Motioner i Andra Kammaren, N:o 92 (Motion 1897:92 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 92.

N:o 92.

Af herr P. 0. Llllldell, m. fl., angående ändrad lydelse af 32 §
2 mom. i bankreglementet.

Alldenstund under innevarande års riksdag en ny lagstiftning rörande
riksbankens styrelse och verksamhet antagligen kommer att behandlas, och
enär en mycket utbredd önskan förefinnes, att dervid tages i grundlig ompröfning
frågan om utsträckning af den tid, under hvilken från riksbanken
utlemnade s. k. afbetalningslån skola inbetalas, så finua vi oss föranlåtna
att vid innevarande års riksdag väcka motion i ämnet.

Under behandling af samma fråga vid föregående riksdagar äro enligt
vårt förmenande fullgiltiga skäl anförda för lagändringar i den af oss angifna
rigtningen, och vilja vi i detta hänseende bland annat hänvisa till
den vid bankofullmägtiges utlåtande i ämnet, 1895 n:o 10, af S. Gr. von
Frisen angifna reservation samt till diskusionen i Andra Kammaren samma
år (se Andra Kammarens protokoll 1895 n:o 34 sid. 53). Dertill vilja vi
för vår del endast lägga följande skäl.

De framställningar, som från så många håll framkomma om inrättande
af nya afdelningskontor, grunda sig i allmänhet derpå, att räntefoten vanligen
hålles lägre å de ställen, der dylika kontor finnas inrättade. Dermed
är dock icke mycket vunnet, om låneformema vid riksbankens kontor ej
göras sådana, att de äro för allmänheten lämpliga.

Sker icke detta, komma de lånesökande att ändock få betala högre
ränta till de förutvarande låneanstalterna, hvilkas beqvämare låneformer de
ej kunna undvara, och afdelningskontoren blifva till föga gagn för sina
orter samt lemna dålig afkastning å dem anförtrodda medel.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 92.

Riksbankens fonder äro nu så stora, att de i långt högre grad än förr
äro tillräckliga för att banken, vid sidan af sin egentliga rörelse som
bank för handel och industri, skall kunna på ett för den lånesökande allmänheten
fördelaktigt sätt bedrifva äfven den lilla rörelsen med afbetalningslån
till ett begränsadt belopp. Och att afkastning^! af de för detta ändamål
afsätta medlen ej är betydelselös för riksbanken framgår deraf, att enligt
för 1894 afgifna berättelser ränteinkomsten å afbetalningslån vid de afdelningskontor,
der sådana mera förekommit, uppgått till en betydande de! af nettoinkomsten
(vid Göteborgs betydande kontor 26 procent af densamma, i Falun
och Örebro 31 å 32 procent, i Vexiö, Jönköping och Luleå omkring 40
procent, _ och vid kontoret i Kalmar till mer än hela nettovinsten). Riksbankens
afbetalningslån med sin moderata ränta skulle ock vara ganska
fördelaktiga för eu hel del folk, om de ställdes till inbetalning under eu
lämpligt lång tid. De kunde då med fördel användas af jordägare till hjelp
vid inköp af landtbruksmaskiner och bättre redskap eller af bättre kreatur,
till bidrag vid nybyggnader och jordförbättringar m. m., synnerligen då do
lånesökande kunde af egna medel utgöra en del af kostnaderna. Likaledes
kunde dessa lån gagna arrendatorer vid öfvertagande af arrenden, prester
vid uppsättning af boställsinventarier, nvbörjande handtverkare vid uppsättning
eller öfvertagande af verkstäder, tjensteman vid bosättning, och i många
dylika fall. Men det torde sällan eller aldrig ifrågakomma, att de för sådana
nyttiga ändamål upptagna lånen äro möjliga att utan ny skuldsättning inbetala
på så kort tid som 2 x/2 år. Äfven för återbetalning på 5 år erfordras
i de flesta fall, att den lånesökande iakttager både sparsamhet och omtanke
samt sjelf eger något kapital. Deremot finnes säkerligen icke i ett fall
af tio möjlighet för den, som behöft upptaga ett dylikt lån, att ens med bästa
vilja afbörda sig detsamma på 2 V2 år —och med att fordra omöjligheter gagnar
man ingen. Följden blir att lånen måste betalas med ny skuld, antingen
så, att låneafbetalningen ersättes med låuevexlar på kortare tider och lånen
förnyas, när ett par af betalningar skett, eller ock att flere personer gå i
bolag om lånen och vexelvis upptaga nya lån, som fördelas och användas
till af betalningar, ofta med påföljd, att vederbörande intressenter sjelfva ej
kunna reda, huru stort hvarderas lånfångna belopp är. Dessa och flere andra
af bestämmelserna om den korta betalningstiden framtvungna sätt att förlänga
densamma långt ifrån befordra sparsamhet eller uppfordra till ansträngning
att betala, utan verka ofta motsatsen och föranleda utsträckta
borgensförbindelser, invecklade affärer och obestånd, som ej behöft inträffa,
om låntagaren lemnats så lång betalningstid, att eu möjlighet funnits för

Motioner i Andra Kammaren, N:o 92.

honom att infria lånet i laga ordning. För riksbanken som lånegifvare
kan det icke medföra några fördelar att befordra ett dylikt trassel, ty det
blir under sådana förhållanden visst icke regel, att de mest ordentlige, sträfsamme
och förtänksamme bland de lånesökand# vända sig till riksbanken
för erhållande af ett afbetalningslån. Äfven om de i andra låneanstalter få
underkasta sig högre räntesatser, vända de sig vanligen hellre dit. Och i
följd häraf har det gagn, man af ett afdelningskontors inrättande på en ort
väntat sig, ofta blifvit långt mindre än det bort och kunnat blifva, om mera
hänsyn tagits till allmänhetens behof.

Äfven torde, med den stora utsträckning i antalet afdelningskontor, som
dels skett, dels är under närmaste tiden att förvänta, det nu bestämda beloppet
12 millioner kronor vara allt för litet och skäligen böra höjas till 15 millioner
kronor.

• På grund af hvad vi så sålunda anfört få vi vördsamligen föreslå,

att mom. 2 § 32 i bankoreglementet erhåller följande
lydelse:

Lånen återbetalas medelst erläggande hvar sjette
månad efter utlåningsdagen af minst eu tiondedel utaf
lånebeloppet jemte upplupen ränta, vid äfventyr, om sådant
försummas, att hela den obetalda delen af lånet
varder till betalning förfallen; samt

att i bankoreglementet införes bestämmelse derom
att i stället för 12 millioner kronor ett belopp af 15
millioner kronor afsättes såsom fond för afbetalningslån.

Stockholm den 28 januari 1897.

P. O. Lundell. Sv. Arnoldsson Ollas A. Ericsson.

Ola Persson, A. J. Högstedt. Magnus Andersson.

Rinkaby.

C. F. Petersson. Nils Wallmarh.

I motionens syfte instämma:

Edv. Svensson.

P. Pehr son.

Nils Jönsson.