Motioner i Andra Kammaren, N:o 92

Motion 1892:92 Andra kammaren

16

Motioner i Andra Kammaren, N:o 92.

&

*»: ''tf.

810 ^21/. . f. Tf »fl

02.

Af herr J. H. G. Fredholm i Stockholm, om antagande af ny

•:".! . *? r :!instruktion för. Riksdagens revisorer. • _ j p;

i-*l-- •!• fin vmhrfi: ev";! n.4>->,j i>-•,nogn idntfdjKvT ;>bi[.:;Vr''i

JUrUfO tjfbfMUil/Tfod

Behofvet af en förnyad instruktion för Riksdagens revisorer har länge
gjort sig känbart. Revisorerna sjelfve hafva vid mer än ett tillfälle
erinrat om behöfligheten af en omarbetning af nu gällande instruktioner.
Senast uttalade sig 1884 års revisorer om önskvärdheten af att en ny
instruktion för revisorerna af stats-, riksgälds- och bankoverken måtte
utarbetas, och med anledning af detta uttalande tillsatte Kongl. Maj:t eu
komité med uppdrag att afgifva förslag till en sådan instruktion.

Det sålunda utarbetade förslaget framlades för 1885 års Riksdag.
Vid föredragning i kamrarne af detta förslag med deri af det sammansatta
stats- och bankoutskottet gjorda ändringar stannade kamrarne i olika
beslut. Denna skiljaktighet i besluten föranledde ett sammanjemkningsförslag,
som antogs i Andra Kammaren men föll i den Första med anledning
deraf, att sistnämnde kammare icke ville godkänna den lydelse,
som 15 § i saminanjemkningsförslaget egde. Första Kammaren ville nemligen
icke, att revisorerna skulle i instruktionen medgifvas rätt att genom
sin ordförande direkt inhemta upplysningar från vederbörande myndigheter,
utan skulle detta fortfarande som hittills, enligt nu gällande instruktioners
föreskrift, ske på en omväg på så sätt, att revisorerna genom
sin ordförande till statsministern derom framstälde begäran.

Denna skiljaktighet i uppfattning om hvad den 15 § rätteligen borde
innehålla synes mig hafva en mera teoretisk än praktisk betydelse. Ty lika
litet som nu gällande stadgande i 4 § af instruktioner för revisorerna af

Motioner i Andra Kammaren, N:o 92.

17

\

statsverket kunnat förhindra, att genom omständigheterna makt en praxis
utbildat sig i nära öfverensstämmelse med lydelsen af sammanjemkningsförslagets
15 §, lika litet torde bibehållandet af förstnämnda stadgande i
en ny instruktion kunna medföra den verkan, att revisorerna för framtiden
skulle blifva förhindrade att så som hittills förskaffa sig önskade upplysningar
på det enkla sättet, att de derom hos vederbörande, sjelfva eller
genom vid revisionen anställa kanslibiträden, göra förfrågan.

En eftergift för Första Kammarens uppfattning i denna punkt synes
mig derför icke försätta revisorerna i sämre läge än det, hvari de nu
befinna sig. Men skulle man genom en sådan eftergift kunna vinna det
länge eftersträfvade och högst önskvärda målet att få till stånd en mera
tillfredsställande instruktion för Riksdagens revisorer än de nu gällande,
så vore ändock något vunnet. För min del anser jag visserligen, att den
vid 1885 års riksdag föreslagna instruktionen i mycket skulle kunna
hafva varit bättre. Den erbjuder dock många företräden framför de nu
gällande, förnämligast derför, att den är endast en. Och om tillika tages
i betraktande de mycket stora svårigheter, som i allmänhet äro förenade
med att få äfven enkla reformer till stånd, och den långa tid, som dertill
i vanliga fall åtgår, så tillåter jag mig, med lemnadet af mina egna önskningar
å sido, föreslå,

att Riksdagen behagade antaga det af sammansatta
stats- och bankoutskottet vid 1885- åi-s riksdag
framlagda sammanjemkningsförslag till instruktion för
Riksdagens revisorer, med den ändring, att i stället för
den der föreslagna 15 § införes motsvarande stadgande
i nu gällande instruktion för Riksdagens revisorer af
statsverket.

Om remiss till statsutskottet anhålles.

■.. ■: ; ;„;i:: ■, ;•/. nh . .

Stockholm den 29 januari 1892.

J. H. G. Fredholm.

■ ■ r '' 7.

Bill. till Riksd. Prof. 1892. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 77 Hd fl.

3