Motioner i Andra Kammaren, N:o 92

Motion 1894:92 Andra kammaren

33

Motioner i Andra Kammaren, N:o 92.

Om antagandet af denna lag anses böra utgöra ett vilkor för antagandet
af den ofvan föreslagna lagen om ändringar i 17 kap. rättegångsbalken
eller tvärt om, böra naturligtvis de båda lagförslagen sammanslås
till ett.

N:o 92.

Af herr O. Jonsson i Hof m. fl., angående antagande af lag om
sakkunniga biträden åt domstolarne.

I Kongl. Maj:ts proposition n:o 3 till 1893 års Riksdag med förslag
till lag angående bevisning inför rätta m. m. förekommo i 3 kap. af
nämnda lag bestämmelser »om sakkunnige», hvilka af lagutskottet i dess
utlåtande n:o 25 lemnades utan anmärkning och likasom lagförslaget i
dess helhet af Första Kammaren godkändes, men af Andra Kammaren
förkastades på skäl, som dock icke i någon mån voro rigtade emot eller
ega tillämpning å denna del af lagförslaget.

Den fråga, som sålunda genom sin sammanbindning med andra
mera tvifvélaktiga ämnen föll, synes emellertid vara i behof af en snar
lösning. Man har hittills varit nödsakad att i brist på annan laglig
form använda vittnesbeviset såsom medel att bibringa domstolen nödig
sakkunskap i mål af mera speciel natur. Men denna form är utan
tvifvel alldeles olämplig. Vittneseden innebär i sjelfva verket ingen
förpligtelse för en sakkunnig; ty denne har icke att berätta hvad han
»vet händt och sant vara» utan att meddela sitt omdöme om konseqvenserna
af utredda faktiska förhållanden. Redan ordalagen i den
första paragrafen af nämnda kapitel visa, att den sakkunnige är domstolens
biträde vid prof ningen af en fråga, till hvilkens bedömande erfordras
särskilda tekniska insigter, att han således intager en helt annan
ställning till parterna och domaren än vittnet. Eu lagstiftning i detta
Bih. till Itihd. Prat. 1894. 1 Sami. 2 A fd. 2 Band. 20 Haft. 5

34

Motioner i Andra Kammaren, N:o 92.

ämne synes sålunda icke stå i något nödvändigt inre sammanhang med
lagstiftningen om vittnesbeviset eller om bevisningen i allmänhet, utan
lämpligen kunna behandlas såsom fristående ämne. Genom en sådan
ordning för frågans behandling torde man också kunna hoppas att utan
vidare dröjsmål få faststälda allmänna regler om domstolarnes befogenhet
att tillkalla sakkunnige. Vid sådant förhållande kan och bör man
lemna alldeles å sido de s. k. »sakkunnige vittnena», om hvilka 46 § i
lagutskottets berörda förslag handlar; ty dessa åberopas af parterna
för att bestyrka sakförhållanden af vetenskaplig eller teknisk natur och
skilja sig i intet annat afseende än sakkunskapen från vanliga vittnen.
Det följer således af sig sjelft, att om dem gälla de vanliga vittnesreglerna.

I vissa slags mål, såsom vatten- och sjörättsmål, är det redan genom
speciallagar sörjdt för, att sakkunskapen står till domstolarnes förfogande,
och dessa föreskrifter torde fortfarande böra få gälla, men,
derest en allmän lag om sakkunnige blir utfärdad, lärer det för framtiden
blifva både onödigt och olämpligt att vidare meddela sådana
specialstadganden.

Vi föreslå alltså, att Riksdagen måtte för sin del besluta en lag
af följande lydelse:

Lag om sakkunniga biträden åt domstolar^.

Härigenom för ordnas, som följer:

1 §•

Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insigt i viss
vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhemta yttrande
af sakkunnig; höre rätten öfver frågan myndighet, ernbets- eller tjensteman
eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i det ämne, frågan
rörer, eller nämne en eller flere för redbarhet och för skicklighet i ämnet
kända personer att afgifva yttrande.

2 §•

Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att uppdraget ej lemnas
någon, som till saken eller någondera parten-är i sådant förhållande, att
derigenom hans tillförlitlighet kan anses förringad.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 92.

35

3 §•

Mämnes till sakkunnig någon, som icke på grund af embete, tjenst
eller annat allmänt uppdrag har att afgifva yttrande i frågan; förordne
rätten tillika, huruvida den sakkunnige hav att afgifva skriftligt utlåtande
eller skall muntligen vid rätten meddela upplysning.

4 §•

Ej må någon, som icke ä embetets vägnar eller eljest på grund af
allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom, sakkunnig, mot sin vilja
dertill förpligtas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan ej utan
giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas han, ege rätten hälla
honom dertill medelst vite.

Sakkunnig, som blifvit fäld att utgifva vite, ege söka ändring i beslutet
genom besvär och gälle dervid hvad i fråga om klagan öfver slutligt
utslag i brottmål är stadgadt.

5 §•

Sakkunnig, hvars yttrande afgifves ä embetets vägnar eller eljest på
grund af allmänt uppdrag, skall, der rätten så förordnar, med hand å
bok aflägga denna ed: »Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och hans
heliga evangelium, att jag skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra
det uppdrag, söm mig i detta mål lemnats; så sant mig Gud hjelpe till
lif och själ.''»

År af den sakkunnige skriftligt utlåtande afgifvet, varde eden derefter
lämpad; och må i ty fall eden afläggas vid den underrätt, som för den
sakkunnige är lägligast.

6 §.

Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse efter ty rätten bestämmer.
Om ersättning till sakkunnig, som å embetets vägnar eller eljest
på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande, gälle hvad särskilt
stadgas.

36

Motioner i Andra Kammaren, N:o 92.

Ersättning skall utgifvas af käranden eller, der. målet är i högre rätt
fullföljdt, af klaganden, men stanna ä den, som vid sakens slut rätten
finner dertill skyldig. I brottmål, der allmän åklagare å tjenstens vägnar
förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna medel.

I rättens beslut angående ersättningen ege såväl den sakkunnige som
den, hvilken dömts att till honom utgifva ersättningen, söka ändring genom
besvär, på sätt i 4 § sägs; dock md beslutet genast verkställas.

7 §•

Hvad här ofvan är stadgadt skall ock ega tillämpning i fall, då rätten
finner nödigt att vid besigtning eller undersökning af visst föremål anlita
biträde af sakkunnig.

8 §■

Hvad i allmän lag eller särskild författning är föreskrifvet angående
sakkunnigs hörande i visst fall länder fortfarande till efterrättelse.

Stockholm den 27 januari 1894.

Olof Jonsson

i Hot.

Anders Persson. Carl Carlson Bonde.

Werner G. von Schwerin.