven för bestämmelsen om friheten från församlingens sida att
tilldela läraren det sjunde hundradet eller ej må vara hvilka som helst:
ett är dock säkert, att man önskar och hoppas komma ifrån de obehag,
som deraf blifvit och möjligen kunna blifva en följd. Och då under
den tid 500 kronor utgjorde minimilönen ett bestämdt lagstadgande
förefans angående utgåendet af det sjette hundradet, så torde också
ett sådant bestämdt lagstadgande böra åstadkommas för det sjunde
hundradet, helst som folkskoleläraren och lärarinnan dels till följd af
sitt trägna arbete i skolan och dels till följd af de stora utgifterna i
och för vistandet vid seminarium i 4 år verkligen torde vara i behof
af denna förbättring med afseende på löneförmåner.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt vågar jag härmed anhålla,

det Riksdagen ville besluta sådan ändring uti
§ 1 af kongl. kungörelsen den 25 maj 1888 angående
aflöning åt lärare och lärarinnor vid folk- och småskolor,
att efter mom. 1 ett moment af följande lydelse
införes: »Har vid folkskola sålunda anstäld ordinarie
lärare eller lärarinna i denna egenskap oförvitligen
tjenstgjort i fem år, skall den årliga lönen, derest
den icke redan uppgår till sjuhundra kronor, höjas
till detta belopp.»

Stockholm den 28 januari 1891.

E. A. Zotterman.