Motioner i Andra Kammaren, N:o 91 (Motion 1893:91 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

ff:o 91.

Af herr J. H. Gr. Fredholin från Stockholm, om ändrad lydelse
af § 72 riksdagsordningen.

Det länge eftersträfvade och högst önskvärda målet att få till
stånd en instruktion för Riksdagens revisorer, mera tillfredsställande
än de nu gällande, kunde som bekant icke vinnas vid sistlidna års
lagtima riksdag, enär ett derom framlagdt förslag då af Första Kammaren
förkastades. Det vill äfven synas, som föga utsigt förefinnes
att inom en beräknelig framtid nå det eftersträfvade målet, om i betraktande
tages, icke blott att det då föreliggande förslaget var affattadt
i öfverensstämmelse med det beslut, som af Första Kammaren
fattades vid 1885 års riksdag, utan äfven att det vid sistnämnde riksdag
af Kongl. Maj:t framlagda förslag till förnyad instruktion, som
med några ändringar af Första Kammaren antogs, varit grundlligen
förberedt af en komité, som Kongl. Maj:t för ändamålet tillsatt, dertill
föranledd af från statsrevisorernas sida gjorda förnyade framställningar.

Trots detta erfarenhetens vittnesbörd må det vara ursäktligt, om
man med hänsyn till statsrevisionens stora betydelse vågar hysa den förhoppningen,
att åtminstone de mest i ögonen fallande bristerna i statsrevisionens
nuvarande organisation icke skola vara omöjliga att afhjelpa.

Enligt 72 § riksdagsordningen förordnas af hvardera kammaren
sex genom val utsedda revisorer att, i öfverensstämmelse med regeringsformen
och särskild instruktion, granska statsverkets, riksbankens och

Motioner i Andra Kammaren, AT:o 91. 9

riksgäldskontor^ tillstånd, styrelse ock förvaltning. Dessa sålunda
utsedda revisorer välja sjelfve inom sig ordförande, hvilken eger afgörande
röst, derest, vid omröstning, rösterna i något fall äro lika.

Genom det sistnämnda stadgandet gifves åt den kammares ledamöter,
hvilka bland sig räkna ordföranden, ett bestämmande inflytande
vid beslutens fattande, och detta medför bland annat den olägenheten,
att, på sätt friherre Leijonhufvud vid diskussionen i Första Kammaren
den 16 maj 1885 påvisade, »det blir alltid strid om ordförandevalet,
och detta kommer icke att afgöras så, att den, som är skickligast att
blifva ordförande, blir vald, utan partierna komma att söka få till ordförande
den, hvilkens åsigter komma att gå i samma rigtning som
partiets.»

Detta, att icke få den skickligaste till ordförande, är dock den
minsta olägenheten af att ordföranden har afgörande röst. Vida större
äro de olägenheter, som deraf uppstå genom det sätt, hvarpå partierna
inom revisionen bildas. »Det är», yttrade herr Bergström vid förenämnda
diskussion i Första Kammaren »ganska väsentligt, att de af
Första Kammaren utsedda revisorerna känna sig ansvariga ensamt inför
den kammare, hvars andas barn de, så att säga, äro och af hvilkens
idéer och opinioner de äro ett uttryck. Dessa idéer och opinioner äro
ofta himmelsvidt åtskilda från dem, som Andra Kammarens revisorer
hylla». Med en sådan uppfattning, hvilken icke torde vara främmande
för Första Kammarens revisorer, blir det blott allt för tydligt, att dessa
såsom parti skola komma att intaga ställning gent emot Andra Kammarens
revisorer och derigenom tvinga dessa senare att, med eller mot
deras åstundan, tillvägagå på likartadt sätt.

Vid en granskning af revisionsberättelserna och de till dem fogade
reservationer vill det synas, som denna partiställning på senare
tider framträdt allt skarpare. Skulle det komma att fortgå på samma
sätt, kan man befara, att det i en snar framtid skall kunna leda derhän,
att inom revisionen kammare kommer att stå emot kammare icke blott
i en eller annan, utan i alla frågor, som komma under statsrevisionens
behandling. Lägges härtill, att under de 27 statsrevisioner, som egt
rum sedan det nya representationsskicket infördes, Andra Kammarens
revisorer icke hafva haft förmånen att bland sig räkna ordföranden
mer än fem gånger, vill det synas klart, att om samma proportion för
framtiden kommer att iakttagas, så skola Andra Kammarens revisorer
i följd af de begge nu anförda omständigheterna i förening knappast
kunna komma att på besluten inom revisionen inverka femtedelen så
mycket som Första Kammarens.

Bill till Riksd. Proi. 1893. 1 Sami. 2 Afl. 2 Band. 16 Haft. 2

10 Motioner i Ändra Kammaren, N:o 91.

Genom en utveckling i förbemäld rigtning, hvilken man, på
grund af hvad erfarenheten hittills lärt, har anledning att befara, skulle
den likaberättigade ställning, som kamrarnes revisorer enligt grundlagen
böra till hvarandra intaga, faktiskt komma att häfvas. Men dessförutom,
och hvad vida vigtigare är, torde en sådan den Första Kammarens
öfvervigt komma att menligt inverka på resultaten af statsrevisionens
arbeten, då den »himmelsvida» åtskilnaden mellan Första
och Andra Kammarens revisorer förnämligast torde bestå deri, att
Första Kammarens revisorer i regel anse sig böra tillbakavisa alla anmärkningar,
som göras, under det att Andra Kammarens anse sig hafva
blifvit till revisorer utsedda just för att göra anmärkningar, der fog för
sådana finnes.

Det är visserligen sant, att mot en sådan den Första Kammarens
befarade magtställning inom revisionen gifveB äfven med nu gällande
stadgande i 72 § riksdagsordningen det korrektiv, att vid val af ordförande
alltid låta lotten blifva afgörande för hvilkendera kammares
revisorer ordföranden skall tillhöra. Genom att konseqvent vidhålla
detta tillvägagångssätt, böra Andra Kammarens ledamöter inom revisionen
för framtiden försättas i ett gynsammare läge än det, hvari de
befunnit sig på grund af hittills följda förfaringssätt. Men äfven om
på angifvet sätt jemvigt sålunda skulle kunna åvägabringas i den likaberättigade
ställning, som de begge kamrarnes revisorer, enligt grundlagen,
böra till hvarandra intaga, så undgår man derigenom icke den
för statsrevisionens betydelse betänkliga faran, att den ena kammarens
revisorer kunna, om de så vilja, under hela revisionen ensamma bestämma,
hvad som i revisionsberättelsen skall göras till föremål för
anmärkning eller icke.

För att förebygga denna fara synes mig icke behöfva vidtagas
annan åtgärd, än att förbemälda i 72 § riksdagsordningen förekommande
stadgande om ordförandens afgörande röst ändras. Friherre
Leijonhufvud, sjelf förutvarande ordförande i statsrevisionen, yttrade
under förut åberopade diskussion i Första Kammaren derom: »Jag tror
derför, att omröstningen borde gå till, så vidt möjligt, på samma sätt
som i Riksdagens utskott, der lotten får afgöra genom den förseglade
sedeln. Jag anser, att antingen bör paragrafen ändras så, att sluten
omröstning med aflagd förseglad sedel införes, eller ock bör paragrafen
alldeles utgå, då det faller af sig sjelf, att revisorerna följa samma
ordning, som i utskotten är gällande.» Herr Törnebladh, förutvarande
ledamot af den komité, som haft till uppgift att framlägga förslag till
förnyad instruktion för Riksdagens revisorer, förklarade sig vid samma

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91. 11

tillfälle vara ense med förenämnde talare deri, att det vid omröstningen
inom revisionen »borde tillgå på samma sätt, som nu i utskotten, men»,
tilläde lian, »ty värr är grundlagens stadgande der vid lag alldeles
ovilkorlig!, så att man måste rätta sig derefter».

För att undanrödja detta hinder mot en, efter hvad jag tror mig
hafva ådagalagt, högst nödig och nyttig reform, hvilken af två så sakkunnige
män, som de begge förenämnde, vunnit understöd, och då jag
icke tror, att man utan fara kan ur grundlagen utesluta en så vigtig
sak, som sättet för beslutens fattande, tillåter jag mig föreslå, att stadgandet
om ordförandens afgörande röst i 72 § riksdagsordningen ändras
till likhet med hvad i 48 § riksdagsordningen stadgas om omröstning
inom Riksdagens utskott, eller dertill, att då inom statsrevisionen omröstning
med slutna sedlar anställes, bör eu sedel alltid uttagas och
förseglas, hvilken öppnas endast i det fall, att rösterna vid sammanräknandet
befinnas lika delade.

Om hvad jag nu haft äran framhålla befinnes vara af beskaffenhet
att föranleda till ändring af 72 § riksdagsordningen, så torde
man må hända icke böra försumma tillfället att samtidigt fullständiga
förenämnde § med ett tillägg, som synes mig vara högst nödigt och
nyttigt i ej mindre grad än den af mig nu föreslagna ändriugen.

I § 6 af instruktionen för Riksdagens revisorer af riksbanken
är genom tydligt stadgande hvarje ledamot dess reservationsrätt förbehållen.
Något dylikt eller motsvarande stadgande förekommer deremot
icke vare sig i instruktionen för revisorerna af statsverket, eller
i instruktionen för revisorerna af riksgäldskontoret. Men hvad värre
är, jag har icke kunnat finna, att rikets grundlagar på något sätt trygga
Riksdagens revisorers reservationsrätt, och dock torde dessa få betraktas
såsom Riksdagens tillitsmän i ej ringare grad än utskottens ledamöter,
hvilkas reservationsrätt är omgärdad af grundlagens helgd.

År den enskilde revisorns rätt att reservera sig mot af revisionen
fattade beslut ej genom lag honom fullt och otvetydigt tillförsäkrad,
skall den alltid komma att blifva mer eller mindre osäker, och i
samma mån den är detta, skall den medföra dels en menlig inverkan
på statsrevisionens betydelse utåt, dels en förlamande inverkan på det
nit och allvar, med hvilket den enskilde revisorn förrättar sitt i så
många hänseenden otacksamma granskningsarbete. Utan att vilja till
någon del förringa statsrevisionens direkt kontrollerande betydelse,
torde man dock med säkerhet kunna våga det påståendet, att ur kontrollens
synpunkt är statsrevisionens indirekta betydelse vida större.

12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

Att det sistnämnda är förhållandet torde till en väsentlig grad få tillskrifvas
det allmänna antagandet, att ingen möjlighet förefinnes att
genom undertryckandet af en reservation förhindra uppenbarandet af
något, som en revisor anser vara anmärkningsvärd!. Redan misstanken
om tillvaron af en sådan möjlighet skall, enligt mitt förmenande, förtaga
revisionen om icke all, så åtminstone en betydlig del af dennas
moraliska betydelse, hvartill kommer, att undertryckandet af den enskilde
revisorns reservationsrätt är detsamma som att känbart kränka
honom i fullgörandet af hans förnämsta pligt som revisor, den att oförbehållsamt
uttala sanningen, sådan han ser den.

För att statsrevisionen skall kunna motsvara sin bestämmelse,
synes mig derför vara högst angeläget att tillse, att ingen enskild
revisor skall kunna betagas rätten att, på det sätt han finner lämpligast,
reservera sig, dervid naturligtvis underförstådt, att han ensam uppbär
ansvaret så väl för sin särskilda mening som för de uttryck, i hvilka
han kläder den, hvartill hörer att icke yppa något af hvad som enligt
4 § i instruktionen för riksbankens revisorer tyst vara bör eller hållas
doldt och förtegadt.

Med nyssnämnda undantag för 6 § i instruktionen för Riksdagens
revisorer af riksbanken saknas emellertid i öfriga för statsrevisorerna
gällande instruktioner all trygghet för att den enskilde revisorns reservationsrätt
skall vara honom förbehållen. Det har också inträffat,
att en i statsrevisionen deltagande ledamot blifvit genom revisionens
beslut förvägrad att till revisionsberättelsen foga sin särskilda mening.
Hvad som i det fallet händt en gång kan ytterligare upprepas, och ju
flera gånger sådant sker och ju anmärkningsvärdare den undertryckta
meningen är, desto mer skall statsrevisionen förlora i betydelse tills
den må hända slutligen, ifrån att hafva varit en lifskraftig institution
af största gagn för landet, sjunker ned till ett blott och bart statsornament.

På grund af hvad jag nu om reservationsrätten haft äran anföra,
synes det mig ytterst nödvändigt, att i den 72 § riksdagsordningen
införes ett stadgande, likartadt med det, som förekommer i 48 § 2 mom.
riksdagsordningen om utskottsledamots reservationsrätt eller: ledamot
af revisionen, som i någon punkt är med revisionen af olika mening,
vare obetaget att intill revisionens slut sin skiljaktiga mening till revisionsberättelsen
foga.

Med anledning af hvad som i det föregående blifvit anfördt,
tillåter jag mig vördsamt föreslå,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91. 18

att Riksdagen för sin del ville besluta sådan
ändring i 72 § riksdagsordningen, att dels afgörande
röst icke medgifves ordföranden för Riksdagens revisorer
vid fattandet af deras beslut, dels att den enskilde
revisorns reservationsrätt honom fullt och otvetydigt
tillerkännes.

För den händelse konstitutionsutskottet, till hvars förberedande
behandling denna min motion torde öfverlemnas, gillar och godkänner
de förslag, som jag nu framställa anhåller jag vördsamt, att utskottet
behagade formulera de ändringar i 72 § riksdagsordningen, hvartill
förslagen kunna föranleda, äfvensom för Riksdagen framlägga förslag
till sådana ändringar i andra grundlag6paragrafer, 6om må hända kunna
blifva en följd af att 72 § riksdagsordningen, på sätt jag föreslagit,
ändras.

Stockholm den 26 januari 1S93.

J. H. G. Fredholm.